Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Venezia, lat. Venetia, ty. Venedig, fordom republik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
delegationer. Lagstiftande makten liksom beslutanderätten
öfver krig och fred samt valet af de högste
ämbetsmännen tillkom Stora rådet. Genom det af dogen
Pietro Gradenigo (se d. o.) föranledda beslutet 1297
bestämdes, att det ej längre skulle fritt väljas,
utan att dess medlemmar skulle tagas endast från
vissa adelssläkter, som då eller under närmast
föregående tiden varit representerade där. Denna
åtgärd har plägat kallas serrata del gran consiglio
("Stora rådets stängning"). De släkter, som voro
berättigade till säte i rådet, inskrefvos i en
bok, från 1506 kallad libro d’oro, Gyllene boken
(se d. o.). Vid sidan om Stora rådet förekom
pregadierådet, urspr. bestående af 60 personer och
tillkalladt för hvarje särskildt fall för att rådslå
om utrikes- och handelspolitiken. Ur detta utvecklade
sig senaten, som fattade beslut rörande både in-
och utrikespolitiska frågor. Verkställande makten
utöfvades af Signorian, som bestod af dogen, hans 6
rådsherrar och de 3 cheferna för la quarantia (högsta
domstolen). På grund af Stora rådets och Senatens
talrikhet tillsattes utskott, s. k. savii ("de vise"),
som förberedde ärendena för Senaten. Signorian
jämte savii bildade collegium, som bl. a. skötte
utrikespolitiken. Tiepolos sammansvärjning (1310),
som åsyftade en demokratisk författningsreform,
ledde till inrättandet af Tiomannarådet, som först
var provisoriskt, men från 1335 ständigt bestående
och utgjorde statspolisen. Tiomannarådet kunde,
när staten var i fara, i sin hand förena alla Stora
rådets befogenheter. Bland dess medlemmar valdes de
tre statsinkvisitorerna, som bildade republikens
hemliga öfverdomstol. Vid sidan af och öfver de
ord. myndigheterna stod alltså en hemlig regering,
som kunde utvecklas till diktatur. Näst dogen innehade
procuratores di San Marco högsta ämbetsrangen. Deras
ämbete, som bekläddes på lifstid, innebar uppsikt
öfver San Marco-kyrkan. — Provinserna styrdes af
provveditori och podestaer under ledning af en
generalprovveditor.
Handelsflottan utgjordes under blomstringstiden
(1400-talet) af 3,000 fartyg, hvartill kommo 300
örlogsskepp. Handelsomsättningen var vid denna
tid synnerligen omfattande; den årliga exporten
uppges vid 1400-talets början ha uppgått till ett
värde af 10 mill. dukater. Bland exportvarorna
spelade textilvarorna en betydande roll. Den
venezianska siden- och linneindustrien intog liksom
glasindustrien en hög ställning. Spannmål importerades
från Balkanhalfön. Levantens handelsprodukter,
såsom socker, kryddor, bomull, siden, ädelstenar,
glas, fördes på venezianska skepp till hemstaden,
hvarifrån de spredos öfver Västerlandet. Flottans
besättning utgjordes af venezianer eller greker från
kolonialområdet. Befälet utgjordes af venezianska
adelsmän. Armén utgjordes af värfvade trupper under
ledning af utländska condottierer, som republiken
sökte öfvervaka genom sina kommissarier. I
Konstantinopel hade V. en agent, bailo, hvilken
titel senare tillades dess ombud inom turkiska
rikets hamnstäder och slutligen äfven i andra
hamnstäder. V:s diplomatiska agenter, till en början
med tillfälliga uppdrag, blefvo snart i verkligheten
stadigvarande legationer. Deras depescher och
slutrelationer utgöra ett utomordentligt rikhaltigt historiskt
material och bilda, så länge V. stod på höjdpunkten
af sin maktställning, en af de viktigaste källorna
till den europeiska historien. De ha delvis utgetts
för olika länder i en rad stora aktpublikationer
och bilda det viktigaste källmaterialet i berömda
arbeten af t. ex. Ranke. V:s adel bestod af de i
Gyllene boken inskrifna släkterna. Antalet utgjorde
1340 omkr. 1,200, 1510 omkr. 1,670. Man skilde mellan
olika klasser inom adeln. Till första klassen räknades
de familjer, som härstammade från de 12 tribuner
(Contarini, Tiepolo, Dandolo, Faliero, Morosini,
Candiani, Michieli m. fl.), som troddes ha valt
den förste dogen, jämte tolf andra gamla betydande
släkter (Cornaro, Giustiniani, Zeno m. fl.). Den
andra klassen bildade de släkter, som vid tiden för
"serrata" upptagits i rådet. Till den tredje klassen
åter räknades de, som senare upptagits i Stora
rådet. Till en fjärde klass hänfördes utländska
furstar, som under republikens senare århundraden
upptogos bland dess adel.
Litt.: "Archivio veneto" (39 bd, 1871—90),
"Archivio nuovo veneto" (fr. 1891), "Monumenti
storici pubblicati dalla R. Deputazione veneta
di storia patria" (fr. 1876), "Relazioni degli
ambasciatori Veneti al senato durante il secolo
decimo sesto", utg. af Alberi (15 bd, 1839—63),
"Relazione degli ambasciatori Veneti nel secolo
decimo settimo", utg. af N. Barozzi och Berchet
(10 bd, 1856—78), "Relazioni degli ambasciatori
veneti al senato", utg. af A. Segarizzi (3
bd, 1912—16), L. v. Ranke, "Zur venezianischen
geschichte" (i "Sämtliche werke", bd 42), S. Romanin,
"Storia documentata di Venezia" (10 bd, 1853—61),
A. Baschet, "La diplomatie vénitienne" (1862),
C. T. Odhner, "Sveriges förbindelser med
venetianska republiken under sjuttonde århundradet"
(i "Nord. tidskr. för politik, ekonomi och litt.",
1867), H. Simonsfeld, "Venetianische studien" (1878)
och "Der Fondaco dei Tedeschi in Venedig und die
deutsch-venetianischen handelsbeziehungen" (2 bd,
1887), H. v. Zwiedineck-Südenhorst, "Die politik
der republik Venedig während des dreissigjährigen
krieges" (2 bd, 1882—85) och "Venedig als weltmacht
und weltstadt" (1899), J. Bühring, "Venedig, Gustav
Adolf und Rohan" (1885), H. F. Brown, "Venice" (1895),
"In and around Venice" (1905) och "Studies in the
history of Venice" (2 bd, 1908), V. Lenel, "Die
entstehung der vorherrschaft Venedigs an der Adria"
(1897), F. C. Hodgson, "The early history of Venice"
(1901) och "Venice in the 13:th and 14:th centuries"
(1910), F. Meldahl, "Venedig, dets historie og dets
mindesmærker" (1903), T. Okey, "Venice and its story"
(1903), W. C. Hazlitt, "The venetian republic" (2 bd,
1901), H. Kretschmayr, "Geschichte von Venedig" (bd
1—2, t. o. m. 1516, 1905—20), P. G. Molmenti, "Storia
di Venezia nella vita privata dalle origini alla
caduta della repubblica" (4:e uppl., 3 bd, 1903—08),
W. Andreas, "Die venezianischen relazionen und
ihr verhältnis zur kultur der renaissance" (1908),
A. Bonnefons, "Un état neutre sous la revolution. La
chute de la république de Venise 1789—1797" (1908),
Ph. Monnier, "Venise au XVIII:e siècle" (1907),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
