Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ural
- Ural-altaiska folk
- Ural-altaiska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
NORDISK FAMILJEBOK
KONVERSATIONSLEXIKON
OCH
REALENCYKLOPEDI
Ural. 1. Flod i sydöstra Ryssland, upprinner under
54° 41’ n. br. i södra Uralbergen samt utmynnar
under 47° n. br. i norra ändan af Kaspiska hafvet
efter ett omkr. 1,550 km. långt lopp. Flodens
källa befinner sig vid foten af det 860 m. höga
kägelformiga granitberget Uj-tasch, där äfven
de mot n. och ö. flytande floderna Miás och Uj
(Obs flodsystem) upprinna omedelbart v. om den
höjdrygg, som begränsar Ural-Miás-dalstråket mot
v. U:s öfre lopp är riktadt mot s. i en bred
dal, som tillnärmelsevis har karaktären af en
längddal, går förbi Verchne-Uralsk och slutar vid
kretsstaden Orsk. Dess mot v. riktade mellersta
lopp är synnerligen rikt på krökar och markerar
en geografisk gräns mellan Uralbergens savanner
i n. och stäppöknen i s. samt en administrativ
sådan mellan Ryssland och Central-Asien ända till
Orenburg. Den går förbi sistnämnda stad och slutar
i Uralsk, som administrativt och geografiskt tillhör
Central-Asien. Nedre loppet är åter riktadt mot s. och
går genom de låga saltstäpper, som blott tidigt på
våren bära en rik, men hastigt förgänglig vegetation;
vid 49° 39’ n. br. (ungefär vid Sacharnaja) sänker
sig U:s yta under hafvets nivå, och det årliga
öfversvämningsgebitet, som är utmärkt genom täta
vide- samt aspdungar och aspsnår, tilltar i bredd
och karakteriseras genom många korfsjöar. Vid 47°
45’ (vid Jamanchalinsk) synas ansatser till delta,
i det att floden delar sig i flera armar, af hvilka
dock några sina i sanden; den enda något betydande
mynnar ut i Kaspiska hafvet, 6 km. nedanför staden
Gurjev. Flodens öfversta lopp är stridt, med ett fall
af något öfver 1 m. per km. (från omkr. 650 m. vid
källan till 179 m. vid Orsk); mellersta loppet eger
ett vida mindre fall, som blott något öfverstiger
20 cm. per km. (från 179 m. till 53 m. vid Uralsk),
medan i nedre loppet fallet är obetydligt mindre
eller omkr. 14 cm. per km. (från 53 m. till — 26 m.,
Kaspiska hafvets yta). Bredden liksom vattenmängden är
som hos alla oreglerade floder inom vegetationsfattiga
områden ganska växlande och kan antagas till 40
m. vid Verchne-Uralsk, 200 m. nedanför Orenburg
och närmare 180 m. i nedre loppet; vattenmängden
aftar dels genom fördunstning, dels genom försinande
armar nedanför Uralsk, så att vattenmängden vid
Baksajevskaja ofvanför deltat
är ungefär hälften så stor som den vid
Uralsk. Äfven djupet är till följd af ofvan berörda
omständigheter mycket ojämnt, och floden är ej
segelbar längre upp än till Gurjev (genom uppmuddring
och reglering); dock används vårens högvatten
till timmerflottning. Flodområdet beräknas till
omkr. 250,000 kvkm. Af de många bifloderna ega blott
2 större betydelse: Sakmara fr. h., som med många
förgreningar dränerar södra Urals parallellkedjor och
lämnar energi till uppspirande grufsamhällen, samt
Ilek ("stäppens rådjur") från v., vid hvars nedre lopp
en oerhördt mäktig saltfyndighet (af permisk ålder)
går i dagen och brytes i dagbrott; bägge utmynna i
U. vid Orenburg. Nedanför Uralsk nå af många bifloder
från h. och v. blott få hufvudfloden; de flesta
försvinna i sanden eller utbreda sig i träsk, såsom
Stora och Lilla Uzen fr. h., Uil, Djangitai fr. v. Af
stor ekonomisk betydelse är flodens fiskrikedom,
hvars afkastning uppgår till ett tiotal mill. om
året; det är till större delen roffiske, som här
bedrifves vid lågvatten, i de då nästan afsnörda
floddelarna. Flodområdet, som i öfre delen omsluter
malmrika trakter (koppar och järn, äfven guld) och
i nedre delen tillhör de nyupptäckta naftafälten,
t. ex. vid Indersjön, hvars tyngdpunkt ligger österut
vid Emba, vinner dagligen i betydelse och väntar
på förbättrade kommunikationer, för att kunna göra
sig gällande. Floden, som anses vara identisk med
Ptolemaios’ Daix, hette Jaik till 1775, då Katarina
II gaf den dess nuv. namn. — 2. Uralbergen (se d. o.).
1. H. B—d.
Ural-altaiska folk. Se Mongoliska rasen, sp. 913.
Ural-altaiska språk, en af många, särskildt
äldre forskare antagen språkgrupp, till hvilken å
ena sidan räknas de uraliska språken (se d. o.),
d. v. s. de finsk-ugriska folkens och samojedernas
språk, å andra sidan de altaiska språken i egentlig
mening, d. v. s. de turko-tatariska, mongoliska och
tungusisk-mandschuiska språken; af vissa forskare
räknas äfven japanskan hit; åter andra forskare ha
utan giltigare skäl hit fört ännu andra språk. Att
de uraliska språken äro sinsemellan besläktade, är
en afgjord sak; att också de altaiska språken höra
samman, torde vara säkert, särskildt i fråga om de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Dec 15 14:46:45 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfck/0017.html
