Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tripolitsa - Tripoljekultur - Triposplankton - Trippa - Trippel - Trippel, Alexander - Trippelallians
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
769
Tripoljekultur-Trippelallians
770
kotronis 5 okt. 1821, hvarvid hela den turkiska
befolkningei mördades. 1825-28 var den åter i
turkarnas våld, som till vedergällning i grund
förstörde den under Ibrahim paschas befäl. E. A-t.
Tripoljekultur, arkeol. Se Ryssland, sp. 1429.
Triposplankton, bot. Se Plankton, sp. 1012.
Trippa (af eng. to trip) 1. T a k t a säges om hästen,
då den går i skridt eller traf (se d. o.) med korta
öfverilade steg. B- C-m.
Tri’ppel, geol. Se Trip o Ii t.
Tri’ppel, Alexander, schweizisk bildhuggare, f. 1744
i Schaffhausen, d. 1793 i Rom, kom vid nio års ålder
till London för att bli instru-mentmakare, beslöt sig
för bildhuggeriet och studerade 1761 hos Wiedewelt i
Köpenhamn. På grund af fattigdom begaf han sig till
Potsdam för att få arbete, men då detta ej lyckades,
kom han tillbaka till Köpenhamn och studerade där,
tills han, efter att ha fått flera pris, 1771 kunde
resa till Paris. Han fick understöd från Schweiz
och blef i tillfälle att bege sig till Rom. Bland
hans där utförda arbeten märkas Backantinna,
en sittande Apollon, en sofvande Diana, Vestal
(slottsparken i Pillnitz) m. fl. T. efterlämnade
jämväl några berömda monument, såsom öfver grefve
Tjernisjev (i Moskva) och Gessner (i Zürich). Till
hans bästa arbeten höra byster af Goethe (i Arolsen
och i Weimars bibliotek) och Herder (likaledes i
Weimar). Han representerade före Schadow den klassiska
riktningen, sträfvade efter enkelhet, storhet
och karaktär. Jfr monografi af Voglers (1892-93).
C.R.N.*
Trippelallians (fr. och eng. triple alliance,
af lat. tri’plus, tredubbel). 1. Ett förbund, som
väsentligen på initiativ af engelske statsmannen sir
William Temple (se Temple 1) 23 jan. 1668 afslöts i
Haag mellan England och Holland under förutsättning
af Sveriges biträde och med syfte att genom väpnad
medling hejda Ludvig XIV:s eröfringsförsök mot
Spanska Nederländerna (Belgien). När nämligen
Ludvigs svärfader, Filip IV af Spanien, aflidit
(sept. 1665), gjorde Ludvig anspråk på områden i
Belgien på grund af en där gällande privaträttslig
lag, den s. k. devolutionsrätten (se d. o.), och
lät sina trupper under Turenne infalla i Belgien
(1667), där de i det s. k. devolutionskriget eröfrade
så godt som hela Flandern. Sveriges sändebud i Haag
biträdde 24 jan. 1668 förbundet genom en särskild akt,
hvari Sveriges deltagande utlofvades mot ersättning
i subsidier, hvarom närmare förhandlingar skulle
föras. Förnämligast hoppet om dessa subsidier förmådde
svenska rådet att (april) besluta Sveriges tillträde
till alliansen, hvilken formligen afslöts 25 april
samtidigt med en konvention mellan de tre makterna och
Spanien, som lofvade utbetala subsidier till Sverige,
tills freden blifvit återställd. Trippelalliansens
tillkomst bestämde verkligen Ludvig XIV att begränsa
sina eröfringsplaner, och i freden i Aachen (2 maj
1668) återlämnade han sina eröfringar med undantag af
ett antal fasta platser i Flandern och Hainaut. Jfr
Lefèvre-Pontalis, "Jean de Witt", I (1884).
2. Ett förbund mellan Tyskland, Österrike-Ungern och
Italien, hvilket ingicks mellan de båda förstnämnda
makterna 1879, vann Italiens anslutning 1882 och
sprängdes 1915 genom Italiens
öfvergång till sina bundsförvanters fiender i
Världskriget. Det allmänna samförstånd mellan
Tyskland, Österrike-Ungern och Ryssland, som plägar
räknas från trekejsarmötet sept. 1872 och gå under
namnet trekejsarförbundet, upphörde faktiskt 1878
till följd af Rysslands missnöje öfver Berlin- och
Wienregeringarnas hållning i den orientaliska frågan
före och under Berlinkongressen s. å. Hotfulla ryska
kraf året därpå nödgade, som Bismarck i ett berömdt
tal 1888 förklarade, Tyskland till "option mellan
sina bägge dittillsvarande vänner". Bismarck valde
då Österrike-Ungern och öfverlade i Gastein 28–29
aug. s. å. med Andrassy om en defensivallians. Planen
rönte starkt motstånd hos kejsar Vilhelm I, som ej
önskade något förbund, från hvilket Ryssland var
uteslutet, och då Bismarck hotade med sin afgång,
lär kejsaren, enligt furst Hohenlohe, ha talat om att
abdikera. Bismarck kunde emellertid 21 sept. resa till
Wien för fördragstextens utarbetande, och den förelåg
i koncept 24 sept. efter förhandlingar med Andrassy,
dennes designerade efterträdare som utrikesminister
Haymerle och ungerske konseljpresidenten
Tisza. Sedan kejsar Vilhelms ihärdiga motstånd
med svårighet brutits, företogs undertecknandet i
Wien 7 okt. 1879 af Andrassy och tyske ambassadören
prins Reuss. Fördraget, hvars text hemlighölls till
1888, betecknade alliansen som "ett fredens och
det ömsesidiga försvarets förbund" och stadgade i
art. 1: "Skulle mot de båda höga kontrahenternas
förhoppning och uppriktiga önskan ett af de båda
rikena angripas af Ryssland, så äro de båda höga
kontrahenterna förpliktade att bistå hvarandra med
sina rikens hela krigsmakt och att endast gemensamt
och öfverensstämmande sluta freden". Enligt art. 2
skulle vid angrepp af någon annan makt mot endera
kontrahenten den andra åtminstone iakttaga välvillig
neutralitet. Om emellertid angriparen finge stöd
af Ryssland genom aktiv kooperation eller militära
åtgärder, som hotade den angripne, så inträdde den i
art. 1 stadgade förpliktelsen om gemensam krigföring
och gemensamt fredsslut. Fördraget skulle enligt
art. 3 hemlighållas och endast efter gemensamt aftal
delges tredje makt. Skulle Rysslands rustningar visa
sig hotande, så betraktade kontrahenterna det som en
lojalitetsplikt att åtminstone förtroligt låta tsaren
förstå, att de måste betrakta ett angrepp mot en af
dem såsom riktadt mot båda. Fördraget ratificerades
15 okt., och till Ryssland meddelades, att en
öfverenskommelse träffats till fredens upprätthållande
och ömsesidigt försvar utan någon fientlig afsikt
mot någon makt. Tsaren svarade, att han "anslöt sig
till fördraget och däri såg ett återvändande till
det fullkomliga samförstånd mellan de tre kejsarna,
hvilket gjort Europa de största tjänster". Af engelske
utrikesministern lord Salisbury betecknades (i ett tal
18 okt.) nyheten om förbundet som "ett godt budskap
om stor glädje".
Italien var först misstroget mot det nya förbundet,
men ändrade politik till följd af Frankrikes fördrag
i Bardo maj 1881 om protektorat öfver Tunisien och
den storm af förbittring, som framkallats genom
misshandel af italienska arbetare i Marseille (juni
s. å.). Konung Umberto besökte (okt.) Wien jämte
konseljpresidenten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
