naturstudier från Fontainebleauskogen, från Loings stränder och franska byar egde en saft och friskhet, en bredd och luftighet, som för publiken hemma i Sverige inneburo något helt nytt och som slogo mäktigt an på de unge målarna (några af dessa studier finnas i konstakademiens ego, 3 egas af Nationalmuseum). T. förvärfvade sig samtidigt stor teknisk skicklighet, och hans målningar uppenbarade en virtuosmässig behandling, som i längden var till skada för naturintryckets omedelbarhet. Efter sin återkomst till hemlandet stod han ej länge kvar på den höjdpunkt han intagit och kunde ej längre anses som ledare af den unga riktningen. Men ståtliga ateljéarbeten voro flera af hans senare landskap med motiv från Stockholms skärgård, Södermanland och Östergötland. T. är på Nationalmuseum f. n. representerad, förutom af de nämnda studierna, endast af ett franskt landskap från Loings stränder (högsommar med rik vegetation, 1877). Ett vårlandskap från Tullingesjön, inköpt 1879, är deponeradt i Riksdagshuset. Göteborgs museum eger ett landskap från 1878. G--g N. Törringe, socken i Malmöhus län, Oxie härad. 731 har. 187 inv. (1918). Annex till Skabersjö, Lunds stift, Bara kontrakt. Törskate, skogsv., den genom angrepp af parasitsvampen Peridermium Pini (se äfven släktet Cronartium, se d. o.), törskatesvampen, dödade toppen af tall.

Tallar med af törskatesvampen dödade toppar.

Svampens mycel lefver i tallens bark; på försommaren genombrytes barken af små, orangegula blåsor, som snart öppna sig och sprida ett gult stoft, svampens sporer. Genom svampangreppet framkallas riklig kådbildning, och när svampen nått rundt om stammen, dödas den ofvanför svampangreppet befintliga stamdelen. Den döda stamtoppen, törskaten, är starkt impregnerad med kåda och därigenom motståndskraftig mot yttre inflytelser, den kvarstår därför länge som en svart spets ofvanför den ännu lefvande gröna tallkronan. Äfven större eller mindre grenar liksom smärre plantor kunna angripas af törskatesvampen. Denna anställer betydande skador i våra tallskogar; vid 1911 års upptaxering af skogarna i Värmlands län befunnos ej mindre än 7,8 proc. af tallstammarna om 20 cm. vid brösthöjd eller därutöfver angripna af svampen. Den uppträder i två, biologiskt olika former. Den ena, Cronartium asclepiadeum, utvecklar sina vintersporer på blad af tulkört (Cynanchum vincetoxicum), pion m. fl., den andra, Peridermium Pini, sprider sig däremot direkt från träd till träd, utan att alstra ett vintersporstadium på någon annan värdväxt. Den senare formen är den hos oss allmännast förekommande. Svampens spridning kan motverkas endast därigenom, att ur beståndet borthuggas angripna stammar. -- På weymouthtallen (Pinus strobus) uppträder en annan törskatesvamp än på den vanliga tallen, nämligen Cronartium ribicola l. Peridermium strobi, som utvecklar sitt vintersporstadium på blad af Ribes-arter. Denna svamp är ytterst farlig för kulturer af Pinus strobus i Europa och har i senare tid uppträdt svårt härjande äfven i Nord-Amerika, weymouthtallens hemland. H. Hn. Törst (lat. sitis), fysiol., en känsla af obehag, som i främsta rummet framkallas vid torrhet i munhålans och svalgets slemhinna samt då tydligen har sin orsak i en minskning af dennas vattenhalt. Den uppträder vid inandning af torr luft eller då, såsom vid långvarigt tal och vid sång, stora luftmängder strömma genom munhålan. Härvid afdunstar vatten i alltför riklig mängd från munnens och svalgets slemhinna. Vidare uppkommer törst vid tuggning af torr föda i större mängd, emedan denna, för att kunna sväljas, tar till sig mycket vatten. I dessa fall är således törstens orsak uteslutande lokal, och trots vattenförlusten från munnen och svalget minskas kroppens hela vattenmängd icke i nämnvärd grad. Annorlunda ställer sig saken, om äfven kroppens öfriga delar förlora mycket vatten, såsom vid stark svettning, vid vattenafdunstning till följd af kroppsarbete, i synnerhet i torr och varm luft, vid ymniga diarréer samt vid stark vattenafgång genom njurarna efter förtärande af salt föda. Den törst, som under sådana omständigheter uppstår, kan endast för en kort tid stillas därigenom, att munnens slemhinna fuktas med vatten; den är ju också i själfva verket ett uttryck för hela kroppens behof af vatten. Denna törst upphör ej, förrän kroppen erhållit en riklig vattentillförsel, hvarvid det, åtminstone i vissa fall, synes vara likgiltigt, om denna sker genom munnen eller på något annat sätt, t. ex. genom insprutning i en blodåder. Dock tala flera rön för, att den till munnens slemhinna förlagda känslan af törst äfven i detta fall fullständigt stillas, endast då vatten intages också i munnen. En öfverdrifven, sjuklig törst (polydipsia) förekommer i synnerhet i sockersjuka (se d. o. och Polyuri). R. T--dt. Törstkur. Se Diet, sp. 371. Törved, Töre, hartsrikt furuvirke. Hartsanhopning i veden förekommer särskildt, där densamma på ett eller annat sätt skadats. Allmännast anträffas törveden i äldre stubbar, törstubbar, eller i toppar, törskatar (se Törskate), som angripits af törskatesvampen (Peridermium Pini}. Denna kan, ehuru mera sällan, angripa äfven grenarna. Törebildning förekommer dessutom i