Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 17-18 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Urban - Urban I, den helige (påve) - Urban II, Odo af Châtillon (påve) - Urban III, Uberto Crivelli (påve) - Urban IV, Jacques Pantaléon (påve) - Urban V, Guillaume Grimaud (påve) - Urban VI, Bartolommeo Prignano (påve)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sätt att vara och uttrycka sig, fin, bildad,
världsmannalik. Subst. urbanitet.

Urban (lat. Urbanus). Åtta påfvar ha burit
detta namn:

1. U. I, den helige, 222—230, skall ha lidit
martyrdöden.

Urban II. Efter handskr. "De passagiis in terram sanctam".

2. U. II, 29 mars 1088—29 juli 1099, förut Odo af
Châtillon, var till börden fransk adelsman,
blef ärkedjäkne i Reims, därefter,
sedan han blifvit munk i klostret Cluny, dettas
prior och slutligen af Gregorius VII 1078 utnämnd
till kardinalbiskop af Ostia. Utpräglad anhängare af
det gregorianska kyrkosystemet, uppsattes han också
efter Viktor III:s död på påfvestolen. Hans regering
bestämdes i mycket af den "motpåfve", Klemens III
(förut ärkebiskop Vibertus af Ravenna), som kejsar
Henrik IV uppsatt redan mot Gregorius VII 1080. Denne
gjorde nu nya ansträngningar för att bli ensam på
Petrus’ stol. Herre öfver staden Rom, höll han en
synod i själfva Peterskyrkan, där U. bannlystes;
och ehuru denne ej långt därefter lyckades sätta
sig i besittning af staden, måste han snart åter
fly därifrån. U. var sedan landsflyktig i tre år,
1091—93, under hvilken tid Klemens tronade i Rom. Men
äfven under landsflykten verkade han oaflåtligt för
sin sak. 1095 höll han en stor synod i Piacenza,
där han förnyade besluten ang. celibat och simoni
samt bannlyste motpåfven och hela hans anhang. Det
viktigaste beslutet var dock, att de västerländske
kristne skulle draga ut till strid mot de otrogne
inkräktarna af Heliga landet. Hösten s. å. stadfästes
detta beslut på den ryktbara synoden i Clermont, där
U. genom ett glödande tal och frikostigt utdelande
af aflat åt alla deltagarna i härtåget uppväckte
för företaget en hänförelse, som hastigt utbredde
sig öfver hela Västerlandet och blef begynnelsen till
korstågen. Konung Filip I af Frankrike, som förskjutit
sin gemål Berta för att äkta grefve Fulkos af Anjou
gemål Bertrada, bannlystes på denna synod. — I spetsen
för korstågsrörelsen var nu U. hela Västerlandets
herre. Kejsar Henriks och Klemens III:s makt var
fullständigt bruten, och äfven konung Filip böjde
sig för påfvens myndighet, skilde sig från Bertrada
och fick aflösning.

3. U. III, 25 nov. 1185—11 okt. 1187, hette förut
Uberto Crivelli, tillhörde en ansedd milanesisk
släkt och hade samma år han valdes till påfve,
25 nov. 1185, blifvit ärkebiskop af Milano.
Hela hans regeringstid upptogs af strider med kejsar
Fredrik I Barbarossa dels om biskopsutnämningar, dels
om de s. k. Matildiska arfgodsen. Till öppen strid
kom det genom den af påfven uppeggade ärkebiskopen
Folmars af Trier utnämning. Kejsaren lät genom sin
son Henrik förhärja Kyrkostaten samt inspärra
påfven i Verona. I begrepp att slunga
bannstrålen mot kejsaren, afled U. plötsligt.

4. U. IV, 29 aug. 1261—2 okt. 1264, fransman,
hette förut Jacques Pantaléon och
var son till en skomakare i Troyes. Han blef
biskop af Verdun, utnämndes af Alexander IV till
patriark af Jerusalem och valdes till dennes
efterträdare. Påfvemaktens stärkande och höjande
var hans mål. En af hans första regeringshandlingar
var kardinalkollegiets ökning med fjorton nya
kardinaler. Hans regering fylldes af strid mot
Hohenstaufernas sista ättlingar. Konung Manfred
af Neapel och Sicilien, som behöll öfverhanden,
bannlyste han och erbjöd hans krona åt grefve Karl
af Anjou, en i politiskt afseende världshistorisk
åtgärd. Innan Karl hann komma, dog U. 2 okt. 1264 i
Perugia. Samma år hade han utgett en bulla om firandet
af Kristi lekamens fest som allmän kyrkofest.

Urban V. Efter bild på hans grafvård i Avignon.

5. U. V, sept. 1362—19 dec. 1370,
fransman, hette eg. Guillaume Grimaud, föddes
1309, inträdde i benediktinorden och blef
abbot först i Germanusklostret i Auxerre, därefter i klostret S:t
Victor i Marseille samt valdes af kardinalerna
i Avignon till påfven Innocentius VI:s
efterträdare. U. förenade lärdom och sederenhet med
vankelmod. Han utgaf 1362 bullan In coena Domini mot
kättare. I öfre Italien huserade Bernabo Visconti
med sina röfvarskaror och hemsökte äfven påfvens
besittningar trots bannlysning och ett mot
honom uppbådadt "korståg". Tyske kejsaren tryckte på
påfven att göra slut på den nesliga "fångenskapen" i
Avignon och återvända till Rom, hvartill ock andra,
såsom Katarina af Siena och skalden Petrarca,
bevekande uppmanade honom. De öfverhandtagande
oroligheterna och laglösheterna uti Italien bragte
detta beslut till mognad. 1367 lämnade U. Avignon och
gjorde sitt högtidliga intåg i Rom. Kardinal Albornoz
(se d. o.) kunde åt honom öfverlämna hela Kyrkostaten,
men dog s. å. U., som ej längre kände sig trygg i
Italien och såg sina intressen i Frankrike hotade,
gaf efter för de franske kardinalerna och begaf
sig 1370 i half flykt åter till Avignon, trots de
allvarligaste föreställningar och böner af fromma och
för kyrkans bästa nitälskande personer, bland dem den
heliga Birgitta, som lär ha förutsagt den ohörsamme
påfvens snara död.

6. U. VI, 9 april 1378—18 okt. 1389, förut
Bartolommeo Prignano, ärkebiskop af Bari,
föddes i Neapel omkr. 1318. Gregorius XI hade
flyttat påfvens säte från Avignon tillbaka till Rom.
För att försäkra sig om, att ingen återflyttning
till Avignon skulle komma i fråga, yrkade vid hans
död det romerska folket och prästerskapet på, att
en italienare skulle väljas till hans efterträdare.
Så blef då U. påfve, men detta val blef orsaken till
den s. k. "stora schismen" (se d. o.) i påfvedömets
historia. Ifrande för kyrkotukt och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>