Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 531-532 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallquist, 1. Olof

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rekommendation af kanslirådet J. Ihre, i hvars hus han i
Uppsala varit informator, erhöll han 1780 fullmakt
att vara hofpredikant hos änkedrottning Lovisa
Ulrika, af hvilken han omfattades med förtroende, och
troligen hade han blifvit hennes öfverhofpredikant,
om hon ej dött 1782. Då han s. å. lämnade sin plats i
Klara, blef han nu utan annan anställning än den af
biktfader hos prinsessan Sofia Albertina. På hennes
förord erhöll han dock 1783 Alseda regala pastorat i
Småland, hvilket han 1785 tillträdde. Då domprosteriet
i Växjö s. å. blef ledigt, sökte han det och erhöll
förslagsrum, de flesta rösterna samt 1786 vid ännu ej
fyllda 31 år platsen. Mäktiga krafter hade motverkat
utnämningen, men Gustaf III, som med sin skarpblick
upptäckt hans ovanliga duglighet, förklarade, att
"en sådan" behöfdes i Växjö stiftsstyrelse, hvilken
till följd af biskop Osanders ålderdomsskröplighet
befann sig i det bedröfligaste skick. Själf ansåg
W., att konungen med hans utnämning äfven "hade
politiska vuer i anseende till den snart förestående
riksdagen". I båda hänseendena motsvarade W. alla
förväntningar. Med hans inträde i Växjö konsistorium
som biskopens vikarie genom kungligt förordnande 1787,
redan innan han s. å. tillträdt domprosteriet, kom en
ny ande i stiftets förvaltning, och dettas prästerskap
gaf häråt ett storartadt erkännande, då det vid
Osanders s. å. inträffade död med alla röster utom 2
uppförde den 32-årige domprosten på biskopsförslaget,
hvarefter han 17 sept. 1787 utnämndes. Sin politiska
bana hade W. redan förut börjat, i det att han som
vald fullmäktig för domkapitlet deltagit i 1786 års
riksdag. Där uppträdde han som rojalist och fick ett
visst inflytande bland sina ståndsbröder, men lyckades
dock ej bryta den då äfven inom prästeståndet mäktiga
oppositionen. Ett vidsträcktare fält för hans stora
politiska förmåga öppnade sig först vid 1789 års
riksdag, då de ofrälse stånden, förbittrade öfver
den adliga oppositionens ofosterländska beteende
under kriget, ställde sig på konungens sida i hans
strid med adeln. Vid riksdagens början hade man ingett
konungen misstroende mot W., men denne lyckades snart
skingra det, fick uppdrag att vara ledare för det
rojalistiska partiet inom prästeståndet och var en af
dem, som kraftigast bidrogo till att vid riksdagen
skaffa framgång åt konungens planer. Därvid var
den ryktbare prosten K. G. Nordin (se d. o.) hans
medarbetare och medtäflare. Oppositionen såg
i dessa män själfva driffjädrarna till 1789 års
revolutionära politik, dock knappast med rätta. De
voro Gustaf III personligen tillgifna och vänner af
en stark konungamakt samt önskade, att den öfvervikt
konungens förkärlek för adeln förut beredt detta
stånd bröts; men de ville ej envälde, och öfvertygade
om nödvändigheten af mellanmakter i samhället och
hållande på sitt eget stånds rättigheter, skulle de
helst ha velat undvika alltför våldsamma åtgärder
äfven mot adeln. W. hade sökt afstyra
det ryktbara uppträdet på rikssalen 17 febr., och
när under detta konungen gjorde de ofrälse stånden
det anbud om privilegier, som blef uppslaget till
Förenings- och säkerhetsakten, svarade W. på sitt
stånds vägnar och tackade för de i konungens tal
gjorda uttalandena mot enväldet för att dymedelst
binda konungen. Medlem af den deputation, inför
hvilken förslaget till Förenings- och säkerhetsakten
sedan framlades, lyckades han förhindra, att däri
riksdagens beskattningsrätt öfverflyttades på
utskottsmöten. Äfven de revolutionära åtgärder
— de adlige oppositionschefernas fängslande och
föredragningen på rikssalen 21 febr. —, genom hvilka
akten genomdrefs, ogillades af W.; dock bidrog han
sedan verksamt till, att prästeståndet lät bero
vid sitt så kallade bifall till densamma, mot att
konungen afgaf en försäkran af 2 mars ang. prästerliga
ämbetstillsättningar. Äfven konungens uppträdande
på Riddarhuset 27 april, hvarigenom han nödgade
adeln att åtaga sig bevillning på obestämd tid,
hade W. velat afstyra. Då konungen ändock begaf
sig till Riddarhuset, lugnade han den oro, som vid
underrättelsen härom grep det till plenum samlade
prästeståndet, genom att efterskicka "en anständig
frukost åt hela ståndet". Motsatsen mellan W. och
Nordin synes i allmänhet ej ha varit af principiell,
utan af rent personlig art. W. ansåg, att det
var Nordin, som vid riksdagens början gjort honom
misstänkt hos konungen, och de voro dessutom alltför
olika naturer för att kunna draga jämnt. W. var djärf,
älskade att synas och skydde ej att exponera sig
genom offentligt uppträdande, under det att Nordin
var försiktig, timid i sitt uppträdande och helst
verkade i det tysta. Med afseende på statsbristens
fyllande hyste de dock olika meningar, och därvid
afgick W. med segern, i det att han lyckades hindra
antagandet af ett af Nordin framställdt förslag om ett
tvångslån af silfver. W:s förnämsta inlägg i 1789 års
riksdagsarbete var f. ö. finansfrågans lösning. Som
led. af hemliga utskottet åvägabragte han nämligen,
att riksskuldens förvaltning öfverlämnades åt ett
under riksdagens kontroll stående riksgäldskontor,
genom hvilken anordning ständerna förmåddes åtaga
sig garantien för riksskulden. Därigenom samt genom
sitt orädda och rådiga uppträdande f. ö. under
riksdagen lyckades W. vinna försteget framför
Nordin i konungens förtroende, så att, när en
ny regeringskonselj: Rikets ärenders allmänna
beredning, upprättades i st. f. det i kraft af
Förenings- och säkerhetsakten upplösta rådet, W. 15
maj 1789 fick plats i denna som chef för den nu
inom kansliet inrättade ecklesiastikexpeditionen,
ehuru det var Nordin, som först (1786) föranledt en
särskild handläggning af ecklesiastikärendena. 1 maj
hade W. dessutom utnämnts till konungens biktfader
och öfverhofpredikant. 1790 blef han ordf. för
Kungl. kommissionen öfver rikets tabellverk. Då
E. Ruuth (se d. o.) på hösten s. å. lämnade
ledningen af finansärendena, ansågs W. ämnad till
hans efterträdare; men däraf blef intet, utan från
denna tid började W. i stället förlora i förtroende,
under det att Nordin steg, särskildt sedan denne visat
sig mindre obenägen än W. för sammankallandet af Gäfle
riksdag 1792. Vid dennas början arrangerade konungen
ett slags försoning mellan de båda rivalerna, af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>