381 Wijk 382 af hans sonsöner, Olof W. (se W. 2), adlades 1890 med bibehållande af namnet. 1. Olof W., son till den ofvannämnde Erik W., affärsman, talman, f. 9 okt. 1786 i Göteborg, d. där 4 febr. 1856, kom där 1799 i handel hos engelsmannen Ch. Christie och fick 1806 öfverta dennes affär, som han sedermera uppdref till stor blomstring. Utländska resor, bl. a. i Nord-Amerikas förenta stater 1828-30, och deltagande i allmänna angelägenheter skärpte tidigt hans blick för det praktiska och skaffade honom erfarenhet. Efter att länge ha verkat i kommunens tjänst, bl. a. som led. (sedan 1815) af stadens äldste, hvilkas ordf. han var 1818-35, valdes han till en af Göteborgs representanter i borgarståndet för riksdagarna 1834-35, 1840-41, 1850-51 och 1853 -54. Vid den förstnämnda var han ståndets vice talman, 1850-51 dess talman. Till sina politiska åsikter var han konservativ. Bland de förtroendeuppdrag W., hvilken 1820 fått titeln kommerseråd, f. ö. erhöll, må nämnas ledamotskap aí direktionen för Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset, af direktionen för segelfartens förbättrande mellan Vänern och hafvet (1824), af kommittén för uppgörande af en finansplan för Trollhätte kanals ombyggnad (1835), ordförandeskap i direktionen för arbetena i Göta älf och Göteborgs hamn (1838) och i Göta kanals bolag och direktion (1850). 1825 valdes W. till statsrevisor. Sedan 1831 var han led. aí Vet. o. vitt. samhället i Göteborg. Han bidrog till sin fädernestads ombyggnad och försköning och verkade för superiets hämmande genom att bilda ett nykterhetssällskap - det första i sitt slag i Sverige. W. var giít med Hilda Prytz, den aí Tegnér i dikten "Till Hilda" besjungna. Om förhållandet mellan henne ("Den blåögda") samt Tegnér och Brinkman se E. Wrangel, "Den blåögda. Ur Hilda Wijks litterära minnen" (1908). 2. Olof W. d.y., den föregåendes son, riksdags- man, talman, kommunalman, affärsman, f. 21 juli 1833 i Göteborg, d. där 17 sept. 1901, genomgick Göteborgs realgymnasium och blef student i Uppsala 1850. Efter att där ha aflagt kameralexamen fick han 1851 plats på faderns kontor, där han började med den yngste kontoristens sysslor och sedermera tjänade sig upp, till dess han, efter faderns död (1856), öfvertog firman Olof Wijk & c:o, i hvilken sedermera W:s två yngre bröder ingingo och som intar en af de allra främsta platserna å Göteborgs börs. Under en resa till Nord-Amerikas förenta stater 1860 var han i tillfälle att vidtaga för firman viktiga dispositioner. Med fäderneärfdt intresse tog W. snart liflig del i födelsestadens offentliga angelägenheter. Då stadsfullmäktiginstitutionen 1863 trädde i verksamhet, vardt han en af dess led. och hade af ven förut deltagit i kommunala värf. 1865 var han statsrevisor. 1866 valdes han till en aí stadens representanter i riksdagens Andra kammare. Under tjugufyra år (1867-90) representerade han Göteborg vid tjugufem riksdagar i nämnda kammare, oftast vald så godt som enhälligt. Under sin riksdagstid tillhörde han visserligen den s. k. "intelligensen", men intog aldrig någon utpräglad partiståndpunkt. 1867-69 invaldes han till suppleant i bevillningsutskottet, där han 1873-80 var ord. led. 1870-71 satt han i konstitutionsutskottet. I kammaren uppträdde han mest i bevillnings- och bankfrågor, uttalade sig emot ökning aí indirekt beskattning, till förmån för frihandeln, påyrkade brännvinsskattens höjning mot nedsättning af tull å förnödenhetsartiklar, talade för lastpenningarnas borttagande och försvarade de enskilda bankerna mot de en tid vanliga angreppen. Bland allmänna lagstiftningsfrågor voro frågorna om utvidgning af de främmande trosbekännarnas medborgerliga rättigheter samt utsträckning aí gift kvinnas egande-rätt föremål för hans varma förord. 1875-april 1880 var han kammarens vice talman. Hans finansiella insikter och riksdagsmannaerfarenhet samt den sympati han vunnit inom kammarens olika fraktioner gjorde, att han redan tidigt erhöll anbud att ingå i statsrådet, anbud, som han dock af-böjde. Första gången uppmanades han att öfverta finansportföljen efter K. Fr. Wærns af gång ur statsrådet, 1874. Då sedermera Posse 1875 var erbjuden att bilda ministär, sökte han vinna W. för konseljen, likaså De Geer, som kort därefter emottog uppdraget att bilda kabinett och som i sina "Minnen" förklarat, att han helst velat ha W. till finansminister, men att denne var ovillig. Då 1880 Posse blef statsminister, blef W. i hans ställe Andra kammarens talman och fungerade som sådan under något mer än tio riksdagar, t. o. m. 1890. Till denna plats medförde han flera af de allra väsentligaste egenskaperna: lugn, oväld, erfarenhet, skarpsinne och sist, men icke minst, en utomordentlig välvilja. Den allmänna sympati han vann som kammarens talman gaf sig flera gånger uttryck äfven under tider af skarpa brytningar. Talmansplatsen lämnade icke längre W. tillfälle att delta i utskottsarbete eller debatt, men det är känd sak, att han som talman utöfvade icke ringa inflytande i medlande riktning och till främjande af försonlighetspolitik. Äfven vid ministerkrisen 1883 påkallades W:s erfarna råd och bemedling, och 1884 erbjöds honom att öfverta statsministerposten efter Thyselius, Att han då som förut af-böjde att inträda i rådkammaren, föranleddes tvif-veisutan aí ett framträdande karaktärsdrag i W:s politiska och enskilda verksamhet, nämligen måttfullhet och själfbehärskning, som icke tilläto honom att öfverta något uppdrag, om hvars lyckliga genomförande han ej själí varit öfvertygad. Vid 1890 års val undanbad han sig återval. Kort