Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallenberg, 1. Jakob - Wallenberg, 2. Markus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vittert lif, tills hans ekonomiska förhållanden tvungo
honom att taga kondition, först i Norrköping, sedan
i Västervik och till sist, 1767, i Göteborg, där han
blef informator hos direktören i Ostindiska kompaniet
Holtermann. Denna anställning blef af stor betydelse
för hans litterära verksamhet. På sin principals
bekostnad gjorde han nämligen under sommarmånaderna
1769 en resa i Danmark, Tyskland, Holland, Frankrike
och England, hvarunder han nedskref en "Sanfärdig
resebeskrifning, börjandes med kongl. sjö- och
stapelstaden Kungsbacka, beskrifvande såvidare
den bekanta och obekanta verldens märkvärdigheter,
mirabilia samt underligheter" etc., liksom han äfven
från denna färd sände ett par korrespondensartiklar
till tidningen "Göteborgske spionen", i hvilken
han redan 1767 låtit offentliggöra fragment ur sin
ofullbordade hjältedikt Viborgska smällen. Och det
var på Holtermanns förord, som han 1769 ordinerades
till skeppspräst å Ostindiska kompaniets fartyg
"Finland", med hvilket han företog tre resor:
1769—71, 1772 och 1774. På den första af dessa var
det han skref sin berömda reseskildring "Min son på
galejan". Just då han stod i begrepp att företaga
sin fjärde ostindiska resa, utnämndes han 1777 till
kyrkoherde i Mönsterås, en plats, som han tillträdde
1 maj 1778. S. å. hade hans bibliska drama, Susanna
(uppf. i Stockholm 51 ggr 1779—1818), blifvit
tryckt i Göteborgs Vet. o. vitt. samh:s handlingar
(det hade vunnit detta samfunds pris). Denna "dram",
som, fastän icke regelrätt, närmast hållits i fransk
klassisk smak, men under påverkan af känslosam engelsk
borgerlig dramatik, utmärkes för enkel plan och liflig
dialog, skrifven på välljudande alexandriner. Det
var det enda arbete af W., som under författarens
lifstid trycktes under hans namn. Hans ypperliga
reseskildring Min son på galejan, om hvilken han
själf skrifver till sin vän Lindblom (sedermera
ärkebiskopen), att den var "singulier och ridicule",
att den "admirerades af alla, den stadiga ålderdomen
undantagen", samt att dess "ton var ny" och att
"den vore komplett, om inte författaren vore prest",
blef däremot icke af honom själf utgifven i tryck,
antagligen just på grund af författarens egenskap af
präst. Först 1781 ombesörjde man en upplaga af "Min
son på galejan", och Sannfärdig resebeskrifning,
i hvilken upplaga likväl flera förändringar och
uteslutningar äro företagna. W. framträder i "Min
son på galejan" som en af våra yppersta humorister
och såsom en frisk, älskvärd prosaförfattare. Han
efterbildar först skämtsamt Linnés reseskildringar,
men skapar snart själf en poetisk humoristisk
resestil. Han är arftagare af Dalins lätta prosa,
i synnerhet sådan denna framträder i Dalins glada
resebref o. d., och han är tillika lärjunge af
Holberg samt, enl. E. Wrangel (i "Till belysning af
J. W:s mästerverk Min son på Galejan", i "En bok
om Östergötland", 1915) af L. Sterne, hvad humorn
beträffar, men framför allt är han sig själf:
en egendomlig, originell, gladlynt och godsint
personlighet med praktisk uppfattning och öppen
blick. Den, som läser hans reseskildringar i tanke
att där finna några "decouverter eller intressante
afhandlingar öfver främmande länder", den blir —
såsom fallet var med en lärd kritiker på 1700-talet —
besviken i sin väntan, ty W:s afsikt har icke varit
att täfla med vetenskapliga resebeskrifvare eller
skildrare af etnografiska märkligheter. Han är snarare
en gladlynt korrespondent, som för sig själf och sina
vänner tecknar till minnes, hvad karakteristiskt
som möter honom på hans resa, mindre ur synpunkten
att rikta vetandet än att roa och muntra. Och dock
lämna hans ofta ypperliga, slående skildringar af
folkslagens seder och bruk, af naturförhållanden och
naturscenerier, intryck, som, tack vare den lifliga,
karakteristiska framställningen, bränna sig in i
minnet. Han anslår gärna i sin framställning en enkel,
naturlig, ledig, ofta rent af familjär ton och skräder
icke orden, liksom han icke, lika litet som Holberg
eller Swift, drar sig för att krydda skildringen
med grofkorniga cynismer, som dock, nogare sedt,
äro rätt oskyldiga, och till försvar för hvilka han
skrifvit ett mycket roligt kapitel (XIV i "Min son på
galejan"). I prosan äro ofta inströdda förträffliga
visor. Namnet "Min son på galejan" antyder bokens
tendens. Det är hämtadt från det kända stället i
Molières "Les fourberies de Scapin", där gubben
Géronte klagar: "Que diable alloit-il faire dans
cette galère". W:s mening är, att det strängt taget är
onödigt att resa, ty borta är bra, men hemma är bäst,
eller, som det heter hos honom:
"Sverige — säger jag till slut —
Är det bästa Gud har skapat.
Om jag vetat det förut
Hade jag ej utåt gapat".
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
