Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 787-788 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Washington (stad) - Washington, Mount - Washington, George

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rebelltrupper. Ännu 1871 stod det långt tillbaka
i municipalt hänseende. De offentliga byggnaderna
voro illa underhållna, gatorna ytterst dåliga, de
obebyggda tomterna kärr och kloaksystemet sämre än
intet. Kongressen upphäfde då stadens privilegier
och upprättade ett slags territorialstyrelse med
en guvernör och en lagstiftande församling. De
allmänna arbetena öfverlämnades åt en särskild
kommitté att utföras efter en omfattande plan,
och genom dennas energiska, om ock ofantligt dyra
verksamhet omskapades staden inom några få år som
genom ett trollslag. Sedan 1874, då hela District
of Columbia ställdes under en gemensam styrelse, har
W:s tillväxt varit snabb. I W. afslöts 2 juni 1911 en
reviderad internationell konvention rörande skydd för
den industriella eganderätten (se Internationella
unionen till skydd för den industriella
eganderätten), och där sammanträdde i dec. 1919
första gången den internationella generalkonferens
af ombud för regeringar samt för arbetsgifvar-
och arbetarorganisationer, som fredstraktaten
i Versailles 1919 gjorde till beslutande
organisation för reglering af arbetarskyddet
m. m. (se Arbetarskyddskongresser, äfven i Suppl.).
O.A. L—r.

Washington [ωå’ʃiȵtən], Mount W. Se White mountains.

G. Washington. (Efter en målning af G. Stuart.)

Washington [ωå’ʃiȵtən], George, Nord-Amerikas
förenta staters förste president, f. 22 febr. 1732
på fädernegården Bridges creek i Westmoreland
county, Virginia, d. 14 dec. 1799 på sitt
landtgods Mount Vernon vid floden Potomac i Virginia,
tillhörde en släkt, som torde ha härstammat från
Northamptonshire i England. En John W. (d. 1676)
omtalas 1658 i Virginia, anlade en plantage vid
Bridges creek och blef 1666 led. af koloniens House
of burgesses. Hans sonson, Augustine W. (f. 1694,
d. 1743), en allmänt aktad plantageegare, var George
W:s fader, modern hette Mary Ball och tillhörde
en på 1650-talet till Virginia utflyttad engelsk
släkt. George W., som var äldste sonen i faderns
andra gifte, uppfostrades i ett godt föräldrahem, men
i mycket anspråkslösa villkor och erhöll nödtorftig
skolbildning, som endast i de matematiska ämnena gick
något mer på djupet. Den populära sägnen om hans yxa
och det skadhuggna körsbärsträdet anses vara diktad
af hans förste biograf, Mason Weems. W. lämnade
1747 skolan, vistades sedan en kort tid hos sin
halfbroder Lawrence W. på familjegården Mount Vernon
och fick 1748 anställning som landtmätare på den med
halfbrodern befryndade släkten Fairfax’ gods och
följande året i staten Virginias tjänst. Några år
senare (1754), sedan gränskriget utbrutit mellan
England och Frankrike vid Ohiofloden, började W. sin
militära bana som anförare för en mindre styrka af
Virginias landtmilis. Under kriget ådagalade han
stor personlig tapperhet samt ovanlig förmåga att
leda och utbilda soldater, steg hastigt till graden
af öfverste vid virginiska milisen, tjänstgjorde
1755 som adjutant åt general Braddock och kallades
s. å. af Virginias lagstiftande församling till
högste befälhafvare för provinsens stridskrafter. Han
utmärkte sig 1758 under general Forbes vid eröfringen
af Fort Duquesne, nedlade mot slutet af året sitt
befäl, gifte sig kort därefter med en rik änka,
Martha Custis, född Dandridge (f. 1732, d. 1802),
och slog sig ned på Mount Vernon, som han fått
i arf efter halfbrodern Lawrence W. På detta
ställe framlefde W. de följande åren som en ganska
förmögen och inflytelserik virginisk godsegare,
ifrigt sysselsatt med sitt vidlyftiga jordbruk och
med de kommunala bestyren inom sin provins. I den
principstrid, som efter det franska krigets slut
upplågade mellan England och dess nordamerikanska
kolonier, spelade W. i början ingen framstående
roll, men han förklarade öppet, att amerikanerna, om
nöden kräfde, borde med vapen i hand försvara sina
rättigheter. Han var från 1758 led. af Virginias
lagstiftande församling och valdes aug. 1774 till
ett af Virginias ombud vid den första kontinentala
kongressen i Philadelphia och kom där att utöfva
stort inflytande vid sidan af sådana patrioter som
Samuel Adams, Richard Lee och Patrik Henry. Skilsmässa
från moderlandet ansåg han emellertid ständigt som
allenast en yttersta utväg, när alla andra voro
stängda, och anslöt sig därför relativt sent till
oafhängighetspartiet. I mars 1775 utsågs han till
ombud för Virginia i andra kontinentalkongressen och
valdes, sedan kriget ändtligen brutit ut, 15 juni
1775 af denna, på förslag af John Adams, till högste
befälhafvare öfver den amerikanska armén. Därmed
börjades W:s egentliga fältherrebana. Han visade
sig därunder både kunna segra, och, hvad nästan
är lika viktigt, afvända de ödesdigra följderna
af lidna nederlag (se vidare Nord-Amerikas förenta
stater, sp. 1216—17). W. påminner i detta fall om
Vilhelm III af Oranien. Han lade i dagen ett sällsynt
organisatoriskt snille, och han förstod dessutom att
hos sina råa och obildade milissoldater inge icke
blott militärisk disciplin, utan äfven aktning för
och kärlek till den sak, åt hvars tjänst de egnat
sig. Han höll med mycken möda kolonierna tillsammans
och stärkte gång på gång det sjunkande modet hos sina
medborgare, som understundom voro färdiga att ge allt
förloradt. Han framstod alltjämt som det lysande
föredömet af offervillighet och patriotisk dygd och
blef därigenom icke blott det militära, utan ock
det moraliska stödet för den amerikanska frihetens
sak. Ej sällan motarbetades han af missnöjda eller
ärelystna officerare, och hösten 1777 var t. o. m. en
sammansvärjning å bane med syfte att undantränga
honom från öfverbefälet och få detta anförtrodt åt
Burgoynes besegrare vid Saratoga, den för ytliga
iakttagare bländande general Horatio Gates. Sitt
öfverbefäl nedlade W. efter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>