Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 331-332 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wahlbom, 2. Johan Vilhelm Karl - Wahlbom, Johan Gustaf - Vahlen, Johannes - Wahlenberg, Georg (Gösta) - Wahlenberg, Anna Maria Lovisa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fånga och återge "naturens så att säga oöfverlagda
moment". Han var med andra ord på sitt sätt
impressionist, sökte ögonblickets lif, både då han i
sin ungdom tecknade kämpar i strid och då han målade
stegrande hästar. Det i detalj noggranna studiet
och det hårda, utpenslade målningssättet står i
egendomlig motsättning till det temperamentfulla,
sjudande liffulla anslaget, som borde ha fordrat ett
djärft, bredt, summariskt behandlingssätt, sådant man
finner i en och annan af hans skisser, men saknar, då
han tillmötesgick sina samtidas fordran på minutiöst
detaljutförande. Hans oljemålningar äro i allmänhet
utarbetade med största tålamod och själföfvervinnelse,
de sakna dock målerisk karaktär. Främst bland hans
alster stå hans små hästtaflor och skisser, där han
uteslutande sökt tillfredsställa sina egna fordringar
och ej beställarens eller allmänhetens. Nationalmuseum
eger, förutom de redan nämnda målningarna, en
präktig skiss i olja, Bondgosse plöjande med oxar,
bredt behandlad i mustig kolorit, samt en mängd
teckningar från olika perioder. 40 teckningar finnas i
Kristiania nationalgalleri. — Jfr K. A. Adlersparre,
"Anteckningar om bortgångne samtida" I (1859),
G. Nordensvan, "Svensk konst och svenska konstnärer i
19:e årh." (1892), K. Wåhlin, "J. W. K. W. 1810—57"
(monografi 1901), och L. Looström i "K. akad:s
för de fria konsterna samlingar af målning och
skulptur" (1915).
1. R. T—dt. 2. G—g N.

Wahlbom, Johan Gustaf, tecknare och xylograf, f. 3 april
1824 i Hof, Älfsborgs län, d. 23 mars 1876 i
Stockholm, studerade vid Konstakademien 1847—56,
tecknade i flera tidningar ("Folkets röst",
"Fäderneslandet", "Frihetsvännen") och från 1862
i "Söndagsnisse", som han uppsatte och egde.
G—g N.

Vahlen [fāl-], Johannes, tysk filolog,
f. 1830, d. 30 nov. 1911 i Berlin, blef professor
i klassisk fornkunskap vid universitetet i Wien
1858 och tillträdde 1874 en professur vid Berlins
universitet. Bland de editioner han ombesörjt må
nämnas "Ennianæ poesis reliquiæ" (1854), "Nævii de
bello punico reliquiæ" (s. å.), "Laurentii Vallæ
opuscula tria" (1864), Aristoteles’ "De arte poetica"
(1867; 3:e uppl. 1885) och Ciceros "De legibus"
(1871; 2:a uppl. 1883).


Wahlenberg, Georg (Göran),
naturforskare, företrädesvis botanist, f. 1 okt. 1780
på Skarphyttans bruk i Kroppa socken, Värmland, d. 22
mars 1851 i Uppsala, blef student i Uppsala 1792,
med. doktor 1806, botanices demonstrator 1814 samt
professor i medicin och botanik 1829. W. inlade stora
förtjänster om Skandinaviens floristiska utforskning,
men har dock vunnit sin största berömmelse som en af
växtgeografiens grundläggare. Under många resor inom
och utom Sverige fattade han klart det redan af Linné
framhållna sambandet
mellan vegetationens art och landets eller lokalens
klimat och jordbeskaffenhet och fullföljde alltjämt
genom skarpsinniga undersökningar denna forskningsgren
vid sidan af sina fytografiska arbeten. Redan 1796
besökte han Pommerns kuster och företog sedan täta
botaniska forskningsresor, däribland 1800, 1802,
1807, 1812 till Lappland och Finmarken samt 1810 och
1811 genom södra Sverige och begaf sig sistnämnda
år till kontinenten (Harz, m. m., Schweiz och,
1813, Karpaterna). Hans förnämsta deskriptiva
verk äro Flora lapponica (1812; prisbelönt af
Vet. akad.), Flora Carpatorum principalium (1814),
Flora upsaliensis (1820), Flora svecica (2 dlr,
1824—26; ny uppl. 1831—33; belönad med Vet. akad:s
Linnémedalj i guld) samt banden 9—11 (delvis)
af "Svensk botanik" (1823—30). Af öfvervägande
geografiskt innehåll äro Geographisk och ekonomisk
beskrifning om Kemi lappmark (1804), Berättelse
om... lappska fjällens höjd och temperatur vid
67 graders polhöjd (1808; öfv. till ty.), hvari
för första gången svenska glaciärer beskrifvas,
Rön om springkällors temperatur (1812; 3 afd.,
rörande norra, mellersta och södra Sverige), De
vegetatione et climate in Helvetia septentrionali
... tentamen (1813), hvartill komma de digra afh.
af växtgeografiskt innehåll (med kartor), som
inleda de ofvan uppräknade flororna. I dessa verk
meddelar W. många och betydelsefulla rön om klimatets
och odlingens inbördes förhållande och ger snillrika
jämförelser och öfverblickar öfver jordklotets
växtlif. Han företog äfven resor för rent geologiska
undersökningar i Sverige och skref Svenska jordens
bildning (i tidskr. "Svea" 1818; ny uppl. 1824,
äfven särskildt utg. s. å.) och Petrificata telluris
suecanæ examinata (1821). Under sina växtgeografiska
arbeten fördes han in på växternas anatomi och
fysiologi och skref Tractatio anatomica de sedibus
materiarum immediatarum in plantis (1806—07; på
svenska i "Ekonomiska annaler", 1808). Oaktadt
sin djupa lärdom och sitt klassiska mästerskap som
författare kom W. till följd af sin tillbakadragenhet
och en viss kärfhet i lynnet att utöfva blott
ett jämförelsevis ringa inflytande på sin samtids
forskning (och särskildt inom medicinen på grund af
sina homeopatiska sympatier), men han var sin samtid
ett föredöme genom arbetsamhet och sträng forskning
och sitt land till gagn genom många framsynta idéer,
åt hvilka eftervärlden gjort full rättvisa. W. blef
led. af Vet. akad. 1808 och var medlem af många
andra lärda samfund. Efter honom äro uppkallade
växtsläktet Wahlenbergia och flera växtarter.
C. Lmn.

Wahlenberg, Anna Maria Lovisa, författarinna, f. 23
maj 1858 i Stockholm, utgaf 1882 under signaturen
Rien de täcka skisserna Teckningar i sanden. Hon
har sedermera författat en hel rad romaner, af hvilka
må nämnas Små själar (1886), Underliga vägar (1887),
En stor man (1894), Bindande band (1898), Med lyftad
vinge (1901), Två slags folk (1905), Ett hjärtas
rop (1909) och Drottningen (1916). Hon har vidare
utgett skissamlingar, såsom I hvardagslag (1889),
Stora barn och små (1891), Så hände det sig (1897),
Hvardagshistorier (1908), Tom (1916), samt dessutom
många teaterpjäser, såsom På vakt (1890), Lönndörren
(1893), Farbror Pål (1894),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>