Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 865-866 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattenlagen, jur. - Vattenlagstiftning. Se Vattenafledning, Vattenlagen och Vattenrätt - Vattenledning (ty. wasserleitung; fr. eaux, distributions d'eau; eng. waterworks)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

allmänhet upphört att gälla, dock att i resp. lagar vissa
övergångsbestämmelser meddelats.
B. H. D.

Vattenlagstiftning. Se Vattenafledning, Vattenlagen
och Vattenrätt.

Fig. 1.

Vattenledning (ty. wasserleitung; fr. eaux,
distributions d’eau; eng. waterworks), en
anläggning, genom hvilken vatten från en mer eller
mindre aflägsen plats kan ledas till ett samhälle
för att tillfredsställa dess behof af lämpligt
vatten för hushålls- samt för industriella och
kommunala ändamål. Sådana anläggningar höra till
vattenbyggnadskonstens äldsta arbeten. Redan hos den
gamla historiens folk funnos konstgjorda reservoarer,
som erhöllo sitt vatten från det under regnperioden
nedströmmande regnet, från källor, bäckar o. s. v., så
t. ex. i Assyrien, Egypten, Palestina och i synnerhet
Indien, hvarest vid den tidpunkt, då engelsmännen
eröfrade landet, ensamt i presidentskapet Madras
funnos 53,000 samlingsbassänger, af hvilka åtskilliga
i omfång betydligt öfverträffade de största under
senaste årtionden utförda anläggningar af likartadt
slag. Vattnets ledning till utdelningsställena
skedde i öppna eller täckta kanaler, som delvis voro
framdragna i tunnlar genom mötande höjdsträckor,
delvis på konstgjord underbyggnad förda öfver
dalar och lågland. Äfven de forntida grekerna
fäste stor vikt vid anskaffning af rent vatten;
så t. ex. hade staden Samos på Herodotos’ tid en
källvattenledning med en kanal af nära 1 m. bredd
och en tunnel af 1,6 km. längd. De mest storartade
dylika anläggningar, "akvedukter" (se d. o.), utförde
emellertid efter slutet af 4:e årh. f. Kr. romarna
för att förse sin hufvudstad med vatten (se därom
Rom, sp. 654). Äfven i de eröfrade provinserna
anlade romarna vattenledningar i stort antal. I
Spanien, Frankrike och västra Tyskland finnas ruiner
efter stora akvedukter, såsom vid Arles, Avignon,
Arcueil-Paris, Nîmes (Pont du Gard; se Akvedukt
med fig.), Lyon, Trier, Köln och Mainz. Ännu i dag
erhålla Segovia, Sevilla, Vienne, Metz och Antibes
sitt vatten från ledningar anlagda af romarna. Äfven
Konstantinopel försågs, sedan det 330 blifvit romerska
rikets hufvudstad, med en vattenledning, som matades
af stora uppsamlingsbassänger, belägna i bergen
vid Svarta hafvets kust. Där använde man likväl på
flera ställen sifonledningar i st. f. akvedukter vid
passerandet af dalgångar, sedan liknande anläggningar
vid Lyon redan förut utförts af blyrör bestående af
hopböjda, i fogarna sammanlödda blyplåtar. Äfven för
Alatri vid Rom synes en delvis under tryck varande
vattenledning ha varit anlagd, då nämligen blyrör
af 105 mm. diameter blifvit funna där. — Under
medeltiden utfördes ej, med få undantag, några nya
vattenledningsarbeten, och de från vår tidräknings
första århundraden ärfda fingo delvis förfalla. Först
den nyare tiden blef det förbehållet att göra vattnet
tillgängligt för stora och tätt bebyggda städers alla
invånare, äfven för dem, som bebo de högst belägna
våningarna, något, som icke ens tillnärmelsevis kunde
uppnås af romarna, som endast mäktade framleda vattnet
från högt belägna ställen medelst naturligt fall. —
Bland senare tiders storartade anläggningar inom detta
område må här följande i korthet omnämnas. Paris’
vattenbehof tillgodoses medelst två h. o. h.
skilda system; det ena för ofiltreradt flodvatten
för spolning af gator och kloaker, för vattning
af planteringar, för vattenkonster, för spolning
af vattenklosetter och för industriella behof
m. m., det andra för källvatten, och vid tider af
större förbrukning äfven filtreradt flodvatten för
hushållsändamål. Det förra systemets vatten erhålles
ur Seine och Marne genom uppfordringsverken vid
Saint-Maur och Ivry. Äfven den i början af 1900-talet
utförda Canal de l’Ourcq lämnar ofiltreradt vatten
för samma ändamål. Denna kanal börjar omkr. 9 km. från
Paris vid floden Ourcq och slutar i nordöstra hörnet
af Paris vid Bassin de la Villette. Dessutom erhåller
Paris vatten från några artesiska brunnar. Vattnet
för hushållsändamål erhålles till största delen från
källor. I st. f. den förut omnämnda, af nordmännen på
800-talet förstörda akvedukten vid Arcueil anlades
den nuv. med samma namn 1613—24. F. n. förses Paris
med källvatten hufvudsakligen från nedan angifna
fyra stycken akvedukter. L’aqueduc de la Dhuis
(färdig 1866), bestående till största delen af en
murad trumma med äggformig sektion 1,76 × 1,40 m. och
i dalgångar af järnrör med 1,0 m. diameter, leder
vattnet från Pargnykällan 131 km. till en reservoar,
belägen 75 m. öfver Paris’ kajer. Kostnaden uppges
till 18 mill. frcs. 1874 blef l’aqueduc de la Vanne
färdigbyggd. Den är 173 km. lång med cirkulär sektion
af 2,1 m. diameter och leder vattnet från en samling
källor mellan Sens och Troyes till en reservoar i två våningar
(fig. 1) belägen vid Montrouge 47 m. öfver Paris’
kajer. Kostnaden uppges till 50 mill. frcs. L’aqueduc
de l’Avre är utförd 1893—95 och har betingat
en kostnad af 36 mill. frcs. Vattnet uppsamlas
v. om Paris i l’Avredalen och föres genom en 105
km. lång ledning af cirkulär tvärsektion och 1,7
à 1,8 m. diameter till reservoaren Montretout vid
S:t Cloud. 1895—99 anlades l’aqueduc du Loing et du
Lunain, som uppsamlar källor belägna s. ö. om Paris på
ett afstånd af omkr. 75 km. Uppsamlingsledningarna
äro två, en af 14 km. längd från Loing och en af
7,2 km. längd från Lunain. Vid föreningspunkten är
pumpverket beläget, som uppfordrar vattnet till den
38,7 m. högre belägna hufvudakvedukten, som följer
utmed l’aqueduc de l’Avre, då den äfven är ämnad
att tjäna som reservledning för denna. Akvedukten
är utförd af betong med cirkulär tvärsektion och
2,5 m. diameter. Anläggningskostnaden uppgår till
omkr. 25 mill. frcs. Dessa akvedukter tillföra Paris
i genomsnitt sammanlagdt 290,000 kbm. pr dygn. Vid
långvarig torka måste äfven filtreradt flodvatten
från Saint-Maur tillgripas. Allt som allt har Paris
6 källvattenledningar, 25 maskinella anläggningar för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>