Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vahhabiter - Wahl, Johan Salomon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från den heliga platsen utdrefvos månglarna, och
den slöja, som dolde helgedomen för profana
blickar, aflägsnades. 3 nov. 1803 blef ʿAbd-el-ʿaziz
under eftermiddagsbönen mördad af en hämndgirig
perser, som till skenet öfvergått till vahhabiterna,
och Saʿūd blef emir. Krigsföretag inleddes nu
både mot n. och mot s. I s. intogs 1805 Medina;
Saʿūd lät öppna profetens graf och prisgaf stadens
rika skatter till plundring. 1806 ockuperades ånyo
Mekka. I n. trängde hans arméer genom Eufratdalen
ända upp till Damaskus, som 1808 var
starkt hotadt. Då nu Saʿūd dessutom sökte
förbindelse med Turkiets fiender, särskildt Persien, blef
läget hotande för Turkiet, men i främsta rummet
för Egypten, som oroades af Saʿūds (misslyckade)
expedition mot Djidde (1810). Sedan i detta land
Muhammed Ali (se d. o.) genom kuppen mot
mamlukerna 1811 fått fria händer, ingrep han med
kraft i striden. En här under befäl af hans son
Tusūn pascha landsteg 1811 i Djidde, och
Muhammed Ali kom själf öfver för att drifva på
fälttåget. Under detsamma afled Saʿūd 1814 och
efterträddes af sin son ʿAbdallah, som erbjöd
Tusūn fred; men då Muhammed Ali ej godtog
fredsvillkoren, utbröt kriget ånyo under befäl af hans
äldste son, Ibrahim. 1818 intog denne Derʿīje;
ʿAbdallah gaf sig till fånga och skickades till
Konstantinopel, där han mot tro och lofven
afrättades (dec. s. å.). Derʿīje jämnades med
marken. ʿAbdallahs son Turki undkom emellertid
söderut och återupprättade i er-Rijād vahhabitriket,
som under de följande åren fick vara i fred,
sedan en omkr. 5,000 man stark mot honom sänd
egyptisk krigshär af sin vägvisare förts vilse i
sandöknen och omkommit till sista man; riket stod
dock i vasallförhållande till Egypten. 1834
mördades Turki, och hans son Faisal lyckades efter
åtskilliga svårigheter bemäktiga sig tronen. Två
gånger fördrefs han af egypterna, som insatte
släktingar till honom, men slutligen kunde han
häfda sig som oinskränkt härskare i er-Rijād, där
han 1863 mottog den ryktbare resanden Palgrave
och 1865 drottning Viktorias sändebud, öfverste
Pelly. Han dog 1865 och efterträddes af sin son
ʿAbdallah, under hvars regering riket
sönderslets af stridigheter inom dynastien och
slutligen låg under för ett längre norrut bildadt,
lifskraftigt vahhabitrike. En viss ʿAbdallah
från Djebel Schammar, som vid revolutionen i
er-Rijād 1834 spelat en roll på Faisals sida, hade
kort därpå kring Djebel Schammar och med Hāil
som medelpunkt grundlagt ett eget rike och en
egen dynasti, Ibn Rašīderna, med titeln
”emirer af Djebel Schammar”. Dessa furstar
voro till en början tributskyldiga under er-Rijād,
men utbildade småningom en allt själfständigare
stat, där mönstergill ordning och säkerhet härskade;
politiskt orienterade de sig åt Turkiet och
Egypten. Kort efter sin tronbestigning måste
ʿAbdallah i er-Rijād söka hjälp i Hāil mot sina
upproriska släktingar, och då han 1874 blef afsatt, sökte
äfven han hjälp hos Turkiet, som å sin sida fann
tillfället gynnsamt att återupprätta sin suveränitet
öfver Nedjd. Mot Englands protester ockuperade
Porten el-Ahsā 1875 och bildade prov. Nedjd, men
lyckades ej befästa sitt välde där. Då ʿAbdallah
dog (omkr. 1888), kom er-Rijād faktiskt under den
då regerande Ibn Rašīden, den kraftfulle
Muhammed, som dock fortfarande hade att
bekämpa Ibn Saʿūder i er-Rijād. 1891 lyckades han
slå en stor koalition af beduinstammar och fick
sedan vara i fred till sin död, 1897. Men nu kommo
de södra vahhabiterna
under inflytande af Kuweit vid Persiska viken,
som vid denna tid faktiskt och 1903 äfven formellt
indragits i den engelska intressesfären. Fursten i
Kuweit organiserade stammarna kring er-Rijād till en
stor koalition mot Hāil, och dess emir ʿAbd-el-ʿazīz
led ett svårt nederlag (1904). Oron öfver Englands
växande inflytande förmådde då Turkiet att aktivt
ingripa och återställa jämvikten (1905). Under
de senaste årtiondena ha striderna mellan Hāil och
er-Rijād oafbrutet fortsatt, men någon större politisk
betydelse ha dessa vahhabitiska statsbildningar af
löst sammanrafsade beduinstammar numera icke; deras
ställning i det nya riket Hidjāz är oklar. Ideellt
har emellertid denna rörelse haft verkningar, som
ännu fortlefva med oförminskad lifskraft och som
berört hela den muhammedanska världen, men särskildt
Indien. Dit infördes den (omkr. 1820) af Sejjid
Ahmed af Barēli, som samlade sina anhängare till
det heliga kriget (el-djihād) mot sikherna, hvilka
hyllade en synkretism af islam och hinduismen. Han
stupade 1831, men det heliga kriget fortgick och
riktades nu äfven mot engelsmännen. Först 1863
kufvade, ha dessa vahhabiter sedan på fredlig väg
sökt genomsyra den indiska muhammedanismen med
sina reformatoriska tankar. De kalla sig här, utom
muwahhidūn, äfven ahl-i-hadīth ("traditionens folk")
och ha systematiserat sina läror i flera skrifter, af
hvilka de viktigaste äro es-Sirāt el-mustakīm ("den
rätta vägen", den klassiska korantermen för islam)
och Takwijet el-īmān ("trons bekräftelse"). – Litt.:
Corancez, "Histoire des wahabis" (1810), Burckhardt,
"Notes on the Bedouins and Wahabys" (1830), Chodzko,
"Le déisme des Wahhabis expliqué par eux-mêmes"
(i "Journal asiatique", 1848), Pelly, "Visit to
the Wahabee capital" (1865), Palgrave, "Narrative
of a year’s journey through Central and Eastern
Arabia" (1865), Hunter, "Our indian musulmans"
(3:e uppl. 1876), Blunt, "A pilgrimage to Nejd"
(1881), Rehatsek, "The history of the Wahhabis" (i
"Journal of the Bombay branch of the Royal asiatic
society", 1880); Doughty, "Travels in Arabia deserta"
(1888), Snouck Hurgronje, "Mekka", I (1888),
Euting, "Tagbuch einer reise in Innerarabien" I
(1896), Goldziher, "Vorlesungen über den islam"
(1910), M. Hartmann i "Die welt des Islams", II,
Musil, "Zur zeitgeschichte von Arabien" (1915),
L. M(assignon) i "Revue du monde musulman", XXXVI
(1918–19) och artiklar i "Enzyklopädie des islām".
H. S. N.
Wahl, Johan Salomon, målare, f. 1689 i
Chemnitz vid Meissen, d. 1765 i Köpenhamn, var
en ansedd porträttmålare, då han 1719 inkallades
till Danmark, där han 1730 blef "kgl. hofskildrer"
och 1737 föreståndare för konstkammaren. Många af
hans otaliga porträtt finnas i danska slott och
offentliga samlingar. I Konstmuseet i Köpenhamn ses
bl. a. hofnarren Otto Kyhl (1727) och själfporträtt
(1755). Ph. W. (G—g N.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
