Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 229-230 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wachtmeister, 8. Karl Axel, sedan 1808 Trolle-Wachtmeister (f. 1754, d. 1810) - Wachtmeister, 9. Klas Adam, grefve (f. 1755, d. 1828)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till riksdagen fasthölls af konungen, fattade
W. planen att framtvinga riksdag genom att förmå de
öfrige höge ämbetsmännen att samfälldt tillika med
honom nedlägga sina ämbeten, om ej konungen gick
in på ständernas sammankallande. Denna plan gick
om intet därigenom, att Rosenblad kontrasignerade
gärdsförordningen, och därigenom, att endast
några få, men icke alla, ville nedlägga sina
ämbeten. Ehuru W. misslyckats att på laglig väg
eller genom ständernas sammankallande åstadkomma
en förändring af regeringssystemet, afstyrkte han
likväl de planer till revolution, som Adlercreutz,
Skjöldebrand m. fl. militärer ville sätta i verket i
början af 1809. I febr. s. å. insjuknade riksdrotsen
farligt. I början af mars tänkte han dock begagna
sig af första friska dag för att af konungen begära
sitt entledigande, om denne ej ville sammankalla
riksdag. Men innan W. hann göra detta, inträffade
statshvälfningen 13 mars. Hertig Karl, som samma
dag mottog styrelsen, bad riksdrotsen komma upp till
slottet. Ehuru ännu sjuk, lät W. bära sig dit upp och
förklarade där för hertigen, att han icke kunde inlåta
sig på allmänna ärenden, förrän han bestämdt fått
veta, om hertigen skulle sammankalla ständerna. Sedan
hertigen sagt, att detta skulle ske, ställde W. sin
person till hertigens förfogande. W. inträdde ock i
den nya regeringskonselj, som hertigen bildade, sedan
han upphäft den kungliga beredningen. Efter riksdagens
sammankallande öfverlade konstitutionskommittén
flera gånger hos riksdrotsen. Ang. sättet för
regeringsformens antagande af ständerna yrkade
riksdrotsen och Adlersparre, att hertigen, sedan
ständerna förklarat Gustaf IV Adolf och hans ätt
förlustiga kronan, skulle på grund af arfsrätt utropas
till konung samt, till afhjälpande af bristerna i
1772 års R. F. och i Förenings- och säkerhetsakten,
för ständerna föreslå – till ett enkelt antagande
eller afslag – den regeringsform, som han ansåg
lämpligast. Denna R. F., utarbetad af A. af Håkansson,
var godkänd af konstitutionskommittén. Ehuru denna
riksdrotsens plan gillades af hertigen, kom den dock
ej att utföras, ty "Riddarhusets majoritet ville ha
konstitution först och kung sedan".

Då statsrådet bildades 1809, utnämndes W., den
siste "Svea rikets drots", 9 juni till dess förste
justitiestatsminister. Hans sjuklighet nödgade honom
likväl snart att begära afsked, men detta vägrades
honom, ehuru han icke kunde sköta sitt ämbete. W. var
icke i egentlig mening en initiativets och reformernas
man. Hans styrka och förtjänster lågo däri, att han
vakade öfver och ifrade för, att lag och rätt samt
hushållning med statens medel skulle iakttagas. Hans
rättskänsla var stark, så ock hans själfständighet,
hvilken i icke ringa grad hade sitt stöd i en
stor förmögenhet. Det är under sådana förhållanden
naturligt, att han hos sina samtida åtnjöt allmän
aktning.


9. Klas Adam W., grefve, den föregåendes broder,
amiral, f. 14 okt. 1755 i Karlskrona, d. 26 juni
1828 på sin egendom Södertuna i Södermanland, intogs
1768 vid kadettkåren och blef 1770 fänrik vid Arméns
flotta, där han, som 1776–83 var i fransk sjötjänst
och i slaget vid Ouessant 27 juli 1778 sårades, 1779
utnämndes till öfverstelöjtnant. Han blef öfverste
i armén 1782 och konteramiral 1788. I slaget vid
Hogland s. å. värjde han sig
tappert, ehuru hans skepp, "Prins Gustaf", hade att
uthärda striden med 3 fientliga linjeskepp och en
fregatt, men måste till slut stryka flagg. W. blef
generaladjutant 1789, återkom 1790 ur fångenskapen
och utnämndes till viceamiral 1793. Han kommenderade
tidtals de förenade svenska och danska eskadrarna
1794 och 1795. Sistnämnda år vardt han amiral,
1799 ordf. i kommittén för örlogsflottans ärenden
och öfverkommendant i Karlskrona samt 1800 En
af rikets herrar. 1801 fick W. som örlogsflottans
öfverbefälhafvare befallning att låta 7 linjeskepp
och 3 fregatter utlöpa från Karlskrona en af de
första dagarna af april för att i Sundet förena
sig med danska flottan emot den engelska flotta,
som väntades skola hemsöka Östersjön för att spränga
den väpnade neutraliteten emellan Sverige, Danmark
och Ryssland. Men som engelska flottan redan 19
mars visade sig i Kattegatt, befallde Gustaf
IV Adolf 20 mars amiral Palmqvist, som skulle
kommendera den utgående eskadern, att genast segla
till Öresund. W. fick befallning att ej "försumma
en enda minut hvarken natt eller dag" för att
få ut svenska flottan. Emellertid kunde engelska
flottan passera Sundet redan 30 mars, emedan danske
kronprinsen afböjt Gustaf IV Adolfs anbud att på
svenska stranden uppkasta batterier. Sent på kvällen
s. d. skref konungen till W. med befallning att
genast låta flottan gå till Sundet för att deltaga
i det väntade slaget, och konungen lät underrätta
danske kronprinsen, att svenska flottan senast 2
april skulle vara utanför Köpenhamn. Flottan var
verkligen ock 1 april segelfärdig och hade möjligen
kunnat hinna fram för att deltaga i slaget utanför
Köpenhamn följande dag. Men W. och Palmqvist tyckas
ej ha ansett flottans afsegling för rådlig (för
dess uteblifvande skyllde de på vinden), och på det
viset fingo danskarna ensamma utkämpa det hedrande,
men olyckliga slaget 2 april. W. gjorde sig således
skyldig till olydnad mot Gustaf IV Adolfs order;
men både den svenska och den danska regeringen felade
än mera, emedan de togo för afgjordt, att engelska
flottan ej kunde ankomma till Sundet så tidigt på
året, som den verkligen gjorde. Hvilka motiven för
W:s handlingssätt än må ha varit, måste han dock bli
syndabocken för de begångna felstegen. Krigsrätten
dömde honom förlustig hans ämbeten 1801. Han
återfick emellertid generaladjutantskapet och
amiralsvärdigheten 1802, men begärde och fick afsked
1803. W. invigdes ganska tidigt i planerna på Gustaf
IV Adolfs afsättning, och 11 febr. 1809 förberedde
han, på Skjöldebrands uppdrag, sin broder riksdrotsen
på en revolution. Denne afböjde detta likasom ett
föregående revolutionsförslag, icke minst därför att
han fick ringa tankar om Skjöldebrands försiktighet,
då han kunnat ge ett sådant förtroende åt "en så
litet tystlåten person som W." W. utnämndes 1810 till
öfverbefälhafvare på Gottland.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>