Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wenckheim, Béla von - Vendavál - Vendée - Vendée-krigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ungersk politiker, f. 16 febr. 1811, d. 7 juli 1879,
blef 1839 deputerad i landtdagen samt 1848 obergespan
i komitatet Békés, där familjen hade stora gods. Han
deltog i 1848 års revolution, nödgades efter dess
misslyckande en tid vistas i utlandet, blef 1860 ånyo
obergespan i Békés och slöt sig nära till Deák. Han
utnämndes 1867 till inrikesminister och 1870 till
minister vid konungens hofläger, hvilken post han
beklädde till sin död. Efter sammanslutningen mellan
Deáks och Tiszas partier var W. en kort tid 1875
ministerpresident, men efterträddes på denna post
i okt. s. å. af K. Tisza. En ryttarstaty öfver W.,
som var vida berömd som hästsportsman, har rests vid
statsstuteriet Kisbér.
(V. S—g.)
Vendavál (plur. -váles), sp. Se Bendavales
(där genom tryckfel står Vendevales).
Vendée [vãdē], departement i västra Frankrike,
s. om Loire-mynningen, bildadt af nedre Poitou och
uppkalladt efter en biflod till Sèvre-Niortaise. 6,971
kvkm. 438,520 inv. (1911). Dep., till hvilket höra
öarna Ile d’Yeu och Noirmoutier, består
af tre hufvuddelar: Le bocage (skogslandet), La plaine
(slätten) och Les marais (marsklandet). Största
arealen, omkr. 5/6 af hela området, upptas af
skogslandet, som är bildadt af urberg, gnejs, granit
och glimmerskiffer. Där, i Hauteurs-de-la-Gâtine,
på vattendelaren mellan Loire och kustfloderna,
befinner sig dep:s högsta punkt, Mont Malchus
(285 m.). Trakten består af öppna fält, omgifna af
trädgrupper, som i inbördeskriget vid 1700-talets slut
lämnade vendéerna bakhåll och tillflyktsorter. Slätten
är naken och trädlös, men uppbyggd af oolitisk
kalksten och därför bördig. Marskländerna ligga
dels i n., i skydd af ön Noirmoutier, dels i s. vid
mynningen af Sèvre-Niortaise. De ha på holländskt vis
utvunnits från hafvet genom torrläggning och utfylla
en vik, som fordom sträckt sig så långt in åt land
som till närheten af staden Niort. Landvinningen
fortgår alltjämt, i s. vid Anse de l’Aiguillon,
i n. i farvattnen bakom Noirmoutier, hvilken ö
vid ebb sammanhänger med fastlandet. De förnämsta
floderna i dep. äro Sèvre-Nantaise och Boulogne,
bifloder till Loire, samt kustfloderna Vie,
Lay och Sèvre-Niortaise. Klimatet är mildt och
fuktigt. Åkerbruket utgör förnämsta näringsfånget
(hveteodling på "slätten"), därnäst boskapsafvel
(nötkreatur och hästar i marskländerna). Ur hafvet
utvinnes salt. Smärre fyndigheter af stenkol finnas
vid Vouvant och Chantonnay. Af mindre betydelse är
brytningen af blymalm. Den någorlunda utvecklade
industrien utgöres af fabrikation af textilvaror och
maskiner. Dep. är indeladt i 3 arrondissemang:
La Roche-sur-Yon, Fontenay-le-Comte och Les
Sables-d’Olonne. Hufvudstad är La Rochesur-Yon.
A. N—d.
Vendée-krigen [vãdē-] kallas de inbördes strider,
som under den stora franska revolutionen rasade i
dep. Vendée, Deux-Sèvres, Loire-inférieure och
Maine-et-Loire (d. v. s. i de gamla landskapen
Poitou, Anjou och södra Bretagne). Bönderna
i dessa på städer fattiga trakter voro vid
revolutionens utbrott h. o. h. oberörda af de
moderna idéströmningarna. Mellan dem och deras adliga
husbönder rådde ett godt förhållande, emedan de senare
ej blifvit en hofadel, utan egnat
sig åt vården af sina gods och sina underhafvande. Ett
ännu större inflytande utöfvade på bönderna deras
präster. Adelns och prästerskapets missnöje med
revolutionen spred sig därför där äfven till
allmogen, och i synnerhet blef detta fallet,
då konstituerande nationalförsamlingen 1790
ombildade kyrkoförfattningen och till följd däraf
de "edvägrande" prästerna började förföljas. Ludvig
XVI:s afrättning (jan. 1793) ökade förbittringen,
och slutligen utbröt med anledning af en af
nationalkonventet anbefalld tvångsutskrifning i
mars 1793 en våldsam folkresning i de s. om Loire
belägna delarna af de nämnda departementen. De
republikanske ämbetsmännen mördades. Under
ledning af adelsmän, edvägrande präster eller
ur deras egna led utgångna anförare och gynnade
af landets naturliga beskaffenhet, besegrade
bönderna regeringstrupperna. Emedan de första
större framgångarna vunnos i Vendée, fick hela
upproret sitt namn efter detta dep., och oberoende
af hemvist kallades samtliga de upproriske i denna
trakt "vendéer" (vendéens). Mot dessa utsändes
då 3 arméer, två i kusttrakten under Boulard och
Canclaux och den tredje i det inre landet under Biron,
som blef högste befälhafvare (april 1793). 29 juni
lyckades Canclaux tillbakaslå ett anfall, som de
upproriske med samlad styrka försökte mot Nantes
under Cathelineau (se denne); men Biron förlamades
genom den parisiska anarkiens inflytande, i det att
disciplinen i hans här alldeles tillintetgjordes
af dennas agenter (t. ex. regeringskommissarien
Ronsin) och den jakobinska pöbel, som demagogen och
bryggaren Santerre (se d. o.) tillförde honom från
Paris under namn af "frivilliga". Välfärdsutskottet,
hvari Robespierre då blef allrådande, gaf emellertid
Biron skulden för motgångarna och ersatte honom
(juli s. å.) med en af septembermördarna, guldsmeden
Rossignol, hvilken med glädje åtog sig att bringa
till verkställighet ett 1 aug. s. å. af konventet
utfärdadt barbariskt påbud om de upproriska områdenas
fullständiga ödeläggande. Men förmågan svarade ej
mot viljan. Genom Rossignols oduglighet misslyckades
(sept. s. å.) h. o. h. den storartade anfallsplan,
hvarigenom förstörelseverket skulle möjliggöras,
och under den nye öfverbefälhafvaren d’Elbée (se
denne) värnade "vendéerna" sitt land och sitt
oberoende. Rossignol fick då lämna befälet åt
Léchelle, som visserligen äfven var militäriskt
oförmögen, men gaf sina kraftiga underbefälhafvare
Kléber, Marceau (se dessa ord) och dantonisten
Westermann fria händer, och därigenom besegrades
d’Elbée 19 okt. s. å. vid Cholet. Léchelles
dåliga anstalter beredde emellertid den slagna
armén tillfälle att rädda sig till högra stranden
af Loire, och understödd af Bretagnes chouaner (se
d. o.) gjorde sig den nye vendéeske öfverbefälhafvaren
La Rochejaquelein (se d. o. 1) till herre öfver
de där belägna delarna af dep. Loire-inférieure och
Maine-et-Loire. Visserligen omintetgjordes hans försök
att medelst en djärf marsch tvärt igenom Bretagne till
Granville träda i förbindelse med en engelsk flotta,
men på återtåget besegrade han (vid Dol) Rossignol,
som efter Léchelles död återfått öfverbefälet. Då
fick ändtligen Rossignol lämna plats för Marceau,
och i dec. s. å. lyckades denne med biträde af Kléber
och Westermann alldeles spränga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
