mellan 105 och 108 piaster i silfvermynt. Som skiljemynt förekomma paramynt af brons, metalliks, om 5, 10, 20, 50 och 100 para. Af pappersmynt förekomma endast fempundssedlar, utgifna af Ottomanska banken. -- Mått och vikt. Sedan 1892 är metersystemet officiellt infördt, men de gamla turkiska måtten och vikterna begagnas äfven. Längdenheten är 1 endazé l. pic = 0,68 m. (tygmått) och 1 arschin = 0,757 m. (landmått). Större mått äro 1 agatsch = 3 berry = 5,010 m. Ytmåttet är 1 dōnūm = 40 ziraʿ = 734 kvkm. Rymdmåttet är 1 kilá = 8 kuti (l. kutú) = 33 liter. Viktenhet är 1 oka (l. kije) = 400 dirhém = 1,28 kg. Finanser. Först 1908 fick T. en ordnad statsbudget. Den upptog (1912--13) inkomsterna till 30,5 mill. pund och utgifterna till 57,2 mill. Inkomsterna äro dels de direkta skatterna (14,9 mill.), däribland grundskatt och tionde, skatt på kameler, får, bufflar och svin, samt afgift för friköpning från militärtjänst, dels de indirekta skatterna, främst tull (5 mill.), dels. monopolskatterna för salt, tobak och krut (3,6 mill.). Af utgifterna gick största delen till armén (21,6 mill.), till statsskulden (15,8 mill.), till flottan (6 mill.) och till allmänna arbeten (3,9 mill. pund). Statsskulden uppgick 1914 till 2,7 milliarder kr. och stod under förvaltning af en internationell kommitté (administration de la dette publique), i hvilken England, Frankrike, Holland, Italien, Tyskland, Turkiet och Österrike-Ungern vid Världskrigets utbrott voro representerade. Jfr Ch. Morawitz, "Les finances de la Turquie" (1902), och L. Delaygne, "Essai sur les finances ottomanes" (1911). Religion. Sunnitisk islam är statsreligion och sultanen som kalif dess öfverhufvud. Näst honom är scheichu-l-islam högsta andliga dignitär, medlem af regeringen och i rang jämställd med storvesiren. Staten erkänner dessutom 13 andra religionssamfund (millet): latinare l. de romerske katolikerna, hufvudsakligen ättlingar af venezianska och genuesiska invandrare; de grekisk-ortodoxa under särskilda, af staten erkända patriarker, i Konstantinopel (den främste), Antiokia (med säte i Damaskus), Jerusalem och Alexandria samt en själfständig ärkebiskop på Cypern; de nationelle l. gregorianske armenierna med egen patriark i Konstantinopel och katholikos i Etjmiadzin, sedan 1903 också i Sis, i Cilicien; de armeniske katolikerna l. de unerade armenierna under egen patriark i Konstantinopel; de kaldeiske katolikerna l. kaldéerna, med patriark i Mosul; nestorianerna l. de assyriske kristne, med patriark i Kotschannes, s. om Van; protestanterna, hufvudsakligen omvända armenier; de syriske jakobiterna, med patriark i Diarbekr; melkiterna, med patriark i Damaskus; judarna; de bulgariske katolikerna; och maroniterna, mest på Libanon, hvilka dock icke äro helt erkända som eget trossamfund. Alla dessa kyrkors funktionärer åtnjuta äfven vissa borgerliga ämbetsrättigheter, som i många fall, särskildt beträffande den ekumeniske patriarken, äro högst betydande. Ett prästerskap i västerländsk mening finns icke hos muhammedanerna, men motsvaras i viss mån af den under scheichu-l-islam stående úlema-kåren. "Ulema", motsvarande det andliga ståndet och domarkåren i andra stater, delas i tre grupper: "imamer", präster, "muftis" (turk. müfti), lagtolkare, och "kadis" (turk. kasí), domare. Imamerna delas i fyra klasser: 1) scheich, ord. präst, som håller offentlig predikan hvarje fredag efter middagsbönen, 2) chatīb, som kl. 12 hvarje fredag i moskén läser chutba'n, d. ä. en särskild högtidlig åkallan, slutande med en förbön för sultanen, och sedan förrättar imamtjänsten (d. ä. den liturgiska afdelningen af gudstjänsten), 3) imām (se d. o. och fig. 3), som alla dagar i veckan utom fredagar utöfvar de liturgiskt prästerliga funktionerna i moskén, af hvilka den viktigaste är att som förebedjare leda de fem dagliga bönerna (namāz), 4) muézzin (mueddin, se d. o. och fig. 4), som fem gånger i dygnet förrättar ezān (adān), hvaremot kajjūm, kyrkvaktaren, icke hör till ulema. Enligt regeln skall hvarje större moské (djāmi) ha en af hvarje klass, men har ofta flera af de tre sista, aldrig af de två första. De mindre ha aldrig chatib och, ofta nog i småstäder, blott en imam, hvilken fungerar äfven som scheich, mueddin och kajjum. Utnämning och underhåll af dessa ämbetsmän tillkomma de personer, hvilka i egenskap af moskéns nāzyr ("inspektor"; se Nazir) eller mutevelli ("förvaltare") handha den wakf ("donation"), hvarmed moskén underhålles. Dock skall utnämningen bekräftas af scheichu-l-islam eller högre administrativ myndighet. Fullkomligt skilda från detta andliga stånd äro de talrika dervischsamfunden (se Dervisch). För att upptagas i ulema-kåren måste man efter att ha genomgått elementarskolan (mektéb) i de vanligen med moskéerna förenade lärda skolorna (medrese) som softa (se d. o.) under 10--15 år studera alla de specifikt muhammedanska vetenskaperna, af hvilka de förnämsta äro: ilm-i-sarf och ilm-i-nahv, (arabisk) formlära och syntax, i.-i-kelām, teologi, i.-i-mantyǧ, logik, i.-i-fykyh, juridik, i.-i-teǧvîd, koran-innanläsning, i.-i-tefsīr, koran-kommentar, i.-i-hadīs, traditionsvetenskap om profetens alla ej i koranen upptagna, men af trovärdiga vittnen intygade yttranden. Till den tredje och förnämligare kadi-banan måste man studera längre och grundligare än till imam- eller muftibanan och efter slutade studier aflägga examen, hvarigenom man blir mülâzim ("aspirant") och kan såsom sådan erhålla plats som nāib ("underdomare") eller som kādi (se d. o.). För att nå de förnämsta platserna inom domarkåren måste man dock studera ytterligare sju år, då man efter undergången examen blir mudérris ("professor"). Muderriskåren, som har tillträde till de mest indräktiga ämbetena, bildar en i 10 olika grader eller rangklasser fördelad hierarki, och i spetsen för den öfversta klassen (suleimanīje), dit man efter att ha stigit från klass till klass når först efter 30--40 års tjänst, stå de båda öfverdomarna rumeli kaz'asker och anadolý kaz'asker, hvilka inom ulemas hierarki intaga platsen närmast scheichu-l-islam. Blott undantagsvis tjänstgör en "muderris" som "professor" i en medrese, där undervisningen i regel ledes af choǧas ("lärare"). Undervisningsväsen. Folkundervisningen är kostnadsfri och till namnet obligatorisk för gossar och flickor mellan 7 och 16 år. Skolorna äro dels statens, dels kommunala, dels privata samt stå under direkt kontroll af undervisningsministern. Dessutom finnas moderna