- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
771-772

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vasaätten, 6. Johan Kristiernsson - Vasaätten, 7. Nils Kristiernsson - Vasaätten, 8. Kristiern Johansson - Vasaätten, 9. Erik Johansson - Waschambara - Vasco da Gama

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Tord Bondes dotter Birgitta. I sitt första äktenskap
hade han sönerna Kristiern och Erik (se V. 8 och 9),
som båda voro omyndiga vid hans död; från det senare
giftet efterlämnade han dottern Anna, g. m. Ture
Jönsson (Tre rosor). Birgitta Tordsdotter ingick efter
hans död nytt äktenskap, med riksrådet Erik Ottesson;
hon lefde ännu 1514.

7. Nils Kristiernsson, den föregåendes yngre
broder, riksråd, f. på 1430-talet, d. 1464 i Västerås,
understödde Jöns Bengtssons uppror mot Karl Knutsson
1457 och belönades med Västerås’ län, hvarjämte han
vid Kristian I:s kröning blef riddare. Från samma
tid var han medlem af riksrådet. 1464 anslöt han sig
till biskop Kettils resning, till hvars framgång
han som höfvitsman öfver Västerås med Dalarna
kraftigt bidrog. Han afled emellertid ej långt
efter slaget vid Haraker s. å. Gift med Birgitta
Nilsdotter, dotter till Nils Jönsson (Oxenstierna),
synes han icke ha efterlämnat några barn, utan
ärfdes af syskonen.

8. Kristiern Johansson, son till V. 6, riksråd,
f. i förra hälften af 1460-talet, inträdde
1489 i riksrådet och var på 1490-talet
slottshöfvitsman i Kalmar. Hans sätesgård var det
efter fadern ärfda Örby. Han lefde ännu 1494,
men var död 1497 och blef aldrig riddare. Någon
större politisk roll spelade han aldrig; det mest
utmärkande för honom synes ha varit ett
våldsamt lynne, som vid flera tillfällen tog
sig uttryck. Sålunda är han utan tvifvel
den "her Johan Kristiernssons son", som 1480
gjorde åverkan i vårfrugillet i Stockholm, och
under sin Kalmartid väckte han Linköpingsbiskopens
synnerliga ovilja genom hemfridsbrott hos
dennes landbor. Gift med Dorotea Knutsdotter
(Banér), efterlämnade han sonen Gustaf och
dottern Brita. Den förre hade ärft faderns
våldsamma karaktär, deltog i Sten Kristiernssons
(Oxenstierna) upplopp mot Svante Nilsson 1511
och skall enligt en trovärdig tradition ha dött
af de sår han erhållit i ett slagsmål med
Erik Abrahamsson (Lejonhufvud) vid Sten Sture den
yngres riksföreståndarval i juli 1512. Hans
syster Brita Kristiernsdotter, som lefde ännu
på 1560-talet, ärfde då denna Vasagrens egendomar,
men lockades senare af Gustaf Vasa att till honom
afstå nästan alltsammans, däribland Örbyhus och
det efter Sten Sture d. ä. ärfda Grönskog
i Småland. G. m. myntmästar Didrik i Uppsala,
blef hon svärmoder till ärkebiskop Laurentius Petri.

9. Erik Johansson, den föregåendes yngre broder,
riksråd, f. troligen omkr. 1470, d.
8 nov. 1520, synes 1496 ha deltagit i Sten
Sture d. ä:s finska krig och var en
af riksföreståndarens verksammaste anhängare i
1497 års kris, hvarför han blef bannlyst
af ärkebiskop Jakob Ulfsson. Vid konung
Hans’ kröning s. å. blef han emellertid
riddare. Han understödde sedan upproret mot
Hans 1501 och inträdde vid denna tid i riksrådet.
1504—05 var han innehafvare af Kastellholms län
på Åland. E. var under hela sitt lif Sturarnas
meningsfrände och afrättades därför af Kristian
II vid Stockholms blodbad, men synes icke ha lagt
i dagen några särskildt framstående egenskaper.
Liksom brodern och brorsonen hade han ett häftigt
och egenmäktigt lynne. Som egare af Rydboholm vållade
han därigenom Stockholms stad mycket obehag under yngre år. Då han
vid ett tillfälle uppträdt särskildt klandervärdt mot
Stockholmsborgare, som råkat hugga ved på hans skog
eller användt hans fiskevatten, måste han 1490 göra
offentlig afbön på rådhuset, hvarvid borgmästarna
förmanade honom att icke vidare "hamra och handtera
folk som oskäliga skogsdjur". Ännu på äldre dagar
gaf han prof på samma sinnesart genom inbrott och
plundringar i Ekerö kyrka 1515, hvarvid endast
Sten Sture d. y:s förbön räddade honom från att bli
bannlyst af Strängnäsbiskopen. — Han var gift med
Cecilia Månsdotter af Ekasläkten och hade i detta
äktenskap flera barn, däribland sonen Gustaf (se
Gustaf, svenska konungar 1) och dottern Margareta,
som 30 mars 1516 gifte sig med Joakim Brahe (d. 1520)
och därefter (1525) med grefve Johan af Hoja. En
eller möjligen två af hans andra döttrar omkommo
jämte fru Cecilia i fångenskap i Köpenhamn, dit
de under Gustaf Vasas befrielsekrig bortförts på
Kristian II:s befallning.
1—9. G. C—n.

Waschambara, invånare i Usambara (se d. o.).

illustration placeholder

Vasco da Gama, upptäckaren af sjövägen till Indien,
f. omkr. 1460 i den lilla portugisiska hamnstaden
Sines (prov. Alemtejo), där fadern, Estevão da
Gama, var civilguvernör, d. 24 dec. 1524 i Cochin
(Indien). På grund af sitt anseende som oförskräckt
sjöman utsågs han af konung Emanuel att fortsätta
B. Diaz’ upptäckter och omkring södra Afrika finna en
sjöväg till Indien. Flottan, bestående af 4, särskildt
för ändamålet byggda fartyg, seglade utför Tajo 9 juli
1497, kastade 4 månader senare ankar i S:t Helena bay,
Syd-Afrika, kringseglade lyckligt Goda-Hoppsudden,
följde afrikanska östkusten mot n. och anlände till
Sofala, som V. höll för bibelns Ofir och där han
träffade halfciviliserade araber, som underhöllo
förbindelse med Asien. I Mombasa, på Sansibars kust,
igenkände araberna i portugiserna samma folk, som
sedan många år på motsatta kusten af Afrika förde
ett hänsynslöst krig mot muhammedaner, hvarför de
upphetsade infödingarna mot främlingarna, som råkade i
största fara. I Melinde lyckades de erhålla en från
Gudjarat bördig lots, under hvars ledning V. 20
maj 1498 anlände till Kalikut på Malabarkusten,
medelpunkten för den öst-afrikanska, arabiska,
persiska och indiska handeln. V. förstod att stämma
landets furste gynnsamt för en handelsförbindelse med
Portugal. Men muhammedanerna sökte äfven där motarbeta
portugiserna; och V. fann rådligt att i början af
okt. anträda återfärden samt hemkom i sept. 1499
till Lissabon, där han hedrades med hvarjehanda
utmärkelser och upphöjdes i adligt stånd. Konung
Emanuel sände genast under Pedro Alvarez Cabral en
eskader af 13 skepp för att i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Dec 15 14:46:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfck/0406.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free