Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utvandring (Emigration)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
borgare var stadgad en viss utflyttningsafgift, jus
detractus (se Jus, sp. 319). En 1756 utfärdad
kungörelse stadgade 2,000 dal. smt plikt för den,
som bortlockade någon manufakturarbetare, och
1,000 dal. smt för den, som lät sig bortlocka;
den förre var därjämte skyldig att åter hemskaffa
den bortkomne. K. förordn. af 18 febr. 1768 ålade
enhvar, som ej var försedd med K. M:ts tillstånd
till utrikes resa, att vid uttagning af pass ställa
borgen för sin återkomst inom i passet utsatt
tid. Person, som egnade sig åt bergshandtering
och utan Bergskollegiums speciella tillstånd drog
ur riket, skulle bota första gången 200 dal. och
andra gången 400 dal. smt, men tredje gången —
mista lifvet. Samma lag gällde för den, som tubbade
bruksfolk ur riket. Därjämte bestämdes stränga straff
för sjömän, som rymde från kofferdifartyg. 1781
kungjordes, att handtverksgesäller, arbetare och
betjänte skulle ega Kommerskollegiums tillstånd
för att få resa ur riket och att de skulle ställa
borgen för sin återkomst. K. kung. af 1804 och 1811
inskärpte ånyo alla dessa bestämmelser; dock skulle
"bofaste" personer kunna befrias från skyldigheten
att ställa borgen. Först 1840 upphäfdes för alla
klasser denna skyldighet. Passväsendet blef (hvad
normala förhållanden beträffar) afskaffadt genom
förordningen af 21 sept. 1860. De under följande
årtionde utfärdade förordningarna ang. utvandrares
fortskaffande till främmande världsdel voro faktiskt
byggda på utvandringsfrihetens princip.
Europeiska utvandrare ha åt kulturen vunnit två
nya världsdelar (Amerika och Australien). Sedan
1800-talets början har utvandringen varit en ständig
och högst betydande faktor i befolkningsrörelsen. I
allmänhet riktar utvandringsströmmen sig från gamla
kulturländer till trakter med rika, men ouppbrukade
naturliga tillgångar och gles befolkning. De folk,
som bo vid haf och sålunda ha vägen mera öppen, lockas
lätt till utvandring, ej minst de till bördigare
länder längtande nordgermanska folken. Det har till
stor del varit allmogen (bondsöner, torpare, statare,
lösa jordbruksarbetare), som lämnat fäderneslandet,
drifven af sitt inneboende begär att förvärfva
själfegande jord, hvilken för flertalet var omöjlig
att ernå i hemlandet, men kunde erhållas snart sagdt
till skänks i en annan världsdel. Åt nybyggarlandet
skaffar utvandringen det dyrbaraste kulturmaterialet —
människor. I fråga om de fördelar och de olägenheter,
som moderlandet skördar af utvandringen, ha
olika åskådningssätt gjorts gällande. Så har å
ena sidan framhållits förlusten för landet af en
mängd dugliga arbetare, å andra sidan att dessas
bortfärd gjort villkoren bättre för de kvarvarande,
i det att konkurrensen minskas och lönerna kunna
hållas uppe. Det är, till utvandringslandets skada,
vanligt, att de åldersklasser, som ega den högsta
produktionskraften, utvandra, medan de klenaste,
ålderstigna eller mest afsigkomna folkelementen stanna
hemma. I någon mån afhjälpas de uppkomna rubbningarna
i det riktiga förhållandet mellan åldersklasserna
genom en inneboende tendens hos befolkningsrörelsen
(se nedan på afd. om den svenska utvandringen). Och
sannolikt är, att de utvandrade delvis ej skulle i
hemlandet under förhandenvarande förhållanden kunnat
vinna bröd och bildning. Emigranterna föra gifvetvis
stora summor ur landet, i
form af respenningar och medhafda kapital (ehuru
de senare för hvarje person äro obetydliga). Men
som bekant hemskicka de äfven (från Amerika)
betydande belopp (omkr. 10 mill. kr. endast från
svenska emigranter) årligen, hvaraf visserligen
en ej ringa del är afsedd till respenningar åt
nya emigranter. Vidare har det framhållits, att
för hvarje vuxen individ, som utvandrar, går det
på honom nedlagda uppfostringskapitalet förloradt
för hemlandet, hvaremot å andra sidan invändts,
att många bland dessa personer, om de stannat,
skulle ha aflidit, innan de hunnit återbetala sin
"skuld" till fosterlandet, andra skulle fallit
fattigvården till last eller improduktivt förtärt
sina små tillgångar. Förlusten af den arbetskraft och
de kapital, som bortgå genom utvandringen, skulle
i någon mån ersättas, om utvandrarna konsumerade
hemlandets industriprodukter, hvilket ju emellertid
är ett sällsynt fall, hvadan äfven en förlust i
konsumtionsförmåga tillskyndas landet. En annan
olägenhet är, att många utvandrare öfverge hustru
och barn, så att dessa falla hembygdens fattigvård
till last. I allmänhet har man i de europeiska
staterna, åtminstone sedan midten af 1800-talet,
afstått från de tidigare försöken att med tvång
hindra utvandringen. Lagstiftningen kom nu i
stället att gå ut på att i viss mån tillvarataga
utvandrarnas intressen. Moderlandet anses skyldigt
utvandraren sådana omsorger som ordnandet af
emigrantagentväsendet, tillsyn öfver transportmedlens
trygghet och beredande af diplomatisk hjälp, ifall den
mottagande statens förhållanden så kräfva. Den senare
staten åter eger tillse, att utvandraren får skydd
och ledning vid landstigningen samt att löften, som
officiellt getts honom, noga uppfyllas. Beträffande
den första punkten gäller för Sverige en k. förordning
af 4 juni 1884. Enligt denna menas med utvandraragent
en person, som för egen räkning eller
som kommissionär för utländsk man åtar sig att
ombesörja utvandrares befordran till främmande
världsdel. Agenten skall ha särskildt tillstånd
af Socialstyrelsen (före 1913 af Kommerskollegium)
och stå under dess uppsikt, vara svensk undersåte
och bosatt i Sverige, ega medborgerligt förtroende,
vara känd för ordentlighet och "i öfrigt lämplig" samt
ställa säkerhet för 10—60 tusen kr. Nämnda tillstånd
är begränsadt till ett eller några län och ges endast
för ett år i sänder. Agenterna fortskaffa utvandrarna
dels till hamn i främmande världsdel, dels äfven
längre in i landet. Kontrakt upprättas mellan agenten
och utvandraren. Intet aftal får ega rum därom,
att resekostnaden skall efter framkomsten aftjänas
med arbete. För olofliga emigrantvärfvare stadgas
böter. När utvandring företages utan mellankomst af
agent, är det ångfartygets redare eller befälhafvare,
som uppgör kontrakt och deponerar säkerhet. För
betryggande af öfverfarten skall fartyget besiktigas
och efter dess dräktighet maximiantalet passagerare
bestämmas, sjukrum (och läkare) finnas ombord samt
proviant- och vattenförråd finnas i bestämd mängd. Vid
afresan håller en af myndigheterna förordnad
person upprop med utvandrarna. Vid framkomsten
undersöker svenske konsuln, att de alla äro till
finnandes. Tillläggas må, att emigranten måste vara
försedd med ett utflyttningsbetyg af pastor. Sådant
betyg får ej utfärdas åt värnpliktig (som ej blifvit
öfverförd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
