tyngre än högre upp. Eg. v. af trä i lufttorrt tillstånd ställer sig i medeltal för några viktigare träslag sålunda: i fråga om mycket tunga träslag: kokosträ 1,40, pockenholts 1,30, ebenholts 1,20, buxbom 0,95, hickory 0,84, afvenbok 0,80, tekträdet 0,80, mahogny 0,80; i fråga om tunga träslag: ek 0,76, pitch-pine (kärnved) 0,75, akacia 0,75, ask 0,74, bok 0,72, alm 0,70, lönn 0,70; i fråga om medeltunga träslag: apel 0,67, sockerlönn 0,65, rödek (Quercus rubra) 0,64, lärk 0,60, en 0,60, valnöt 0,60, björk 0,60, platan 0,58, hästkastanje 0,57; i fråga om lätta träslag: europeisk tall 0,52, lind 0,52, al 0,52, gran 0,47, silfvergran 0,46, asp 0,45; och i fråga om mycket lätta träslag: poppel 0,42, weymouth-tall 0,40. Träets hållfasthet (styrka) följer i hufvudsak eg. v., d. v. s. är direkt proportionell med denna, ehuru motståndskraften mot speciella slag af påkänningar ofta afviker därifrån. Träets hårdhet -- motståndsförmåga mot hoptryckning -- är direkt proportionell mot eg. v., hvarför ock kärnved är hårdare än splint, barrträ med fina årsringar i regel hårdare än sådant med breda, medan förhållandet hos löfträ oftast är omvändt. Klyfbarheten höjes genom träets rätfibrighet och rik förekomst af märgstrålar, hvarför ek, barrträ m. fl. äro lättklufna, medan björk, afvenbok och andra äro mera svårklufna. Tunga träslag klyfvas lättast i rått, de lätta åter bäst i torrt tillstånd. Böjhållfastheten stegras framför allt af lång och rak fiber, hvarför särskildt barrträ har i förhållande till tyngden hög böjhållfasthet. Hållfasthet mot nötning är störst, om nötningen sker på tvärsnitt (såsom på gatubeläggning af träkubb), afsevärdt större på yta i radiellt snitt (vanligast i parkettstaf) än i tangentiellt snitt. Segheten är störst hos de lätta träslagen och befrämjas i hög grad af fuktighet och värme (vidjor eller trädelar, som skola böjas, basas i ånga för att bli mjuka och böjliga). Elasticiteten är i regel störst hos de tunga träslagen, och af inhemska är ask särskildt kändt för sin elasticitet. Färgen blir ofta af betydelse för bedömning af träets kvalitet. Ju mörkare i sitt normala tillstånd, desto starkare är träet i regel. Undantag härifrån bilda vissa träslag utan kärnbildning, t. ex. bok, björk m. fl., som äro starkare och bättre, ju ljusare veden är. Skadadt trä får ofta karakteristiskt ojämn färg. För användningen spelar färgen ofta stor roll -- trä i tändstickor måste vara så hvitt som möjligt, till mosaikarbeten i möbler eftersträfvas ofta träslag med ytterligt bjärta färger o. s. v.; men än föredrages en ljus, än en mörkare färg. Medelst betsning, genomfärgning medelst indrifning af färgvätskor och annan behandling kan emellertid träets färg förändras efter behag. Trä är ett mycket hygroskopiskt ämne, som vid upptagning och afgifning af vatten krymper eller sväller. Krympningen är störst i tangentiell riktning (eller i årsringarnas sträckning i tvärsnitt), afsevärdt mindre i radiell riktning (vinkelrät öfver årsringarna) och minst i träets längdriktning. I medeltal beräknas vid öfvergång från färskt till lufttorrt tillstånd träets krympning i allmänhet till resp. 8--10, 3--4 och 0,1 proc. i resp. tangentiell, radiell och längdriktning. Träets egenskap att krympa och svälla på användningsplatsen kallas ofta, att träet "arbetar". De hårda och tunga träslagen äro i allmänhet mera arbetande än de lösa och lätta, de hartsrika arbeta minst, hvarför hartsrika tallarter äro bäst till stommar i finare möbler. På grund af träets olika krympning i skilda riktningar äfvensom och framför allt på grund af ojämn upptagning eller afgifning af vatten uppkomma spänningar i träet, som utlösas i slagning eller kastning, samt söndersprickning. I motarbetandet af dessa inflytelser ligga till stor del snickerikonstens finesser. Om olika träslags användning se i öfrigt artiklarna om de särskilda trädsläktena. Träets bränslevärde efter volym räknadt blir i stort sedt proportionellt till dess eg. v. i lufttorrt tillstånd, då värmeeffekten i kalorier (anknyten till vikten) växlar inom relativt små gränser för skilda träslag. Kalorimetriska värmevärdet ligger i allmänhet något under 5,000 värmeenheter, men är något högre för hartsrika träslag. Effektiva värmevärdet i lufttorrt tillstånd ligger omkr. 3,000 värmeenheter. Vid förbränning afger en del träslag rikligare mängd brännbara gaser och mindre mängd glödande kol, t. ex. barrträ, hvarför deras bränslevärde mera effektivt kan utnyttjas vid industri- och generatorseldning, under det att andra lämna mera glödande kol och förbrinna mera långsamt, t. ex. bok, afvenbok, björk m. fl., som därför bli värdefullast för kakelugnseldning. Svampangrepp på träet, liksom i hög grad ökad fuktighetshalt, sänka bränslevärdet. Fritt utsatt för atmosfäriliernas inverkan, är trä i allmänhet hotadt af en rätt hastig förstöring. Detta sker dels genom lägre förmultningsorganismers och rötsvampars inverkan, dels genom insekter. Alla dessa förstörelseorganismer ha emellertid vissa anspråk på luft, fuktighet, temperatur och näring. Omöjliggöres i träet någon af dessa betingelser, förhöjes dess varaktighet afsevärdt. Trä, djupt nedbäddadt i jorden eller under vatten skyddadt för luft, bibehålies i årtusenden (jfr trä från pålbyggnader, torfmosseträ o. s. v.). Trä, som förvaras torrt, t. ex. inomhus, får likaledes mycket stor varaktighet. Virke i kallt klimat, t. ex. fjälltrakterna, blir vida varaktigare än det i varmare klimat. Skilda träslag och trädelar erbjuda förstörelseorganismerna olika goda näringsbetingelser. Åtskilliga (ek, lärk, tall m. fl.), rika på garfämnen och hartser, hvilka verka som antiseptiska eller konserverande ämnen, bli särskildt varaktiga, så äfven de, som äro rika på eteriska oljor (Libanons cedrar); andra äro särskildt rika på för förstörelseorganismerna begärliga näringsämnen, t. ex. stärkelse, socker, ägghvitämnen m. m., och bli därför särskildt ovaraktiga, t. ex. björk, bok m. fl. Ofta är emellertid ett träslag ett annat öfverlägset i fråga om varaktighet på ett område, men vida underlägset på ett annat. Bok är sålunda i fria luften ett af de minst varaktiga träslagen, men t. ex. för vattenbyggnader under vattenlinjen ett af de mest varaktiga. I allmänhet kan man dock anse, att ju tyngre ett träslag är, desto varaktigare är det. Genom särskilda åtgärder kan träets varaktighet högst afsevärdt förhöjas, t. ex. genom impregnering, genom uttorkning och anstrykning med flerehanda skyddande eller konserverande ämnen, linolja och däraf beredda