Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 293-294 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vagn - Vagn Aagesön

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i Tyskland s. k. berlinare, som hängde på
S-fjädrar. Denna tids vagnar hade emellertid
ännu den olägenheten, att vagnskorgen satt högt
öfver underredet. I slutet af 1700-talet minskades
vagnskorgens höjd genom uppfinningen af stålfjädrar
i form af ett C. Dessa s. k. C-fjädrar (se fig. 1)
bibehållas ännu för galavagnar, och såsom synnerligen
bekväma för den åkande ha de äfven länge varit på
modet för promenadvagnar, t. ex. landåer. Vagnens
höjd minskades omkr. 1800 ytterligare genom
konstruktionen af bågformiga stålfjädrar,
s. k. tryck-, ligg- l. bladfjädrar, äfven
kallada saxfjädrar (se Fjäder, fig. A), som
numera äro de vanligast förekommande på alla
slags vagnar. Vagnmakeriet bedrefs i allmänhet
som handtverk ända till 1860-talet, då man började
maskinmässigt tillverka vagnshjul, den vagnsdel, som
är viktigast och svårast att förfärdiga. (Täckvagnars
korg med sina många krökningar och svängda linjer
kräfver också mycken skicklighet hos tillverkaren.) På
svenska landsbygden tillverkas än i dag som
hemslöjd en del grofva hjul till arbetsvagnar,
"bultvagnshjul", utan järnband, med mycket breda
lötringar och särskildt afsedda för transport
på obanade vägar i hagmarker eller sumpiga
ängsmarker. F. ö. har nästan hvarje landskap i
Sverige sina säregna vagnstyper, afpassade efter
terräng, ändamål och behof. För att minska vägarnas
slitning utfärdades i Sverige en lag 28 juni 1907,
enligt hvilken konungens befallningshafvande ega att
efter landstingets och väghållningsskyldiges hörande
förordna, att arbetsåkdons (lasskörningsvagnars)
hjulringar skola ha en viss bredd, icke under 7 eller
öfver 12 cm. Enligt en tilläggsbestämmelse 20 juni
1918 gäller denna lag icke för arméns och marinens
reglementerade fordon.

Fig. 2. Modern tysk vagn för djurtransport.

Fig. 3. Åkvagn med aftagbar baksits.

Fig. 4. Promenadvagn för 4 eller 6 personer. (Aftagbar framsits.)

Fig. 5. Likvagn.

Fig. 6. Fjäderlastvagn.

(Vagnarna 3—6 från Arvika vagnfabrik.)

Ett särskildt slags lastvagnar äro de för transport
af hästar eller andra djur afsedda (se fig. 2). —
Tillverkningen af lyxvagnar har förnämligast utbildats
i Paris, London, Wien och Berlin. Fabriksmässig
tillverkning af vagnshjul infördes i Sverige på
1890-talet vid Åtvidaberg och af vagnar i allmänhet
på 1880-talet. Den främsta svenska vagnfabriken är
den i Arvika (från 1885), som numera tillverkar omkr.
4,000 vagnar årligen (jfr fig. 3—6). — Litt.: C. G. Wrangel,
"Handbok för hästvänner" (1887) och "Das luxus
fuhrwerk" (1898), Fr. Merklein, "Praktisches
handbuch für den gesammten wagenbau" (1896),
J. Philipson, "Coachbuilding" (1897), W. Rausch,
"Der wagenfabrikant. Theoretisch-praktisches handbuch"
(4:e uppl. 1900), och F. M. Feldhaus, "Die technik der
vorzeit" (1914).
G. S—n. B. C—m.

Vagn Aagesön [åge-], dansk viking, sonson till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>