675 Winge 676 W. återvände till Stockholm 1863. Han fullbordade 1866 Ingeborg väntande Hjalmars återkomst (Göteborgs museum) och s. å. Hjalmars af sked aj Orvar Ödd efter striden på Samsö (inköpt af Karl XV. som målat landskapet i taflan, nu i Vänersborgs museum; en i färgverkan intressant skiss finns i Nationalmuseum). 1868 målade han Olof Tryggvesson och Sigrid Storråda i Konghäll (likaså inköpt aí Karl XV, i Örebro museum), och Fig. 2. Tors strid med jättarna, oljemålning af Winge. (Nationalmuseum, Stockholm.) 1872 fullbordades Tors strid med jättarna (utförd på beställning af konungen, Nationalmuseum). W:s mest populära verk (fig. 2). Han påbörjade sedan en målning i ännu större format, Asarnas invandring i Sverige, och deras möte en solig vårdag i en björkhage med landets urinvånare, åt hvilk«a främlingarna erbjuda vapen, smiden och smycken. Denna tafla blef emellertid aldrig fullt af slutad. En mindre målning med fornnordiskt motiv var Signe påtänder sin jungfrubur (1876). Flera andra ämnen ur den gamla nordiska myten och forn-historien stannade vid kartongteckning Långt senare deltog W. i taflan om väggmålningar för trapphuset i Nationalmuseum och vann 1889 ett 2:a pris för skisserna Efter slaget vid Fyrisvall och Erik den heliges relikskrin bäres omkring Uppsala domkyrka (Nationalmuseum). Till den gammalnordiska motivkretsen får man ock räkna flera hafs- och strandmotiv med vikingaflottor under segel eller strandade skepp. I Sanders Edda-upp-laga deltog han som tecknare. W. målade af ven flera altartaflor, bland dem 2 i Malmö, Uppståndelsen med Petrus och Johannes som sidostycken (i Caroli kyrka 1880) och Förklaringen med Johannes döparen och Paulus (i Pauli kyrka 1882). På ett helt annat område var han inne i några dekorativa kompositioner med allegoriska barngrupper. De fyra årstiderna (medaljonger, takmålningar i Kulla-Gunnarstorps slott 1874) samt tio barnmotìv, målade af W. och hans hustru i Eolinderska huset i Stockholm 1881. I sitt släktled af svenska målare var W. en af de få, som visade monumentala ansatser. Han förde "den götiska skolan" till dess relativa höjdpunkt, antagligen af ven till dess slutpunkt. Med ungdomlig hänförelse brottades han oförskräckt med stora ämnen. Fantasien kunde föra honom längre, än vingarna buro, men den var dock full af tro och djärfhet. "Det är i framställningen af den häftiga affekten, som W. eger kanske sin största styrka såsom konstnär. Tre af hans mest monumentala gestalter, Loke, Olof Tryggvesson och Tor, befinna sig i ett tillstånd af utomordentlig förbittring och vrede, och W. har förstått att gifva en fullt konstnärlig och nobel form åt de kraftiga uttrycken härför. Karakteristiskt är ju också, att bränningen är det naturmotiv, som lifligast slår an på honom. Den manliga gestalten har städse lyckats bättre för honom än den kvinnliga; hans kvinnotyp är stundom rent konventionell. En svag punkt i hans konstnärskap är färgen, som ofta är tung och brunaktig, men den kraft och det patos, som finnas i hans skapelser, äro tillräckliga att skänka dem konstnärligt värde" (K. Wåhlin). W. blef 1864 led. af konstakademien, 1865 vice professor och var 1867-90 lärare i teckning i antikskolan. Konstakademien eger hans s j älf porträtt (1896). 3. Hanna Matilda W., född Tenge-1 i n, den föregåendes hustru, målarinna, textil mönsterriterska, f. 4 dec. 1838 i Stockholm, d. 9 mars 1896 i Enköping, blef elev i Boklunds privata målarskola för kvinnor 1859 och vid konstakademien 1863. Hon målade små genrer ur folk-lifvet, oftast ur barnlifvet. Hennes förnämsta insats i vårt konstlif var likväl stiftandet af sällskapet Handarbetets vänner 1873, som från en ringa början under hennes ledning höjde sig till stor betydenhet. Hon utförde många mönsterritningar till altarkläden, mattor o. a. Om de af henne komponerade s. k. reformdräkterna se Dräktreform-föreningen, sp. 945. 2-3. K.W-n. (G-gN.) Winge, Otto Daniel, pianist, f. 2 maj 1810 i Sko socken, där fadern var organist, d. 16 jan. 1886 i Stockholm, blef 1831 elev vid Mus. akad., tog där organist- och kantorsexamen samt tjänstgjorde 1833-40 i A. F. Lindblads pianoinstitut och 1860-78 som lärare i musikteori vid akad:s läroverk. Dessemellan vistades han hela 18 år utrikes, dels i Paris, där han studerade piano för Moscheles, Thalberg, Neukomm och Herz, dels i Berlin, där