Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trolldom - Trolldomsväsen - Trolldrufva - Trolle - Trolle, Birger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den mån samhällsinyndigheten inskrider mot
densamma medelst straff. Så har i äldre tider skett
förnämligast ur två synpunkter. Dels är det fråga
om att undertrycka sådan trolldom, som man företar
i syfte att skada annan eller vinna förmåner på
hans bekostnad, dels är det fråga om att i en
högre religionsforms intresse bekämpa relikter
af äldre religionsformer, som kvarlefva i magiens
former. Afgörande för den kristna världen blef i
detta hänseende, att trolldom i den äldsta judiska
rättsuppteckningen, den s. k. förbundsboken, belades
med dödsstraff (se 2 Mos. 22:18: "En trollkvinna
skall du icke låta lefva"). I öfverensstämmelse
härmed inskredo redan de senare kristne romerske
kejsarna med ytterst stränga straff mot densamma. Inom
medeltidskyrkan vunno småningom dessa stränga straff
vidsträckt användning i samband med den då kraftigt
uppspirande djäfvulstron. Särskildt befunnos de
vara ett synnerligen effektivt medel att skärpa
förföljelserna mot kättarna. Sålunda kommo de till
vidsträckt användning redan vid den stora förföljelsen
mot valdenserna i slutet af 1100-talet. Visserligen
inskränktes inom lagstiftningen stundom dödsstraffets
användning till det fall, att man genom trolldom
skadade annan. Så skedde t. ex. i den för tysk
rättsutveckling i allmänhet betydelsefulla kejsar
Karl V:s Peinliche gerichtsordnung af 1542. Men
dylika inskränkningar bortförklarades af domstolarna
genom det betraktelsesättet, att den mosaiska
lagens straffbud vore ovillkorligt bindande för den
kristne domaren såsom en för alla tider och folk
förbindande lag. Och denna rättsutveckling bröts
icke genom reformationen, utan vann i stället än
ytterligare i styrka på grund af dess stränga
bundenhet till bibelordet. Under 1600-talet och
början af 1700-talet fick detta mosaiska straff
bud en utomordentligt stor användning i samband med
häxeriprocesserna (se d. o.). I 1734 års lag bibehölls
trots starkt motstånd, bl. a. af den kände rättslärde,
häradshöfding Peter Abrahamsson, dödsstraffet för
"trolldom, hvarigenom man skadar annan till kropp
eller egendom". "Får någon död däraf", heter det,
"då skall man steglas och kona halshuggas och
å båle brännas". Detta straffbud upphäfdes först
genom Gustaf III:s berömda förordning af 1779,
hvarigenom åtskilliga från mosaisk rätt härstammande
stränga straff bortföllo eller mildrades. Det skedde
dock endast under mycket starkt motstånd särskildt
från de prästerlige ledamöterna i lagutskottet,
hvilka ordagrant yttrade, att "möjligheten af denna
styggelse icke kan förnekas; att trollkarlar kunna
förorsaka ej allenast mycken skada i det allmänna,
utan ock verkligen så intimidera sina medmenniskor,
att man ofta icke utan största fruktan kan vistas
ibland dem - - i anseende hvartill dödsstraff
uttryckligen stadgas för trollkarlar i guds heliga
ord". Efter nämnda tid kvarstod i svensk rätt
allenast det sedermera med någon ändring äfven i
1864 års strafflag upptagna straffbudet för den, som
"far med spådom, signeri eller annan vidskepelse, att
därmed bedrägeri öfva eller vinning sig förskaffa",
hvilket dock numera ytterst sällan tillämpas.
N. S-g.
Trolldomsväsen och Trolldomskommissioner.
Se Häxeriprocesser. och Trolldom.
Trolldrufva, bot. Se Actæa och Trollbär.
Trolle, svensk adlig ätt från Småland, som i
vapnet fört dels ett hufvudlöst troll, dels ett
s. k. trollhufvud. Den är en af Sveriges allra
äldsta ätter och kan ledas tillbaka till slutet af
1300-talet. En gren af densamma bosatte sig med
Jakob l. Joakim T. (f. 21 maj 1475 på Ed,
Jönköpings län, d. 26 febr. 1546 på Lillö), son till Arvid
T. (se T. 2), i slutet af 1400-talet i Danmark
och hade egendomar bl. a. i Skåne. Efter Skånes
införlifvande med Sverige introducerades 1689 en
linje af den danska ätten (som i Danmark utslocknade
1782) på svenska Riddarhuset med ståthållaren
i Norge Niels T:s (se Trolle, Herluf) son
ryttmästaren Arvid T. (f. 1653, d. 1698). Hans son
Fredrik T. (f. 1693, d. som f.d. öfverstelöjtnant
1770) samlade genom gifte och lyckliga konjunkturer
stor rikedom och stiftade betydande fideikommiss:
Trollenäs (förut Näs) jämte Fulltofta för äldste
sonsonen, Trolleholm (förut Eriksholm) för dottern
Fredrika Vivika Bonde och hennes efterkommande,
Trolleberg (förut Värpinge) för dottern Hilla
Birgitta Wacht-meister och hennes efterkommande,
hvarjämte för dottern Sofia Elisabet Augusta Löwen
och hennes efterkommande anslogs en penningsumma,
hvarmed 1800 Ludgonäs i Ludgo socken, Södermanland,
inköptes till fideikommiss (det förklarades för
sådant 1809) under namnet Trollesund. Innehafvarna
af de tre sistnämnda fideikommissen skola jämte
eget släktnamn bära namnet T. (Trolle-Bonde,
T.-Wachtmeister, T.-Löwen) samt med eget vapen förena
Trolle-vapnet. En Fredrik T:s sonson, kammarherren
Nils T. (f. 1777, d. 1827), erhöll 1816 friherrlig
värdighet enl. § 37 Regeringsformen för sig och
efterkommande.
1. Birger T., riksråd, f. något efter
1400, d. (troligen 4 april) 1471, var sin släkts
förste mera betydande medlem. Under det att fadern,
Birger Trolle d.ä., haft sin sätesgård på Bo (nu
Trollebo) i Njudung-, var T. bosatt på Bergkvara
i Yärend, som han ärft efter sin halfbroder Håkan
Karlsson (stjärna). I det politiska lifvet framträdde
han redan på 1430-talet och sattes 1440 till höfvitsman på Kalmar slott, en befattning, som han länge innehade. Vid Kristofers kröning 1442 blef han slagen
till riddare. Till Karl Knutsson stod han städse i
mycket nära förhållande, och efter sin tronbestigning
gaf denne honom många bevis på förtroende. 1448 blef
han sålunda öfverbefälhafvare för den till Gottland
afsända hären, hvarvid han eröfrade Visby stad och
gottländska landsbygden. 1452 ledde han en expedition
mot Blekinge och besatte de östligare delarna af detta
landskap. Han blef därefter svensk ståthållare öfver
det nyvunna området med Lyckå slott som residens. I
denna egenskap kom han i tillfälle att med proviant
och krigsförnödenheter understödja Danzig, när nämnda
stad, som var nära lierad med Karl Knutsson, 1454
råkade i krig med Tyska orden. T. tillhörde under hela
sitt lif ärkebiskop Jöns Bengtssons politiska mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
