Oranjefloden en handelsstation och förvärfvade genom köp ett område af trakten däromkring. 1884 ställdes detta under tyskt protektorat. Från en ringa början växte detta kolonialföretag hastigt ut. Tyskarna togo i besittning kustlandet norrut till Cunenefloden och ströfvade inåt landet, tills de träffade på boerna. Handelstrafiken med dessa hejdades emellertid, då engelsmännen 1885 ockuperade Betsjuanaland. Genom en traktat 1890 med England fastställdes gränsen till detta land, och samtidigt bestämdes Oranjefloden som gräns mellan den tyska kolonien och Kaplandet. 1886 hade tyskarna genom fördrag med Portugal reglerat gränsen i n. Tyskarna hade emellertid svårt att göra sig gällande i landet, då de hade att bekämpa en mycket stark opposition från den till stor del mycket stridbara infödda befolkningens sida. Denna var delad i många olika stammar: buschmän, hottentotter, bergdamara-, hereró- och ovambostammar. Till en början var det hottentotterna under ledning af sin höfding Hendrik Witbooi, som icke ville förlika sig med de främmande inkräktarnas välde och först i sept. 1894 tvingades att kapitulera och ingå förbund. S. å. försökte hottentotthöfdingen Lambert ett uppror, som efter fem månaders fälttåg undertrycktes. Det utbröt emellertid på nytt 1896, då hereróhöfdingen Nikodemus kom de upproriske till hjälp, men de tyska trupperna lyckades efter förbittrade strider bli herrar öfver situationen. Efter några i det hela lugna år bröt orosstämningen åter ut. Bondelzwaart-hottentotterna i södra delen af kolonien grepo i slutet af 1903 till vapen, och då Damaraland var blottadt på tyska trupper, som sändts för att göra slut på dessa oroligheter, begagnade hererófolket tillfället att sätta i verket en länge förberedd nationell rörelse mot tyskarna. Anledning till upproret var de på boskapsskötsel lefvande infödingarnas fruktan för att bli undanträngda från sina betesmarker af alltmer växande skaror hvita farmare. Upprorets egentliga härd var Okahandja, öfverhöfdingen Samuel Mahereros hemvist. Det började därmed, att 120 af de i hererólandet bosatte tyske farmarna i jan. 1904 öfverföllos och nedstuckos. Det tog hastigt fart, då de tyska stridskrafter, som funnos tillgängliga i Sydväst-Afrika under guvernören Th. Leutweins befäl, voro för svaga för att kunna återställa lugnet. I juni ankom general von Trotha med förstärkningar från Tyskland, och han slog i början af aug. vid Okahandja n. om Windhoek de upproriskes hufvudstyrka. Kampen var emellertid därmed icke afgjord. Ett besvärligt gerillakrig tog vid, så mycket svårare att göra slut på, som upproret spred sig till andra delar af kolonien. I juli hade en hereróbastard vid namn Morenga med några hottentottstyrkor börjat fientligheter i de södra distrikten, och i okt. började Witbooi ånyo röra på sig och utfärdade en formlig krigsförklaring mot tyskarna. Hans första krigshandling blef mord på 60 tyskar. Trotha, som hade börjat en formlig jakt på hererókrigarna, vände sig efter erhållna förstärkningar mot hottentotterna, eröfrade i nov. Witboois högkvarter Rietmont och tillfogade dem i jan. 1905 ytterligare ett nederlag. Under hela året fortsatte emellertid gerillakriget, som kräfde oupphörligt nya uppoffringar från Tysklands sida. Först efter Hendrik Witboois död i nov. började de upproriske ge upp spelet. Hans son Samuel Isaac kapitulerade kort efteråt för Leutweins efterträdare som guvernör v. Lindequist. Morenga blef i maj 1906 jagad öfver engelska gränsen, där han råkade i engelsk fångenskap. Men icke förrän i dec. kapitulerade bondelzwaart-hottentotterna, och det dröjde ända till april 1907, innan freden kunde proklameras. Morenga, som nu frigafs, försökte visserligen ännu en gång anstifta oroligheter, men han blef af de engelska myndigheterna i Kaplandet oskadliggjord och dödad. Återstående upprorsband trängdes under loppet af 1908 ut i Kalahariöknen. De infödde afväpnades, och deras egendom blef i stor utsträckning konfiskerad. Hererókrigen hade för Tyskland medfört många uppoffringar, men de infödda stammarna fingo vidkännas en åderlåtning, som hotar dem med fullständig undergång. Hereróstammen beräknades före inbördeskriget till omkr. 100,000 personer. Efteråt funnos icke fullt 20,000 kvar. Genom upproren hade tyskarna tvingats att öka sina militära styrkor i Sydväst-Afrika, så att dessa under den kritiska perioden uppgingo till nära 15,000 man. Under de följande åren inskränktes ånyo truppernas antal, så att de 1914 icke voro starkare än 3,000. Med dessa och infödda hjälptrupper till ungefär samma antal öppnades kort efter Världskrigets utbrott fientligheter mot den engelska enklaven Walfish bay, som 11 sept. 1914 eröfrades. Tyskarna gingo 19 sept. öfver gränsen till Sydafrikanska unionens område. Till en början gynnades deras offensiv af en upprorsrörelse bland boerna under ledning af öfverste Maritz och general De Wet, men sedan denna betvingats, började engelsmännen under ledning af sydafrikanske premiärministern general Botha en offensiv mot Tyska Sydväst-Afrika. Understödd af den engelska flottan, lyckades Botha till sommaren 1915 föra fälttåget till ett för de engelsk-sydafrikanska intressena gynnsamt slut, i det att den tyske guvernören 9 juli 1915 kapitulerade. I Versaillesfreden 1919 afstod Tyskland från Tyska Sydväst-Afrika, hvars ställande under Sydafrikanska unionens ledning bebådats. Litt.: Hassert, ”Deutschlands kolonien” (1910), Dove, ”Deutsch Südwestafrika” (1903), Leutwein, ”Elf jahre gouverneur in Deutsch-Südwestafrika” (1908), och Irle, ”Die herero, ein beitrag zur landes-, volks- und missionskunde” (1906). L--ts. Tyska templet. Se Tempelsällskapet. Tyska trädgårdsstilen. Se Trädgårdskonst, sp. 141. Tyska tullföreningen (Der deutsche zollverein), en mellan de tyska staterna under Tyska förbundets tid (se Tyskland. Historia) ingången förening om fri samfärdsel beträffande handel och varutransport och i samband därmed om gemensamt tullsystem beträffande stater utom föreningen, vare sig tyska eller ej. I det äldre Tyska riket kunde under medeltiden på grund af territorialstaternas allt starkare ställning ej tänkas några åtgärder från kejsarmaktens sida för att genomföra ett enhetligt tullsystem. Det försök i dylik riktning, som gjordes på riksdagen i Nürnberg 1522--23, strandade på städernas motstånd. Starkare sträfvanden för att uppnå samma mål började efter Wienkongressen (1815). De då bestående