U är den tjuguförsta bokstafven i det vanliga, europeisk-latinska alfabetet. Bokstafvens äldsta kända, semitisk-moabitiska form är [...]. Forngrekiska inskrifter förete två hufvudformer: [Y] och [V] (ursprunglig valör u, senare y), hvilka former återfinnas i det vanliga grekiska alfabetets [Y] och [u]. Grek. [V] [u] går igen i fornslavisk (cyrillisk) skrift, där det brukas dels ensamt i grekiska lånord = i, dels (som i grek.) i förbindelsen [ou] = u. Grek. [Y] återfinnes i koptiska alfabetet. Fornitaliska alfabet visa både [Y] och [V], fornlatinska blott [V]-formen (medan [Y] senare i betydelsen y kom i bruk i grekiska lånord). I latin betecknade [V] både vårt u och engelskt w. En skriftform, som väsentligen sammanfaller med vårt antikva u, finnes redan i papyrusrullar från Herculaneum och i yngre skriftformer (uncialer och halfuncialer). Under medeltiden blef det bruk att använda u som minuskel, V som majuskel med samma valör, t. ex. Vetus (eller VETVS), men uetus. öfver u sattes redan under 1400-talet en vinkel eller en punkt, ungefär så, som ännu är brukligt i tysk och dansk skrift. Den berömde Petrus Ramus föreslog (i sin "Gramere", 1562) att låta v beteckna konsonanten (numera = sv. v), u vokalen; men det dröjde ett par århundraden, innan detta bruk blef allmänt. Runan [...], som i båda de nordiska runraderna intar 2:a rummet (i l:a ätten) och som Wulfilas alfabet lånat från runalfabetet, är sannolikt en i latinsk kursivskrift förekommande biform till [0]. I det yngsta ("stungna") nordiska runalfabetet är [...] tecken för y-ljud. -- Bokstafvens semitiska namn är waw, grekiska ypsilon, slaviska izjitsa (= i) eller uk (ov = u); runan heter ur (i Wulfilas alfabet uraz). Talvärdet för semitiskt waw är 6, för de båda slaviska bokstäfverna 400. -- Tecknet U u utmärker i skandinaviska språk olika u-ljud. I da., ty., sp., port., it., västslaviska språk, ung. och fi. tecknas därmed "europeiskt u-ljud" (se nedan). I fr. betecknar u ett y-ljud (bildadt något längre bakåt än sv. y) -- men vid nasalering ett öppet ö-ljud (t. ex. un) -- likaså det korta u uti isl. och det långa u uti nederl. (duup, huren), hvaremot nederländskt kort u snarast betecknar ett ö-ljud (dun, zuster); i eng. betecknar u dels [sällan] väsentligen samma ljud som "europeiskt u-ljud" (t. ex. pull), dels ju (t. ex. use, duke), dels en vokal, som närmast liknar sv. a i fall, t. ex. but. Tyskt ü är = sv. y, men något längre bakåt bildadt; litauiskt [...] är tecken för en diftong (uo, ua). Med något olika värde ingår u i diftonger, mest som konsonantiskt element (au, eu o. s. v.). Fr. och nederländskt eu betyder ö-ljud; nederländskt ui och tyskt au eller eu betyda öy; fr. au betecknar å-ljud, ou däremot u-ljud. Som u-ljud uppfattas följande vokaler: I) Europeiskt u, som förekommer äfven i danska och i svenska dialekter, en trångt (och med något framskjutna läppar) labialiserad, hög, främre dorsovelar vokal (alltså bildad med samma artikulationsställe som a i tall), antingen uttalad med spänd och kullrig tunga, såsom i fr. sou, da. du, ty. kuh, eller med platt och slapp tunga, såsom i eng. pull. Det tecknas med ou i fr., med oo (o eller u) i eng., med oe i nederl., annars med u. II) Norskt u, som förekommer äfven i Norrland och Finland, är en trångt (och med något framskjutna läppar) labialiserad, hög, dorsovelopalatal vokal (alltså bildad med samma artikulationsställe som ä i det stockholmska uttalet af här), antingen uttalad med spänd och kullrig tunga, såsom i no. hus, eller med slapp och platt tunga, såsom i no. huske. Norskt u ligger för örat (och till sin bildning) mellan "europeiskt u" och svenskt slutet u. Samma tungställning, utan labialisering, ger den rysk-polska (och turkiska) vokalen: ry. syn, ty, som i po. tecknas med y. III) Svenskt "slutet" u, såsom i hus, i svenska riksspråket nästan blott långt, i flera svenska dialekter äfven lika ofta kort, är en trångt (och med rundade, men icke framskjutna läppar) labialiserad, hög, spänd dorsokakuminal vokal (alltså med samma artikulationsställe som e och ä i det stockholmska uttalet af veta och väta). Väsentligen samma ljud uppträder i fr. som konsonant, t. ex. i lui, tuer. IV) Svenskt "öppet" u-ljud, såsom i hund, i riksspråket blott kort, i dialekter äfven långt, är en halftrångt labialiserad, hög, slapp dorsovelopalatal vokal (alltså med samma artikulationsställe som ä i det stockholmska uttalet af här) och påminner för örat snarare om ö- än om u-ljud. Detta ljud kan i Mälarprovinsernas tal stundom få ersätta öppet ö (i synnerhet före r, t. ex. mörk).