Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trolle, Erik Arvidsson - Trolle, Gustaf Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trolle
824
af resa på nyåret 1521. Till följd af Gustaf Vasas
befrielsekrig måste han emellertid ungefär ett
år därefter i likhet med sina kolleger fly till
Danmark. Han vistades sedan under mer än ett halft
årtionde hos sina danska f ränder och vänner, hvilka,
understödda af Fredrik I, redan på Malmömötet 1524
och flera gånger därefter sökte utverka tillstånd för
honom att återvända till Sverige, där hans hustru
alltjämt bodde. Till sist lät Gustaf Yasa beveka
sig, och i början af 1528 fick han tillåtelse att
draga upp till Sverige. I samband härmed erhöll
han amnesti för hvad han genom sin anslutning till
Kristian II hade förbrutit. I aug. s. å. fick han
dessutom genom kunglig nåd tillbaka sina svenska gods,
hvilka under hans frånvaro indragits till kronan,
hvarjämte han ånyo upptogs i riksrådet. Under sin
sista tid torde han ha varit bosatt på Lagnö i
Södermanland. - T. synes ha varit en foglig och
välmenande man, men utan större kraft. Till någon
chefspost passade han säkerligen icke, och Gustaf Vasa
hade utan tvifvel rätt, då han med hänsyftning på T:s
kandidatur till riksföreståndarskapet 1512 yttrade,
att denne "ingalunda var tjänlig till något världsligt
regemente, utan hellre att vara en prästman". I fråga
om lärd bildning höjde han sig betydligt öfver sina
världsliga medbröder i riksrådet, och exempelvis i
latinsk talekonst röjde han en färdighet, som tillvann
honom utländska sändebuds beundran. Den katolska
kyrkan hade i honom en trogen anhängare, och enligt
en uppgift, som härrör från Kristina Gyllenstierna,
skall han kort före sin död ha varnat de svenske
adelsmännen för att begagna sig af sin rätt att i
enlighet med Västerås’ recess återkräfva de gods,
som donerats till kyrkliga institutioner. - Hans
första hustru Ingeborg Filipsdotter var en energisk
och bildningsintresserad, men enligt hvad man visste
berätta lidelsefull och stridslysten kvinna, och
Gustaf Trolle, som å karaktärens vägnar var mycket
olik sin fader, bråddes utan tvifvel på henne. Fru
Ingeborg namnes i handlingarna sista gången 1495
och torde ha dött icke långt därefter - traditionen
förtäljer, att hon drunknade i Mälaren. T:s senare
hustru lefde ännu 1555.
4. Gustaf Eriksson T., den föregåendes och Ingeborg
Totts son, ärkebiskop, f. i sept. 1488, d. i juli 1535
på Gottorp, uppfostrades för en karriär inom kyrkan,
blef tidigt kanik i Linköping och inskrefs i maj
1511 vid Kölns universitet. Där bedref han till en
början juridiska studier, men begynte i april 1512
åhöra Johannes Csesarii föreläsningar i grekiska,
i hvilket språk han - måhända den förste i Sverige -
tillegnade sig åtminstone elementen. Ovisst är, om
han i Köln förvärfvade den magistertitel han sedan bar
eller om detta skedde först efter ankomsten till Kom,
där han 1513-15 vistades för fortsatta studier och för
att bevaka sina intressen. T. hade nämligen utsikter
att vinna snabb befordran hemma i Sverige. Eedan 1511
eller 1512 synes domkapitlet i Linköping ha planerat
att välja T. till stiftschef, men T. fick tills vidare
nöja sig med domprostbefattningen där (dec. 1512),
hvarå han erhöll påflig stadfästelse i april 1513. På
förord af Jakob Ulfsson utsågs han i okt. 1514 till
dennes efterträdare som ärkebiskop i Uppsala. Jakob
Ulfsson torde ha önskat skaffa freds-
och aristokratpartiet, som han själf
tillhörde, en tillräcklig motvikt i T:s
person mot det för tillfället öfver-mäktiga
Sturepartiet. Eiksföreståndaren Sten Sture
d. y. genomskådade utan tvifvel denna baktanke och
tyckes, medan han offentligen och för syns skull
befordrade T:s utnämning, hemligen ha motverkat den
genom sekreta instruktioner till sitt sändebud
i Kom. Han lyckades emellertid icke hindra,
att T. 15 maj 1515 af Leo X bekräftades i sitt
nya ämbete och därefter i Kom blef vederbörligen
invigd. Vid underrättelsen därom satte sig herr Sten
i besittning af Stakets län (Bro härad), som länge
tillhört ärkebiskoparna, och inledde därmed den
ödesdigra striden med T. Förbittrad öfver åtgärden,
undvek T. vid sin ankomst till Sverige i sept. 1515
ett sammanträffande med riksföreståndaren och
uraktlåt både då och sedan allt framgent att taga
säte i riksrådet eller deltaga i de herredagar, som
riksföreståndaren utlyste. Försoningsförsök gjordes,
men blefvo fruktlösa, utan att det med visshet kan
utrönas, huruvida T. eller riksföreståndaren bär
största skulden härtill. Förhållandet blef tydligen
under loppet af 1516 så spändt, att T. ställde sig i
spetsen för ett parti, hvars program var att störta
Sten Sture, och sedan herr Sten, som i en dylik
situation icke tvekade att slå till, i aug. s. å. fått
en af detta partis anhängare Sten Kristersson
(Oxenstierna) i sitt våld, lät han utsprida, att
denne i sin fångenskap angett T. och hans fader Erik
T. (se ofvan) som sina medbrottslingar i en plan
att inkalla Kristian II i riket. I hvad mån detta
påstående, hvilket stämplar T. som landsförrädare
redan på ifrågavarande stadium, är riktigt, låter
sig ej med säkerhet afgöra; i hvarje fall får man
icke utan vidare godtaga Sten Stures tendentiösa
framställning af hela denna affär. Riksföreståndaren
tog sig emellertid af Sten Kristerssons påstådda
afslöjanden anledning att innesluta och belägra T. på
Staket (okt. 1516), hvarjämte T:s f ränder och vänner
fängslades eller på annat sätt efterhöllos. Sedan
ett danskt försök att undsätta Staket i aug. 1517
blifvit tillbakaslaget af Sten Sture, var fästets
uppgifvande endast en tidsfråga. På riksmötet i
Stockholm nov. s. å. infann sig T. mot lejd för
att betinga sig drägliga kapitulationsvilkor,
men enligt riksföreståndarens önskan vägrade de
närvarande att tillmötesgå T:s framställningar. I
stället beslöts (23 nov.), att T. skulle afsättas
från sitt ämbete och att Staket efter sitt väntade
snara fall skulle demoleras. T. återfördes till
Staket, men måste i dec. kapitulera, hvarefter
Stockholmsbeslutet gick i verkställighet. T. tvangs
att afsäga sig ärkebiskopsvärdigheten och sattes
i f ängsligt förvar i Västerås, där han lär ha
blifvit hårdt behandlad. Ett år senare blef han
emellertid tillsammans med sin fader åtminstone
så tillvida frigifven, att han nu fick vistas på
familjegodset Ekholmen i Uppland. Samma dag som Sten
Sture d. y. dog (3 febr. 1520), af talades af hans
fullmäktige med T., att den gamla fiendj-skapen
skulle vara förgäten och att T. skulle svära herr
Sten trohetsed. Denna fredsbenägenhet å T:s sida -
om den var fullt uppriktig, må lämnas därhän - kom
emellertid aldrig att omsättas i handling på grund
af herr Stens frånfälle. T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
