ståltråd. I Falu grufva begagnades ända till 1789 läderlinor, och till en dylik lina åtgingo omkr. 200 oxhudar, sålunda betingande ett afsevärdt högt pris. (Tågvirke af oxhud används ofta till drilltåg å ratt, se d. o.; det bör hållas väl insmordt med tran för att ej ruttna). Efter läderlinor kommo hamplinor, men i djupa schakt blefvo de osäkra till följd af det frätande vattnet. Från, hamplinorna öfvergick man i början af 1800-talet till järnkättingar. I nov. 1835 insattes i nämnda grufva den första järntrådslinan. De första gjordes merendels 12- eller 16-trådiga af omkr. 3,3 mm. tråd. Linorna glödgades för att bli mjuka. Ehuru en af järntråd hopsnodd lina så tidigt som 1822 var i bruk i en stenkolsgrufva i Rive de Gier, fästes först 1834 uppmärksamheten därpå, då de började användas i grufvorna vid Klausthal. Bruksegaren K. P. Bergström i Falun var den, som först införde både tillverkning och användning af järntrådslinor i svenska grufvor, och han upptog tillverkningen däraf vid Falu grufva, Fabrikationen börjades 1836, och det första paret tillverkade linor, omkr. 190 m. långa, insattes då i Fredriks schakt. De förlängdes snart därefter genom skarfning, så att de blefvo omkr. 294 och 281 m. långa. 1858 börjades lintillverkning i Nora bergslag. Våra största nuvarande fabriker för dessa tillverkningar äro Lesjöfors (anlagd 1850), Blombacka (1882), Fagersta (1884) och Garphyttan (1906). I början hoplades järntrådslinorna uti repslagarbanor och efter fullständigt samma metoder som vanligt tågvirke. Den första maskinen för tillverkning af järntrådslinor byggdes af trä i Freiberg på 1840-talet. Numera byggas maskinerna för detta ändamål efter samma principer scm moderna repslagerimaskiner (se fig. 1).

Fig. 1. Modern repslagerimaskin af svensk konstruktion.

Linorna kunna vara antingen höger- eller vänsterslagna samt spunna med såväl "vanlig tvinning" som med s. k. "langslagning" -- äfven kallad "Alberts tvinning" eller "omvänd tvinning". Högerslagen kallas en lina, om parterna ligga i samma riktning som gängorna i en högergängad skruf, vänsterslagen, om de ligga i motsatt riktning. Vid vanlig tvinning spinnas parterna åt ett håll, och linan hopslås åt det andra (fig. 2).

Fig. 2. Lina af vanlig tvinning.

Vid langslagning hopslås linorna åt samma håll, som parterna äro spunna (fig. 3).

Fig. 3. Langslagen lina.

Mest förekommande sorter äro: gruflinor af 17 upp till 114 trådar af ej gärna under 2 mm. diameter, hiss- och kran-linor af vanligen 114, 162 och 222 trådar (trådgroflek från 0,4 till 2,7 mm.). Linor till flottningsändamål, bogsering och förtöjningar göras af galvaniserade, seghärdade ståltrådar omkring inlägg af hampa, sammanslagna till böjliga linor. De smidigaste kallas ormlinor. Kraftledningslinor göras ej gärna af tråd under 0,8 mm. och tillverkas vanligen 42- till 114-trådiga. Fig. 4 åskådliggör de vanligaste linkonstruktionerna. Linor för linbanor äro af två slag, s. k. bärkablar och draglinor. Bärkablar -- äfven kallade spiralslagna linor -- beräknas vanligen för en brottbelastning af 145 kg. per kvmm. En linas brottbelastning antages vara lika med summan af de enskilda trådarnas brottbelastning och beräknas i vissa antal kg. per kvmm. trådarea. Vid beräkning af linors hållfasthet måste man ta hänsyn äfven till böjningspåkänningen, och denna beräknas efter den s. k. "Bachska" formeln: böjningspåkänningen = (3/8)(d/D)E = kg. per kvcm., d = tråddiametern, D = skifdiametern, E = elasticitetsmodyl. För att motstå röstning smörjas järn- och ståltrådslinorna på olika sätt, hvaraf de vanligaste äro, att de dragas genom asfalttjära, blandningar af asfalt- och trätjära, tjockflytande, fet olja eller linolja. Galvaniserade linor smörjas ej. Ungefärliga vikten i kg. per meter erhålles, om man multiplicerar kvadraten på omkretsen i cm. med 0,045--0,05. Den ungefärliga styrkan (hållfasthetsgränsen) af en ståltrådslina i metriska ton får man genom att multiplicera kvadraten på omkretsen i cm. med resp. 0,35 och 0,75 för en brottbelastning af 60 och 120 kg. per kvmm. Till komplettering af dessa allmänna beräkningsgrunder bifogas några synnerligen intressanta specialuppgifter. Från Lesjöfors uppges, att där kunna tillverkas linor upp till 75 mm. i diameter och med en total hållfasthet af 250,000 kg. Tillverkningen är omkr. 500,000 kg. per år. Från Fagersta meddelas, att den gröfsta ståltrådslina, som där tillverkats, hade en diameter af 75 mm. och bestod