79 Tryckfriheten den välsignade-Tryckfrihetsförordningen 80 och straffas för innehållet, därest han icke kan styrka, att han handlat i god tro. Två system ha annanstädes gjort sig gällande ang. gärningsman-naansvar. Det ena är den i belgiska lagstiftningen antagna s. k. responsabilité des cascades, som utgår från successiv, eventuell ansvarighet i nyss angifna ordning med uteslutande af fjärmare an-svaring, då närmare kunnat öfvertygas, så att man vid ansvarets utkräfvande vänder sig först till boktryckare eller försäljare och därifrån ledes till förläggare och sist till författare eller utgifvare, medan vid fråga om ansvarsskyldigheten författare eller utgifvare är den, som i första rummet bör som ansvarig straffas. Det andra systemet, som blifvit följdt i den 1874 utgifna tyska rikslagen ang. pressen, sammanfaller med det belgiska i fråga om den eventuella ansvarigheten för hvar och en af dem, som i ofvannämnda egenskaper medverkat vid skriftens utgifning, men detta ansvar drabbar ingen annan än författaren eller utgifvaren som upphofsman till den brottsliga skriftens offentliggörande; hvar och en af de öfrige ålägges straff af lindrigare art för bristande omtanke (fahrlässigkeit), när icke tillräcklig vägledning af honom erhålles för den verklige gärningsmannens inställelse inför domstol. Bristfälligheten i alla tre systemen är, att till följd af anonymitetsrätten eller rätten för författare att förbli okänd, gärningsmannen icke alltid' träffas i den, hvilken uppges som utgifvare, utan denne är en bulvan, i Tyskland kallad strohmann, hvilken falskeligen uppges som utgifvare. Tryckfriheten är därmed tillgodosedd, men ej rättvisans kraf på den skyldiges bestraffning. Om det hit hänvisade ordet tidningsstämpel se Korsband, sp. 1085. - Litt.: H. L. Rydin, "Om yttrandefrihet och tryckfrihet" (1859), J. L. Bååth, "Tryckfrihetslagstiftningen" (1909). Om tryckfriheten i Sverige se Tryckfrihetsförordningen. H. L. R. (Rid.) Tryckfriheten den välsignade, tidning. Se Lund, P. af. Tryckfrihetsförordningen är en af Sveriges grundlagar. Sedan det under frihetstiden rådande tvånget öfver pressen och det godtyckliga sätt, hvarpå censuren i det härskande partiets tjänst handhades, känts alltmer förhatliga och insikten "af den stora båtnad allmänheten af en rättskaffens skrif- och tryckfrihet tillflyter" begynt klarna, blef en af de fordringar, som i memorialet 12 nov. 1765 om lagarnas verkställighet uppställdes, den om skrif- och tryckfrihet. K. M:ts förordning ang. skrif- och tryckfrihet utgafs därpå 2 dec. 1766, hvilken till tryckfrihetens ytterligare betryggande förklarades vara af grundlags natur. Först och främst afskaffades genom denna censur, utom hvad angick religiösa skrifter; vidare förklarades allt vara lofgifvet att trycka, som ej genom uttryckliga stadganden i §§ 1--3 i förordningen bestämts som tryckfrihetsmissbruk. Och till underlättande af den granskning och behandling af alla offentliga angelägenheter, som sålunda frigafs, medgafs rättighet för hvar och en att taga kännedom af och allmängöra allt, som utgjorde föremål ej allenast för ämbetsmyndigheters, utan äfven för regeringens och rikets ständers åtgärder och beslut. Som missbruk skulle anses enl. § 1, utom hädelse, hvad som strider mot trosbekännelsen, enl. § 2 bestridande eller anfäktande af rikets grundlagar och enligt § 3 smädelse mot konungen och konungahuset, mot rikets råd, ständer, ämbetsmän eller någon annan medborgare, smädliga utlåtelser om krönta hufvud eller deras närmaste blodsförvanter och samtida regerande makter samt hvad som stred mot sedlighet och ärbarhet. Med undantag af hvad som rör kritik af grundlagarna utgöra dessa bestämmelser uppränningen till stadgandena i nu gällande T. F. 1766 års T. F. ställde tryckfrihetens utöfning under laga rättegångsformer vid laga domstol, hvarjämte ansvaret ålades författare, men boktryckare fredades från ansvar, därest han kunde styrka hvem som vore författare. Domstol egde bestämma om kvarstad, och först efter slutlig dom kunde skriften konfiskeras eller förstöras. Hvad som uti denna förordning saknades var den garanti för tryckfriheten, som ges uti boktryckeri- och bokhandelsnäringarnas frihet. Dessas äfvensom förläggares och utgifvares rättigheter och skyldigheter funnos ej i T. F. angifna, utom hvad rörde skyldigheten för boktryckaren att aflämna friexemplar till offentliga samlingar samt att utsätta namn å boktryckare, tryckningsort och årtal. F. ö. voro boktryckare och bokhandlare bundna af Boktryckerireglementet af 12 aug. 1752 samt k. skr. till Kanslikollegium 1 febr. 1757, under hvars uppsikt både boktryckeri och bokhandel voro ställda. -- Den för tryckfriheten gynnsamma, 1766 begynta perioden varade ej länge. Med stadfästelsen af 1772 års regeringsform upphörde 1766 års T. F. att ega gällande kraft. Tryckfrihetsförordningen nedsteg därmed från sin trygga ställning som grundlag till att bli en stadga, af natur att kunna af konungen allena bestämmas. Konungen förklarade sig till alla delar för tryckfrihetens bevarande och utfärdade 26 april 1774 "K. M:ts förnyade förordning och påbud angående skrif- och tryckfriheten", hvilken till största delen är en ordagrann afskrift af 1766 års förordning med undantag af några få §§, bland hvilka bör märkas § 2, hvarest stadgades, att ingen må, vid äfventyr att straffas som för högmålsbrott (d. v. s. med döden), skrifva eller låta trycka något, som strider mot arfföreningarna, ej heller något, som rörer eller kväljer regeringsformen och konungaförsäkran af 21 aug. 1772 jämte konungens och rikets majestät, höghet och rätt. Därmed var ett strängt band lagdt på behandlingen af politiska ämnen, hvartill kom som ytterligare tvångsband på dylika ämnens behandling bestämmelsen om gärningsmanna-ansvar för boktryckaren jämte författaren. Anonymitetsrätten inskränktes genom bestämmelsen om boktryckarens skyldighet att, när han blef behörigen tillfrågad, uppge auktors namn. Under Gustaf III:s egen och hans efterträdares regering utfärdades vidare bestämmelser, hvilka gjorde skrifters utgifvare fullständigt beroende af regeringsmakten, som äfven begynte utsträcka censuren till andra arbeten än teologiska (se vidare Censur och Indragningsmakt). 1809 blef det en af grundlagstiftarnas förnämsta omsorger att med säkra värn omgärda tryckfriheten. Uti 1809 års R. F. § 85 uppräknades därför förordning om allmän tryckfrihet bland de lagar, hvilka skulle som grundlagar anses och vid samma riksdag komma att af