Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vernonnet - Wernsköld - Wernz, Franz Xavier - Verocchio, Andrea del - Véron - Véron, 1. Louis Désiré - Véron, 2. Pierre - Verona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vernonnet [värnånnǟ], förstad. Se Vernon 1.
Wernsköld. Se Wärnschöldh.
Wernz [värnts], Franz Xavier, jesuitgeneral, f. 1842 i Rottweil,
Württemberg, d. i aug. 1914, inträdde 1857 i
jesuitorden, var 1883—1906 professor och slutligen
rektor vid Gregorianska universitetet i Rom, utgaf
bl. a. "Jus decretalium" (1898 ff.), blef 1906
efter L. Martin jesuitgeneral och ledde under större
delen af den tyskvänlige Pius X:s regering kyrkans
mäktigaste orden. W. afled samtidigt med Pius och
fick till efterträdare grefve Wl. Ledochowski.
Hj. H—t.
Verocchio, Andrea del. Se Verrocchio.
Véron [verå̃’], ett område i franska dep. Indre-et-Loire (se d. o.).
Véron [verå̃’], franska skriftställare. 1. Louis Désiré
V., f. 5 april 1798 i Paris, d. där 27 sept. 1867,
blef 1828 med. doktor, men lämnade efter några
år sin praktik och vardt tidningsman. Efter att
en tid ha varit medarbetare i "la Quotidienne"
och i "le Messager des chambres" uppsatte han 1829
"la Revue de Paris", som fick ovanlig spridning,
till en del därför, att detta organ upplät sina
spalter äfven åt yngre författare och med dem
lyckades skapa en ny form för litterär produktion,
den s. k. följetongen. Emellertid öfverlämnade han
snart åt andra detta tidningsföretag för att 1831
öfvertaga ledningen af Stora operan i Paris, som
under honom firade stora ekonomiska och konstnärliga
framgångar. Där uppfördes då för första gången
bl. a. "Robert" och "Judinnan". Sin befattning vid
Operan frånträdde han 1835 och sökte därefter beträda
den politiska banan som deputerad, men misslyckades
vid valen och återgick till sin förra verksamhet
som tidningsman (1838). Han inträdde då i "le
Constitutionnel" som ansvarig utgifvare och blef 1844
dess egare. Genom att icke sky några uppoffringar för
att förskaffa sig de mest omtyckte romanförfattares
alster och genom ett nytt, väl beräknadt annonssystem
förskaffade han sin tidning ofantlig läsekrets. Efter
1848 sällade han sig till Bonaparte, blef efter
2 dec. 1851 uppställd som officiell kandidat och
valdes till led. af deputeradekammaren. Senare sålde
han "le Constitutionnel" mot ett betydande belopp,
hvilket han nedlade i en mängd spekulativa företag. —
I underhållande och roliga skildringar: Mémoires d’un
bourgeois de Paris (1853—55; "En pariserborgares
memoirer", 1855—56) och Nouveaux mémoires d’un
bourgeois de Paris (1866) offentliggjorde han sina
intryck af samtida händelser och personer. Därjämte
utgaf han åtskilliga politiska skrifter och
skönlitterära arbeten, såsom Le second empire och
Cinq cent mille francs de rente (1855), Quatre ans
de règne, Où allons-nous? (1857), Éloge de Regnard
(1858) och Les théâtres de Paris depuis 1806 jusqu’en
1860 (1860). — 2. Pierre V., f. 1831 i Paris, d. där
1900, redigerade "la Revue de Paris" 1854—58 och
var från 1859 redaktör af "Charivari", hvarjämte han
med liffulla och humoristiska krönikor bidrog till
flera andra pressorgan. Bland hans i bokform utgifna
nutidsskildringar må framhållas hans mångskiftande
bilder af sin födelsestad, såsom: Les marionnettes de
Paris (1862), Le roman de la femme à barbe (1863), La
foire aux grotesques (1865), La mythologie parisienne
(1867), Les pantins du boulevard
(1868), Les mangeuses d’hommes
(1878), La vie galante (1888), Paris
amoureux (1891).
1—2. J. M—r.
Verona [-råna]. 1. Provins i italienska landskapet Venezia
vid Tyrolens sydgräns. Norra delen fylles af
utlöpare från Alperna (Monte Baldo, 2,200 m., på
östsidan af Gardasjön, samt Monti Lessini). Södra
delen är ett slättland, vattnadt af Adige
och dess bifloder; längst i v. flyter äfven inom
prov. på en kort sträcka Mincio, aflopp för Gardasjön,
som till hälften tillhör V. 3,181 kvkm. 495,890 inv.
(1915). Odling af hvete, majs, ris, potatis, vin
och fruktträd; brytning af marmor. Industrien
omfattar garfverier, färgerier, fabrikation af
siden-, ylle- och bomullsvaror samt glas. —
2. Hufvudstad och fästning i nämnda prov.,
belägen vid foten af Alperna på ömse
sidor om den där i skarpa krökar
flytande Adige. Öfver floden leda 6 broar,
öfverst den pittoreska krenelerade (1354—55
uppförda) bron med borgen Castel vecchio (nu
kasern) på högra stranden, längre ned bl. a. bron
Ponte del la Pietra, i hvars omedelbara närhet ligger
på en höjd kasernen Castel S. Pietro fig.
1), från hvars terrass man har en grann utsikt.
Stadsdelen till vänster om floden kallas Veronetta.
Staden är en viktig järnvägsknutpunkt för
linjerna från Tyrolen (Trient) till Modena samt
från Milano till Venezia. 86,448 inv. (1915). Stadens
nuv. centrum är Piazza Vittorio Emanuele (förr och
vanligen ännu kallad Piazza Brà), med konungens
staty (mod. af Borghi, 1883) och omgifven bl. a. af
"municipio" (kommunalstyrelsens lokaler), amfiteatern
(se nedan), Palazzo Malfatti, Gran guardia
vecchia. Söderut därifrån sträcker sig Corso
Vittorio Emanuele (med Sanmichelis staty) fram
till Porta nuova (Sanmichelis verk), bakom hvilken
ligger järnvägsstationen Porta nuova. Österut från
piazzan leder den breda Via Pallone ned till floden.
(Nära denna s. om nämnda gata visar man den
shakspereska Julias graf, bredvid hvilken står en
1910 rest minnesvård öfver skalden.) Norr ifrån
Piazza Brà går stadens pulsåder, Via Mazzini,
fram till östra sidan af den i stadens äldsta
del belägna Piazza delle erbe (frukt-, grönsaks-
och matvarutorg), en af de mest pittoreska
platserna i Italien, med många medeltidsminnen
(klocktorn, Markuskolonn, springbrunn m. m.)
och omgifven af medeltidsbyggnader liksom
den omedelbart till densamma gränsande Piazza
Dante (förr P. dei signori) med en 1865 rest
staty öfver Dante, som under landsflykten tidtals
vistades i V. Där ligga bl. a. Palazzo
della ragione (justitiepalatset), med ett
omkr. 83 m. högt torn, och Pal. del consiglio
(se nedan). Från Piazza delle erbes västra del
kommer man genom den romerska Porta dei borsari
till den palatsrikaste af V:s gator, Corso Cavour,
som slutar vid Castel vecchio. I Veronetta reser
sig den genom sina gamla cedrar och sin utsikt åt
Apenninerna och Alperna berömda Giustiträdgården.
Bland V:s kyrkor förtjänar i främsta rummet att
nämnas S. Zeno maggiore (längst i v.; fig.
2), den vackraste romanska kyrkan i norra
Italien, hufvudsakligen från 1100-talet; dess
krypta och klostergång äro berömda; en altartafla
af Andrea Mantegna (se d. o.) hör till hans
främsta skapelser. Katedralen (Duomo; längst i
n.) är arkitektoniskt vida mindre betydande.
Till sina äldsta delar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
