Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 759-760 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vasa-orden - Vasaparken - Vasaratunturi - Vásárhely - Vasari, Giorgio

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

krona, medelst hvilken den häftas vid kedjan eller
bandet; 3) kraschanen, som består af ett kors af
silfver med 8 fasetterade uddar försedda med knoppar,
och i dess midt synes en af en kunglig krona krönt
vase af silfver och mellan de 4 korsarmarna nässelblad
af silfver. Stjärnan bäres vid kedjan eller i ett
bredt grönt vattradt band öfver axeln från höger
till vänster och kraschanen på vänstra sidan af
bröstet. Kommendörer af första klassen bära stjärnan i
ett grönt vattradt band om halsen och å vänstra sidan
af bröstet en kraschan, som är lik kommendörernas med
stora korset, men saknar nässelbladen. Kommendörer af
andra klassen bära samma stjärna och på samma sätt,
men ingen kraschan. (Kommendörer m. st. k. och af 1:a
graden i andliga ståndet bära därjämte på prästkappan
en liknande, något större broderad kraschan.) Riddarna
af 1:a kl. bära å vänstra sidan af bröstet en stjärna,
som är lik kommendörernas, men mindre. Riddarna af 2:a
kl. bära på samma sätt en liknande stjärna, infattad
i silfver. Vasa-ordens nuv. kors infördes vid Karl
XV:s kröning, 1863; dessförinnan hade dekorationen en
oval form ("vasatrissan") och utgjordes endast af det
röda bandet i guld med inskriften samt den af detsamma
omgifna gyllene vasen. 1895 inrättades en lägre grad
af orden, Vasatecknet, utgörande en liknande stjärna
af silfver, hvarå endast ordens emblem och inskrift
äro emaljerade. — Vasamedaljen, som är försedd med
k. krona, utdelas af guld, förgylldt silfver eller
silfver såväl i 5:e som i 8:e storleken och bäres
i Vasa-ordens band å vänstra sidan af bröstet. Om
ordens ämbetsmän och ordenskapitlen se Ordnar, sp. 829
—830. För de äldste kommendörerna finnas pensioner
å 300 kr.

Vasaparken, en 5,61 har stor park, urspr. norra delen
af Sabbatsbergs (se d. o.) område inom nuv. Gustaf
Vasa församling i nordvästra delen af Stockholm,
Vasastaden (se kartan till art. Stockholm). Beslut om
områdets intagande i stadsplanen fattades 18 juni 1897
och stadfästes 13 aug. s. å. Parken iordningställdes
i hufvudsak 1898—1900 (sydvästra delen dock först
1907) och namngafs 1900. Parken är en mycket flitigt
besökt lekplats för Vasastadens barn, och anordningar
för deras trefnad ha vidtagits. Där hållas sedan
1912 om somrarna konserter på kommunens bekostnad.
Lhd.

Vasaratunturi. Se Dundret.

Vásárhely [vā’ʃārhäj]. Se Hódmezö-Vásárhely
och Maros-Vásárhely.

G. Vasari. Efter ett själfporträtt.

Vasari, Giorgio, italiensk arkitekt, målare och
konstskriftställare, f. 1511 i Arezzo, d. 1574
i Florens, erhöll sin första undervisning af en
glasmålare Guglielmo di Marsilia, vistades från 1524 i
Florens, där han studerade Michelangelo och Andrea del
Sarto, till 1529, då han vid den börjande belägringen
af staden begaf sig till Pisa och därifrån tillbaka
till Arezzo, men fördes snart af kardinal Ippolito de’
Medici till Rom, där han blef Michelangelos lärjunge
och utbildade sig under dennes inflytande samt genom
studier efter Rafael. Han vistades i Bologna 1539,
i Venezia 1542 och i Neapel 1544 samt kallades af
Cosimo I 1553 till Florens. Hans bästa konstnärliga
verksamhet tillhör arkitekturen. Han utförde i
Florens det inre af Palazzo vecchio med dess trappanläggning
och dess stora sal, som han och hans lärjungar äfven
prydde med fresker. Men hans förnämsta byggnadsverk
där är Uffizierna (se d. o. med fig.). Vidare ombyggde
han Stefansriddarnas palats i Pisa samt utförde
kupolen på kyrkan Madonna dell’ umiltà i Pistoja
och kyrkan Badia i Arezzo. Som målare står V. i
spetsen för manierismen i Italien. Han representerar
efterhärmningen af Michelangelos stil, i hvilken han
såg framtidens konst, och han tillegnade sig genom
sin myckna kopiering en lätthet i utförandet och en
skicklighet i sammanställning af ärfda detaljformer,
som voro grunden till den kyla i form, i färg och i
känsla, hvilken blef gemensam för den florentinska
skolan i hans tid. Mest sysselsattes han af medicéerna
i Florens och af påfvarna i Rom, men verk af hans
hand återfinnas f. ö. mångenstädes i Italien. Af hans
fresker finnes tillräckligt för bedömande af hans
konstnärliga karaktär i Pal. vecchio i Florens (bilder
ur medicéernas historia), i Vatikanens Sala regia
(skildringar af kyrkans seger, bl. a. förhärligas
i 4 bilder Bartholomeinattens blodbad) och i
Pal. Cancelleria i Rom (stor bildkrets ur Paul III:s
lefnad, målad på hundra dagar). Taflor af hans
hand finner man flerstädes i italienska kyrkor,
en och annan i utländska gallerier. Här må nämnas
Nattvarden (i S:ta Croce, Florens), Johannes döparens
halshuggning (i hans kyrka i Rom), Ahasverus’ gästabud
(i Arezzos akademi), Kristi uppståndelse (i Sienas
akademi) och porträtt, i hvilka han framträder
mest till sin fördel: själfporträtt (i Uffizi;
se fig.), Lorenzo il Magnifico och Alessandro de’
Medici samt Cosimo I (i Berlin). — V. har därjämte
ett berömdt namn som konstskriftställare genom
sitt stora arbete Vite de’ più eccellenti pittori,
scultori ed architetti (1550; 2:a betydligt utvidgade
uppl. 1568; med noter af Giovanni Bottari, Rom,
1759; med anmärkningar af Guglielmo della Valle,
Siena, 1791—94, af Giovanni Masselli 1832—38 och af
ett sällskap konstvänner 1846—57, bägge i Florens,
samt af Milanesi, Florens, 1878—85). På tyska utgafs
verket af G. Gronau, A. Gottschewski m. fl. i
Strassburg 1904—10. En italiensk uppl. började
utges i München 1911 med noter af Karl Frey, en tysk
uppl. i Berlin af E. Jaffé 1913. Ett utdrag i dansk
öfv. utgafs af E. Rasmussen 1907. Detta verk, som
varit mycket förkättradt på grund af otillförlitliga
kronologiska uppgifter och ensidiga åsikter, ibland
beroende på personlig motvilja, är dock ett högst
betydande arbete, af största vikt för vår kännedom
om de italienska skolornas utvecklingsgång och de
enskilde mästarna. Märkvärdigt är, att det icke är
mera bristfälligt, då det till största delen är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>