Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vargen (Ulfven, zoologi) - Wargentin, Per Vilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ha anträffats. Uti sommardräkten, då hårfällen är
kortare, är färgen i allmänhet mörkare än om
vintern. Storleken växlar likaledes lokalt. Sålunda
uppges de i bergstrakter lefvande vara större och
starkare än de å slättlandet förekommande. En
fullt utväxt varg uppnår i allmänhet en längd af
1,6 m., hvaraf 45 cm. komma på svansen. Största
höjden utgör omkr. 85 cm. Vargen förekommer i
en stor del af Europa, Asien och, enär den amerikanska
Canis occidentalis sannolikt är endast en
varietet af samma art, äfven i större delen af
Nord-Amerika. I de tätare befolkade delarna af vår
världsdel har den dock blifvit ganska sällsynt.
Medan den i större delen af östra Europa ännu är
allmän samt äfven i Italien, Spanien och Frankrike
flerstädes uppträder i ganska stort antal, är den i
norra och mellersta Tyskland, i Danmark och
Storbritannien sedan längre tid tillbaka fullständigt
utrotad. I Sverige och Norge förekommer vargen i de
nordligare delarna samt vid fjällryggen icke sällan,
och den är mycket talrik i Finland. I öfriga delar
af Sverige, där den tidigare ock förekommit, visar
den sig numera knappast. Att vargarnas talrikhet
är mycket olika under olika perioder, har sedan
länge varit iakttaget. Sålunda utbreder vargen sig
med lämmeltågen öfver områden, där den förut varit
sällsynt eller saknats. Under långa krig följer den
arméerna. 1812 och 1813 utgjordes den franska
arméns eftertrupp af dessa fyrbenta röfvare, som i
stora skaror utvandrade från Ryssland ända till
Rhentrakterna. Enär de 1720 började i Sverige
uppträda talrikare än förut, har man antagit, att
Karl XII:s olyckliga fälttåg i Norge bidragit till att
locka vargarna ned till de bebodda trakterna, liksom
det lär ha föranledt deras uppträdande i Norge
v. om fjällryggen. Att de i äldre tider, då landet
var mindre uppodladt, haft sitt tillhåll äfven i
sydligaste Skåne, bevisas genom där gjorda fynd af
skelettdelar. Under våren och sommaren vistas vargen
mestadels i från människoboningar mera aflägsna
trakter och lefver då ensam eller parvis, medan höst
och vinter större eller mindre flockar af vargar stryka
omkring och göra sig bemärkta genom den
förödelse de anställa bland husdjuren. Det är
företrädesvis under den mörka delen af dygnet, som
vargen är i rörelse. Då den jagar ensam, således
företrädesvis om sommaren, nöjer den sig med hvad
jaktbanan erbjuder den samt stillar t. o. m. sin
hunger med råttor, småfåglar, ödlor och, som
det uppges, äfven med vegetabilier. I flock
angripa vargarna hjordarna, och de förmå då ock
öfverväldiga en människa, då däremot enstaka vargar
näppeligen våga angripa en man. Vargens mod
står ej i förhållande till styrkan; gör ej hungern
honom förvägen, förmår ett buller, ett slag med en
käpp o. d. att drifva den på flykten. Hans styrka
är dock så betydlig, att han förmår springa med
ett får i gapet, sedan han först kastat det öfver
nacken. Som den dessutom dödar flera djur, än den
strax förmår förtära, kan den anses för Europas
skadligaste rofdjur. Om den förödelse vargar kunna
anställa i trakter, där de äro mera allmänna, torde
följande siffror kunna lämna någon föreställning. I
Livland dödades af vargar under ett år (1823)
enligt officiella uppgifter 18,452 får och getter, 1,807
nötkreatur, 1,841 hästar, 4,190 svin, 703 hundar
samt 1,873 gäss och höns. Vargen har också i alla
tider varit ett uppmärksammadt föremål för jakt och
fångst (se Jakt, sp. 1203, 1206—08, och
Varggård). I våra landskapslagar var den jämte björnen
och räfven förklarad fridlös öfver hela Sveriges
land, och det gammalsvenska ordet "vargher"
betyder både varg och våldsverkare (jfr Varg i
veum). — Vargen lefver i polygami. Parningstiden
inträffar i jan. eller febr., och i april eller
början af maj föder honan 4—10 ungar, som äro
blinda under de första veckorna. Modern vårdar
dem med en god hyndas omsorg och undervisar dem
i deras näringsfång. Tagen som ung, kan vargen
bli ganska tam och visa sin egare mycken tillgifvenhet;
som äldre är den dock opålitlig. Det kan anses
som afgjordt, att några af våra tamhundraser
härstamma från vargen. Med hunden alstrar också
vargen fruktsamma bastarder. Förmågan att skälla,
som ej tillkommer någon enda vild hundart, tyckes
vara en följd af domestikationen.
L—e.
 |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
