Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wagner, 1. WIlhelm Richard - Wagner, 2. Johanna - Wagner, 3. Siegfried - Wagner, Joseph - Wagner, Rudolf Johannes von - Wagner, Ernst Leberecht - Wagner, Reinhold - Wagner, Charlotte - Wagner, Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Eisenach. – Af Wagnersångare och -sångerskor,
som förebildligt uppburit roller i hans operor,
märkas J. Tichatschek, A. Niemann, H. Vogl, J. Schnorr
v. Carolsfeld, F. Betz, E. Scaria samt Johanna Wagner,
Therese Malten, Hedwig Reicher-Kindermann, Amalie
Materna, Therese Vogl, Ellen Nordgren-Gulbranson
(se dessa). Berömmelse som dirigenter af W:s operor
vunno bl. a. A. Seidl, H. Richter, H. v. Bülow,
H. Zumpe och H. Levi (se dessa).
2. Johanna W., den föregåendes brorsdotter,
tysk operasångerska, f. 1828 vid Hannover, d. 1894
i Würzburg, beträdde scenen redan som barn och
engagerades 1844 i Dresden, där hon kreerade Elisabeth
i sin farbroders opera "Tannhäuser". Två år
senare sändes hon på teaterintendenturens bekostnad
till Paris för att göra studier för fru
Viardot. 1850–62 utgjorde hon en af de förnämsta
prydnaderna för Berlins hofopera och utnämndes
till kammarsångerska 1853. Hon gifte sig 1859 med
landtrådet Jachmann. Efter att 1861 ha förlorat
sångrösten verkade hon till 1872 som skådespelerska
i Berlin. Vid Wagnerteaterns öppnande i Baireuth,
1876, medverkade hon, och hon var 1882–84 anställd
som lärarinna vid musikskolan i München. Johanna W.
säges ha förenat sopranens och altens resurser samt
egt en väl accentuerad deklamationsstil och ett
behag, som gjorde hvarje hennes kroppsställning
till en pittoresk studie. Särskildt berömmas
hennes Klytemnestra i "Iphigenie i Aulis", Fides
i "Profeten", Valentine i "Hugenotterna", Ortrud i
"Lohengrin" och Norma.
3. Siegfried W., ende son till W. 1 (och
Cosima Liszt), tonsättare, f. 1869 vid Luzern, utbildade
sig vid tekniska högskolan i Charlottenburg till ingenjör
och arkitekt, byggde Lisztmausoleet i Baireuth, studerade
musik för E. Humperdinck och blef 1894 biträdande dirigent
i Baireuth, 1896 meddirigent vid Wagnerfestspelen där.
Han har till egna texter delvis i folksagostil komponerat
operorna
Der bärenhäuter (1899),
som slog an genom en viss friskhet och mognad,
Herzog Wildfang (1901),
Der kobold (1904),
Bruder Lustig (1905),
Das sternengebot (1908),
Banadietrich (1910),
Schwarzschwanenreich (1914),
Der heidenkönig m. fl.
Han har visat melodisk begåfning af folklig läggning.
1. E. F–t.
2. A. L.*
3. E. F–t.
Wagner, Joseph, österrikisk skådespelare,
f. 1818 i Wien, d. där 1870, uppträdde från
1835 på skilda scener, utmärkte sig 1845 vid
Leipzigs stadsteater i ungdomliga Schiller- och
Shakspereroller (bl. a. Hamlet), tillhörde 1848–49
Berlins hofteater och från 1850 Burgteatern i Wien,
där han mästerligt återgaf sådana tragiska roller
som Othello, Macbeth och Lear. Han gifte sig 1849
med skådespelerskan Bertha Unzelmann (se d. o. 4).
Wagner, Rudolf Johannes von, tysk kemist, f. 1822 i
Leipzig, d. 1880 i Würzburg, var först farmaceut och
studerade sedan kemi i Paris samt blef 1851 professor
vid Nürnbergs tekniska läroverk och 1856 professor
i agrikulturkemi och teknologi i Würzburg. W. inlade
stor förtjänst om den kemiska teknologien, i synnerhet
genom Handbuch der chemischen technologie (1850, 12:e
uppl. 1886, 15:e uppl., bearb. af Ferd. Fischer,
1900–02; öfv. till de flesta europ. språk; "Kemisk
teknologi", 1–5, 1863–68). Därjämte utgaf
W. årligen sedan 1855 Jahresbericht über
die leistungen der chemischen technologie
(efter 1880 forts. af Ferd. Fischer).
P. T. C.*
Wagner, Ernst Leberecht, tysk läkare, f. 1829,
d. 1888, blef 1852 med. doktor samt 1862
ord. professor i allmän patologi och patol. anatomi
i Leipzig. Efter Wunderlichs död utbytte han 1877
denna professur mot lärostolen i speciell patologi
och terapi där. Utom en stor mängd afhandlingar i
tidskrifter utgaf han
Der gebärmutterkrebs (1858),
Die fettmetamorphose des herzfleisches (1864),
Das tuberkelähnliche lymphadenom (1871) och
Handbuch der allgemeinen pathologie (med Uhle, 1862; 7:e uppl. 1876)
samt bearbetade i Ziemssens "Handbuch der speciellen pathologie"
Krankheiten des weichen gaumens,
Krankheiten der nasenrachenhohle und des rachens (med Wendt) och
Der morbus Brightii.
1860–78 redigerade han "Archiv der heilkunde".
R. T–dt.
Wagner, Reinhold, tysk ingenjörofficer och
militärskriftställare, f. 15 jan. 1834, d. 6
april 1917 i Berlin, tjänstgjorde först vid
gardespionjärbataljonen och därefter som lärare
vid krigsskolan och de militära högskolorna. 1870
uppgjorde han hela planen till Strassburgs belägring,
1876 befordrad till major, tog han afsked och
utnämndes sedermera till öfverstelöjtnant. Han egnade
sig åt publicistisk verksamhet. 1881–85 var han Kinas
rådgifvare i militära och politiska frågor, uppgjorde
sedermera förslag till befästningar i Marokko (1886),
Brasilien (1889) och Argentina (1890), bibringade
vederbörande insikter om nödvändigheten att befästa
Helgoland och föreslog organisation och utrustning
af 1900 års Kinaexpedition. W. var en allmänt erkänd
auktoritet inom befästningsväsendet och författade
betydande arbeten på detta område:
Grundriss der fortifikation (1870),
Geschichte der belagerung von Strassburg im jahr 1870 (3 bd, 1874–78),
Die panzerbefestigung noch immer eine frage (1891),
Moltke und Mühlbach zusammen unter dem Halbmonde 1837–1839 (1893) och
Über provisorische befestigung und festungsimprovisationen (1897) m. fl.
L. W:son M.
Wagner, Charlotte. Se Schröder, L., sp. 1186.
Wagner, Paul, tysk agrikulturkemist, f. 7 mars 1843
i Liebenau, Hannover, filos. doktor 1868 och docent
i agrikulturkemi i Göttingen 1870, föreståndare
för landtbruksförsöksanstalten i Darmstadt
1872, professor 1881, geheimehofråd. Genom de
i Beiträge zur begründung und ausführung einer
exakten methode der düngungsversuche (1880)
framställda fordringarna på tillförlitliga
gödslingsförsöks anordning införde W. de senare
för dessa försök allmänt godtagna reglerna ("exakta
gödslingsförsök"). Hans arbeten öfver konstgjorda
gödselmedel ha också kraftigt bidragit till utredning
af dessa hjälpmedels ändamålsenliga användning och
inbördes värdeförhållanden. W:s stora auktoritet som
åkerbrukskemist led emellertid betydligt afbräck genom
1911 offentliggjorda och ej vederlagda beskyllningar
för godtyckliga justeringar af analysresultat, som
han lagt till grund för sina uttalanden (Fr. Soxhlet,
"Gefälschte düngungsversuche und anderes", 1911), men om
dock tilltron till hans samvetsgrannhet som forskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
