Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami / 803-804 (1920) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Törringe ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

naturstudier från Fontainebleauskogen, från Loings
stränder och franska byar egde en saft och friskhet,
en bredd och luftighet, som för publiken hemma i
Sverige inneburo något helt nytt och som slogo
mäktigt an på de unge målarna (några af dessa
studier finnas i konstakademiens ego, 3 egas af
Nationalmuseum). T. förvärfvade sig samtidigt stor
teknisk skicklighet, och hans målningar uppenbarade
en virtuosmässig behandling, som i längden var till
skada för naturintryckets omedelbarhet. Efter sin
återkomst till hemlandet stod han ej länge kvar
på den höjdpunkt han intagit och kunde ej längre
anses som ledare af den unga riktningen. Men
ståtliga ateljéarbeten voro flera af hans senare
landskap med motiv från Stockholms skärgård,
Södermanland och Östergötland. T. är på Nationalmuseum
f. n. representerad, förutom af de nämnda studierna,
endast af ett franskt landskap från Loings stränder
(högsommar med rik vegetation, 1877). Ett vårlandskap
från Tullingesjön, inköpt 1879, är deponeradt i
Riksdagshuset. Göteborgs museum eger ett landskap
från 1878.

G–g N.

Törringe, socken i Malmöhus län, Oxie härad. 731
har. 187 inv. (1918). Annex till Skabersjö, Lunds
stift, Bara kontrakt.

Törskate, skogsv., den genom angrepp af parasitsvampen
Peridermium Pini (se äfven släktet Cronartium, se
d. o.), törskatesvampen, dödade toppen
af tall.

Tallar med af törskatesvampen dödade toppar.

Svampens mycel lefver i
tallens bark; på försommaren genombrytes barken
af små, orangegula blåsor, som snart öppna sig
och sprida ett gult stoft, svampens sporer. Genom
svampangreppet framkallas riklig kådbildning,
och när svampen nått rundt om stammen, dödas den
ofvanför svampangreppet befintliga stamdelen. Den döda
stamtoppen, törskaten, är starkt impregnerad med kåda
och därigenom motståndskraftig mot yttre inflytelser,
den kvarstår därför länge som en svart spets ofvanför
den ännu lefvande gröna tallkronan. Äfven större eller
mindre grenar liksom smärre plantor kunna angripas
af törskatesvampen. Denna anställer betydande skador i våra
tallskogar; vid 1911 års upptaxering af skogarna
i Värmlands län befunnos ej mindre än 7,8 proc. af
tallstammarna om 20 cm. vid brösthöjd eller därutöfver
angripna af svampen. Den uppträder i två, biologiskt
olika former. Den ena, Cronartium asclepiadeum,
utvecklar sina vintersporer på blad af tulkört
(Cynanchum vincetoxicum), pion m. fl., den andra,
Peridermium Pini, sprider sig däremot direkt från
träd till träd, utan att alstra ett vintersporstadium
på någon annan värdväxt. Den senare formen är den
hos oss allmännast förekommande. Svampens spridning
kan motverkas endast därigenom, att ur beståndet
borthuggas angripna stammar. – På weymouthtallen
(Pinus strobus) uppträder en annan törskatesvamp
än på den vanliga tallen, nämligen Cronartium
ribicola l. Peridermium strobi, som utvecklar sitt
vintersporstadium på blad af Ribes-arter. Denna svamp
är ytterst farlig för kulturer af Pinus strobus i
Europa och har i senare tid uppträdt svårt härjande
äfven i Nord-Amerika, weymouthtallens hemland.

H. Hn.

Törst (lat. sitis), fysiol., en känsla af obehag, som
i främsta rummet framkallas vid torrhet i munhålans
och svalgets slemhinna samt då tydligen har sin
orsak i en minskning af dennas vattenhalt. Den
uppträder vid inandning af torr luft eller då, såsom
vid långvarigt tal och vid sång, stora luftmängder
strömma genom munhålan. Härvid afdunstar vatten
i alltför riklig mängd från munnens och svalgets
slemhinna. Vidare uppkommer törst vid tuggning af
torr föda i större mängd, emedan denna, för att
kunna sväljas, tar till sig mycket vatten. I dessa
fall är således törstens orsak uteslutande lokal,
och trots vattenförlusten från munnen och svalget
minskas kroppens hela vattenmängd icke i nämnvärd
grad. Annorlunda ställer sig saken, om äfven kroppens
öfriga delar förlora mycket vatten, såsom vid stark
svettning, vid vattenafdunstning till följd af
kroppsarbete, i synnerhet i torr och varm luft,
vid ymniga diarréer samt vid stark vattenafgång
genom njurarna efter förtärande af salt föda. Den
törst, som under sådana omständigheter uppstår,
kan endast för en kort tid stillas därigenom, att
munnens slemhinna fuktas med vatten; den är ju också
i själfva verket ett uttryck för hela kroppens behof
af vatten. Denna törst upphör ej, förrän kroppen
erhållit en riklig vattentillförsel, hvarvid det,
åtminstone i vissa fall, synes vara likgiltigt, om
denna sker genom munnen eller på något annat sätt,
t. ex. genom insprutning i en blodåder. Dock tala
flera rön för, att den till munnens slemhinna förlagda
känslan af törst äfven i detta fall fullständigt
stillas, endast då vatten intages också i munnen. En
öfverdrifven, sjuklig törst (polydipsia) förekommer
i synnerhet i sockersjuka (se d. o. och Polyuri).

R. T–dt.

Törstkur. Se Diet, sp. 371.

Törved, Töre, hartsrikt furuvirke. Hartsanhopning i
veden förekommer särskildt, där densamma på ett eller
annat sätt skadats. Allmännast anträffas törveden i
äldre stubbar, törstubbar, eller i toppar, törskatar
(se Törskate), som angripits af törskatesvampen
(Peridermium Pini}. Denna kan, ehuru mera sällan,
angripa äfven grenarna. Törebildning förekommer
dessutom i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>