Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Weber, 1. Karl Maria Friedrich Ernst von - Weber, 2. Max Maria von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
studerade han för Vogler i Wien, hvilken
skaffade honom anställning som kapellmästare
i Breslau 1804. Där skref han operan Rübezahl
(ofullb.), hvars ypperliga uvertyr sedan utgafs
med titeln Zum beherrscher der geister. Efter en
kort anställning som kapellmästare hos prins Eugen
af Württemberg (1806—07) blef han hofsekreterare
hos dennes broder, prins Ludvig, i Stuttgart och
skref där en omarbetning af sin "Waldmädchen"
under titeln Sylvana (gifven med framgång 1812)
äfvensom kantaten Der erste ton samt klaver- och
orkestersaker. Invecklad i en underslefsprocess, blef
W. 1810 förvisad från Württemberg. Han studerade då
ånyo för Vogler i Darmstadt, lefde där i ett eggande
och lärorikt umgänge med Meyerbeer och Gottfried
Weber, skref operan Abu Hassan och uppehöll sig
senare, oafsedt konsertresor som pianist, omväxlande
i München, Leipzig, Berlin samt vid hofven i Gotha
och Weimar. Hans oroliga och ekonomiskt osäkra, men
poetiska vandringstid, hvarvid han ofta erinrar om
en forntida trubadur, tog ändtligen slut 1813, då
han blef kapellmästare i Prag. Under denna tid faller
kompositionen af manskörer till Körners dikter Leier
und schwert, som genast gaf genklang i hela Tyskland
och grundlade W:s popularitet. I Prag visade han
sig, liksom förut i Breslau, vara en organisatör och
dirigent af första rang, men liksom där förbittrades
han af motstånd mot alla reformer, hvarför han redan
1816 begärde afsked. Samma år fick han det ärofulla
uppdraget att upprätta och dirigera en tysk opera
i Dresden, hvilket han ock på ett glänsande sätt
fullgjorde, trots kabaler och fientligheter från den
där sedan gammalt härskande italienska operan. Gift
1817 med sångerskan Karoline Brandt, njöt han
nu under sin återstående korta lifstid af huslig
sällhet och allmänt erkännande, det senare sedan han
genom Preciosa (1821) och i synnerhet Der freischütz
(s. å.) skapat ett nationellt romantiskt sångspel, som
med ens slog Spontini ur brädet och gjorde W. till sin
nations afgud. För att visa, att han äfven kunde göra
en stor, genomkomponerad opera, skref W. på uppdrag
från Wien Euryanthe (1823), som dock ej väckte samma
entusiasm och äfven mera bär spår af föresats och
teori samt lider af orimligheter i libretten. Däremot
stod Oberon, gifven i London 12 april 1826, ånyo på
höjdpunkten af musikalisk inspiration och blef också
hastigt spridd, trots den klumpigt hopsatta texten. Då
W. reste till London för att själf dirigera sitt
verk, var han redan nästan dödssjuk, och han afled
där i lungsot, sedan han förmått att 12 ggr anföra
"Oberon" och äfven konsertera. Hans stoft fördes
1844 till Dresden, där ock en staty öfver honom
(af Rietschel) restes 1860. Äfven födelsestaden Eutin
har egnat honom en minnesstod.
Beundransvärd är den viljestyrka, hvarmed
W. fullföljde sina konstnärliga sträfvanden i trots
af sin från barndomen bräckliga hälsa samt allehanda
motigheter och lifsbekymmer. Få konstnärer ha öfvat
ett så kraftigt och varaktigt inflytande på den
nyare musiken som W. "Friskytten" är ännu den tyska
nationaloperan framför andra och var länge tillika
den mest spridda opera i världen. "Euryanthe" är den
direkta utgångspunkten för Wagner, hvars idéer om ett
"gesammtkunstwerk" Weber i viss mån anteciperade.
"Oberon" åter är den tydliga förebilden för alla följande skildringar
af älflifvets fantasigestalter, som det just var
romantiken förbehållet att kalla till lif. Emellertid
är W. i sina operor större som melodiker än
som musikdramatiker. Äfven i visan, speciellt
manskvartetten, står eftervärlden i skuld till W.,
liksom ock i pianospelets teknik och framför allt
i orkestreringskonsten genom hans själfständiga
behandling af instrumenten och deras gruppering
till kraftig, stämningsfull karakteristik. Hans
epokgörande betydelse är så mycket märkvärdigare,
som han tyckes stå utan det innerligare sammanhang med
någon föregångare, som annars kan skönjas, t. ex. hos
Mozart i förhållande till Haydn, hos Beethoven i
förhållande till dessa båda o. s. v. Ny var han äfven
som konstnärspersonlighet i fråga om vidsträckta vyer,
litterär bildning och mångsidiga färdigheter — han
var god skriftställare och, såsom ofvan nämnts,
skicklig litograf —, hvarjämte hans friherrliga börd
hjälpte honom att intaga en annan social ställning än
hans företrädare, hvilka ofta voro knappt annat än
furstarnas lakejer. Politiska intressen voro äfven
i regel främmande för dessa, men W. står som en
inkarnation af frihetskrigen, hvilkas entusiasm eldade
hans "Lützows wilde verwegene jagd". Äkta romantisk
är hans förmåga att teckna främmande folk och tider:
i "Preciosa" skildrar han spanskt zigenarlif, i
"Euryanthe" franska medeltidens riddare, i "Oberon"
den orientaliska sagovärlden. Äfven var han den
förste store tyske musiker, som ej höll sig för god
att komponera folkvisetexter, liksom han ej sällan
upptog folkmelodier i sina operor. Hans personer
ega icke den realistiska liffullhet som de i Mozarts
"Figaro" och "Don Juan", men bakgrunden, lokaltonen
och naturstämningen äro rikare. De större och
strängare, absoluta musikformerna förmådde han, till
följd af bristande fallenhet och undervisning, icke
fullt behärska, och hans symfonier äro inga mönster;
däremot äro uvertyrerna (till nämnda operor samt
Jubelouverture och Turandot) oförgängligt anslående
genom melodiens, harmoniens och instrumentationens
glans och friskhet. Af pianosakerna, sonater,
konserter och variationer, ha hufvudsakligen
bibehållit sig hans bekanta Concertstück, Momento
capriccioso samt polonäserna och valsen Aufforderung
zum tanz (se Dans, sp. 1317). Af kammarmusik skref
han flera saker för stråkar och piano, klarinett-,
fagott- och hornkonserter m. m., för sång kantaten
Kampf und sieg (1815, öfver slaget vid Waterloo),
manskörer, blandade körer, duetter, hymner, mässor,
arior och romanser. Den efterlämnade operan Die
drei Pintos fullbordades af Gustav Mahler och gafs
i Leipzig 1888. I Sverige äro af hans operor gifna:
"Friskytten" (1823), "Preciosa" (1824), "Euryanthe"
(1838), "Oberon" (1858) och "Abu Hassan" (1880). W:s
efterlämnade skrifter utgåfvos 1828 af Th. Hell
(ny uppl. 1908). En omfattande biografi öfver honom
skrefs af hans son Max Maria von W. (3 bd, 1864—66;
ny uppl. 1912), smärre biografier af Reissmann
(1882), Gehrmann (1898) och Servières (1907). En
kronologisk-tematisk förteckning på hans verk
författades af F. W. Jähns (1871).
2. Max Maria von W., friherre, den föregåendes son,
tysk järnvägsingenjör, ämbetsman och skriftställare,
f. 1822 i Dresden, d. 1881 i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
