Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Wainio, Edvard August (Lang)
- Wainscotting
- Vairagin
- Vaise
- Waisenhaus
- Vaisnava (Vaishnava)
- Wait a bit
- Waite, Morrison Remick
- Vaitupu-öarna
- Waitz, Georg
- Waitzen
- Wai-wu-pu
- Vaja
- Vajanský, Hurban Svetozar
- Vajda-Hunyad
- Wajdelota
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1890); ett tidigare gjordt försök att inom
lafsystematiken tillämpa vissa af utvecklingslärans
idéer har W. icke vidare utfört. Hans skrifter ha
en alldeles öfvervägande deskriptiv karaktär. De ha
emellertid gjort honom till en af den systematiska
lichenologiens mest värderade och anlitade
idkare. Många vetenskapliga institutioner och
samlare inom och utom Europa ha anförtrott honom
bearbetningen af laf-kollektioner från alla delar
af jorden, för hvilka han i utländska tidskrifter
och i lärda sällskaps skrifter redogjort.
F. E.
Wainscotting [ωe͡i’nskətiȵ], eng., träv. Se
Bräder, sp. 407.
Vairagin, ind. relig. Se Naga och
Sannyasin.
Vajse [väṡ], förstad till Lyon (se d. o., sp. 73).
Waisenhaus (af waise, föräldralöst
barn), ty. (da. vajsenhus), barnhus.
Vaisnava (Vaishnava), ind. relig., en afledning
af ordet Viṣṇu (Vishṇu) med betydelse af
visnuit, visnubekännare, -tillbedjare.
K. F. J.
Wait a bit [ωe͡i’t ə bi’t], eng., bot. Se Acacia, sp. 78.
Waite [ωe͡i’t], Morrison Remick, amerikansk jurist,
politiker, f. 29 nov. 1816 i Lyme, Connecticut, d. 23
mars 1888 i Washington, blef 1839 praktiserande
advokat, var som politiker först whig och sedan
republikan, tillhörde 1845—50 Ohios senat och var 1871
inför skiljedomstolen i Genève i Alabamafrågan ett
bland Förenta staternas tre juridiska ombud. 1874
blef W. öfverdomare vid Förenta staternas högsta
domstol. På denna post, som han innehade till sin död,
sökte W. som författningstolkare hämma sträfvandena
att utvidga området för unionsregeringens myndighet.
V. S-g.
Vaitupu-öarna. Se Ellice-öarna.
 |
|
Waitz, Georg, tysk häfdatecknare, politiker, f. 9 okt. 1813 som
dansk undersåte i Flensborg, d. 24 maj 1886 i Berlin,
idkade 1832—36 juridiska och historiska studier vid
Kiels och Berlins universitet samt antogs därefter
till medarbetare vid "Monumenta Germaniæ historica"
(se d. o.), för hvilket han redigerade upplagor af
Widukind, Ekkehart, Saxo m. m. Sedan 1842 anställd
som professor i Kiel, tog W. liflig del i 1848 års
händelser: han skickades af upprorsregeringen i
Rendsborg för att verka för slesvig-holsteinarnas
sak i Berlin och valdes till medlem af tyska
nationalförsamlingen i Frankfurt, hvilken han dock
lämnade i maj 1849, i sällskap med von Gagern,
Dahlmann o. a. 1849 tillträdde han en professur i
Göttingen, till hvilken han kallats redan 1847. Invald
till led. af vet. akad. i Berlin 1875, inträdde han
som ordf. i styrelsen för ofvannämnda "Monumenta"
och öfvertog ledningen af afdelningen "Scriptores",
för hvilken han sedermera utarbetade "Scriptores
rerum langobardicarum et italicarum sæc. VI—IX"
(1878) och en ny uppl. af "Vita Anscharii". W. var
en af de ledande personligheterna i den historiska vetenskapens glänsande
utveckling i Tyskland under 1800-talet. Han
utvecklade utomordentlig flit, hvaraf frukterna
föreligga i verk, som äro betydande till både antal
och innehåll. De förnämsta af dem äro Deutsche
verfassungsgeschichte (till midten af 1100-talet;
8 bd, 1844—78; bd 1 och 2 utg. i 3:e uppl. 1879,
1882; bd 3 och 4 i 2:a uppl. 1883, 1885; bd 5 i 2:a
uppl. 1893 och bd 6 i 2:a uppl. 1896), ett klassiskt
verk i fråga om den germanska urförfattningen och
den tyska samhällsförfattningens utveckling därur,
Schleswig-Holsteins geschichte (till 1660; 2 bd,
1851—54) och Lübeck unter Jürgen Wullenweber und die
europäische politik (3 bd, 1855—56). F. ö. må nämnas
Über das leben und die lehre des Ulfila (1840) och Das
alte recht der salischen franken (1846). I förening
med Ratjen utgaf W. 1844—51 "Nordalbingische studien"
(6 bd) och i förening med först Häusser och Stälin,
sedermera Dümmler och Wegle "Forschungen zur deutschen
geschichte" (26 bd, 1860—86). Jfr Steindorff,
"Bibliographische übersicht über Georg Waitz’ werke"
(1886).
Waitzen, stad. Se Vács.
Wai-wu-pu. Se Kina, sp. 52—53.
Vaja, ind. myt. Se Ribhu.
Vajanský, Hurban Světozar, slovakisk författare,
f. 1847 i norra Ungern, d. 1917, begynte sin
litterära verksamhet som novellist 1873 och väckte
uppmärksamhet genom sina reseskildringar från
Adriatiska hafvet, Z Kotorskej boky och Jaderské
listy. Hans första diktsamling, Tatry a moře
(Tatra-bergen och hafvet; 1880), röjde formell
talang med sund realism och varm känsla samt ny
stoffbehandling; därpå följde dikthäftet Zpod jarma
(Under oket; 1884) och den episka reflexionsdikten
Vilín (1885). Mer bemärkt blef V. som vitter
prosaist genom noveller och skisser, som skildra
det slovakiska sällskapslifvet (samlades 1883—84
i 2 bd, Besedy a dumy), bland hvilka särskildt den
långa romanen Suchá ratolest’ (Den torra grenen)
är ett lyckadt försök att skildra det degenererade,
utsugna slovakiska adelsståndet. I den sociala
romanen Kotlín (1901) röjer han påverkan af de ryske
novellisterna, särskildt Turgenev, i teckningen af
olika typer från äldre och nyare tid. Stor litterär
förtjänst inlade han genom den af honom i förening
med Škultetý uppsatta tidskriften "Slovanské
pohlad’y" (1881) i slovakernas litterära centrum
Turčianský Sväty Martin. Hans slovakiska patriotism
bragte honom ofta i konflikt med de ungerska
myndigheterna och åsamkade honom fängelsestraff.
A—d J.
Vajda-Hunyad (ty. Eisenmarkt), stad i sydvästliga
Siebenbürgen, belägen vid Cserna, en biflod till
Maros. Betydande järnindustri, som har gamla
anor. Omkr. 4,500 inv. (1900). I närheten ligger
ett storartadt slott af samma namn, uppfördt 1442 af
Janos Hunyadi; det reser sig "öfver de enkla prosaiska
husen som en dröm i sten".
A. N—d.
Wajdelota (lit. wejdalota) kallades hos de gamle
preussarna offerprästen, väktaren af den heliga
elden. Prästerna, som ock kallades žinys (de vetande,
siande), intogo en viktig ställning i litauernas
hedniska hierarki, voro klädda i hvit tunika med bred,
hvit gördel och icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Dec 15 14:46:45 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfck/0193.html