Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 1077-1078 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wellesley, 2. Richard Colley - Wellesley, 3. William Wellesley-Poole, Mornington - Wellesley, 4. Arthur, Wellington

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

därpå anföll han (febr. 1799) den med fransmännen
förbundne sultan Tippo Sahib (se d. o.) af Mysore,
stormade (4 maj s. å.) dennes hufvudstad Seringapatam,
hvarvid Tippo stupade, och eröfrade hela hans
rike. Mysore öfverlät han till ättlingen af en
äldre hinduisk dynasti där, dock först emot stora
landafträdelser till kompaniet och nizamen. Segerlönen
blef W:s upphöjelse till (irländsk) markis. Äfven på
andra håll dref W. en konsekvent interventionspolitik;
sålunda införde han faktisk kompanistyrelse i
Tanjore, Surat och Karnatik samt tvang (genom sin
broder Henry W., se W. 5) navaben af Oudh att utlofva
bättre styrelse och låta kompaniet mot landförvärf
delvis öfvertaga hans rikes försvar. Med peshwan
af Poona (se Maratter) ingick han 31 dec. 1802
fördraget i Bassein, hvarigenom denne förband sig
att sluta förbund endast med kompaniet samt att
till detta afträda stora jordområden mot hjälp af
en brittisk försvarsstyrka. Fördraget ledde till
ett blodigt krig 1803—04 med öfriga marattfurstar,
hvarunder maratternas makt bröts och W:s broder
Arthur W. (se W. 4) skar sina första lagrar som
fältherre. Kompaniets direktörer, som med oro sågo de
kostsamma krigen och de vidtutseende landförvärfven,
beslöto därför återgå till non-interventionspolitiken
och ersatte i detta syfte 1805 den själfrådige
generalguvernören med lord Cornwallis. W. hade
emellertid under sin generalguvernörstid utstakat
riktlinjer för det angloindiska väldets utveckling,
som sedan aldrig helt kunde öfverges, äfven om
systemet med subsidieallianser längre fram visade
sig vara ett missgrepp och ersattes med andra
utvidgningsmetoder. — Hemkommen 1806, tog W. säte
i öfverhuset (han hade 1797 blifvit brittisk peer),
var 1809 en kort tid brittisk ambassadör hos spanska
regeringsjuntan i Sevilla, där han stödde sin broder
Arthur W:s militära politik, efterträdde s. å. Canning
som utrikesminister i Percevals kabinett och afgick
febr. 1812. Efter mordet på Perceval (maj 1812)
anmodades W. bilda ministär, men misslyckades
och motarbetade sedan i öfverhuset broderns
sträfva politik mot Napoleon, hvilken W. efter
dennes återkomst från Elba ansåg böra erkännas som
konstitutionell regent i Frankrike. W. var 1821—28
lordlöjtnant på Irland och genomförde där en rad
nyttiga reformer i rättskipning och polisväsen. Han
återkallades som anhängare af katolikernas
emancipation, när brodern, hertigen af Wellington,
1828 bildade ministär, men fick året därpå se
brodern nödsakad att genomföra den af honom påyrkade
reformen. W. närmade sig nu whigpartiet och var
under Grey 1832—34 ånyo lordlöjtnant på Irland. 1835
drog han sig tillbaka till privatlifvet. Ostindiska
kompaniet erkände, när han på ålderdomen råkat i
ekonomiska svårigheter, genom en gåfva på 20,000 pd
st. värdet af hans stora förtjänster om det brittiska
väldets utveckling i Indien. W. var en vidsynt,
men själfgod statsman och kallades med ett visst
fog "en sultaniserad engelsman". Hans Dispatches,
minutes and correspondence från hans indiska tid
utgåfvos 1836—40 i 5 bd af M. Martin, hans Memoirs and
correspondence i 3 bd af R. R. Pearce (1846). Jfr
biogr. af W. M. Torrens (1880), W. H. Hutton (1893)
och G. B. Malleson (1895).

3. William W.-Poole, 3:e earl af Mornington,
den föregåendes broder, politiker, f. 20 maj
1763, d. 22 febr. 1845, tog 1778 vid arfvet af en
släktings gods namnet Poole, var 1790—94 och
1802—21 led. af underhuset och blef 1821 brittisk
peer (baron Maryborough). W. var 1809—12 minister
på Irland och som sådan ifrig motståndare till
katolikernas emancipation, 1814—23 myntmästare med
säte i kabinettet och 1834—35 postminister i Peels
första ministär. Earltiteln af Mornington ärfde
han efter sin äldste broder (se W. 2) 1842.


4. Arthur W., hertig af Wellington, den
föregåendes broder, härförare och statsman, f.
1769, troligen 29 april, på Irland (sannolikt i
Dublin), d. 14 sept. 1852 i London, skref till 1790 sitt namn Wesley,
sedan Wellesley. Efter studier i Eton, Bruxelles och
en krigsskola i Angers etc. utnämndes han 1787 till
officer vid 73:e infanteriregementet, var 1787—93
adjutant hos lordlöjtnanten på Irland, 1790—95
led. af irländska parlamentet och lyckades genom köp
och beskydd redan 1793 förskaffa sig öfverstelöjtnants
fullmakt vid 33:e regementet, hvarefter han 1794—95
deltog i kriget i Holland. 1796 sändes han med sitt
regemente till Indien. Efter att 1799 verksamt ha
bidragit vid stormningen af Seringapatam utnämndes
han af sin broder lord Mornington (sedermera markis
Wellesley; se W. 2), då generalguvernör i Indien,
till högste befälhafvare i Mysore och lade som sådan
i dagen stor både militärisk och politisk begåfning,
egenskaper, som till fullo gjorde sig gällande i
kriget mot maratterna 1803—04, då W., 1802 utnämnd
till generalmajor, var brittisk politisk och militär
kommissarie för marattländerna och Deccan samt
bragte kriget mot maratterna till ett lyckligt slut,
i synnerhet genom sin djärfhet och viljekraft (segrar
vid Assaye 23 sept. och vid Argaum 29 nov. 1803). Han
ledde 1804 fredsunderhandlingarna med marattstaterna,
belönades efter fälttågets slut med knightvärdighet
och lämnade våren 1805 Indien, där han förvärfvat
ej blott god öfning i ledningen af olika
vapenslag, utan äfven administrativ och diplomatisk
erfarenhet. — Vid Cathcarts expedition till Hannover
1805 förde W. en brigad, invaldes följande år
i underhuset, följde 1807 som sekreterare
lordlöjtnanten, hertigen af Richmond, till Irland
och deltog s. å. som divisionschef i företaget
mot Köpenhamn, hvarvid han utmärkte sig i träffningen
vid Kjöge (29 aug.) och äfven ledde
underhandlingarna om Köpenhamns kapitulation.
1808 sändes han med 9,000 man till Pyreneiska halfön
att bekämpa fransmännen, och där blef han
själen i motståndet mot dem, på samma gång han
skaffade sig världsrykte. Hans framryckning från
Portugal mot Junot 1808 och segrarna vid Roliça och
Vimeiro (17 och 21 aug.), hans infall i Spanien 1809,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>