3 till art. Vin), i Tyskland och större delen af Frankrike låter man vinstockens fleråriga del bilda en helt låg stubbe eller en fågrenig buske af högst 50 cm. höjd (se fig. 1 o. 2 till art. Vin). Vinklasarna alstras af årsskott, utvuxna från kraftiga knoppar, och på hvarje skott fås en eller två klasar. För att reglera fruktsättningen och gynna fruktens utveckling måste vinrankan beskäras, hvilket enklast kan ske på följande sätt. Från hvarje vinstock uppdras på sommaren ett kraftigt årsskott, som bindes lodrätt vid en 90--150 cm. hög stake och toppas, då den nått stakens topp. Nästa vinter nedskäres skottet (såvida det ej böjes i bågform eller bindes ut i vågrät riktning), så att endast några få starka knoppar återstå. Från flera eller färre af dessa utbryta nästa sommar blombärande skott, som toppas ett stycke utanför blomklasen, resp. blomklasarna, och alla andra skott på hela stocken borttagas med undantag af ett enda (i vissa fall några få) lågt sittande skott, som i sin tur måste bindas upp för att nästa år ge fruktskott. Beskärningsmetoderna växla tämligen mycket i olika länder. I Amerika och Australien bindas vinrankorna oftast vid järntrådar, som utspännas

Fig. 2. Australisk vingård (vattnad medelst framrinnande vatten).

vågrätt i raderna (se fig. 2). Under sommaren besprutas vinstockarna gång på gång med bordeauxvätska eller vissa andra ämnen till skydd mot de parasitsvampar, som eljest åstadkomma svåra skador på blad och frukter. Vinodlingarna äro också utsatta för skadegörelse af fåglar (starar, trastar) och insekter, hvarjämte de ej sällan lida af sena vårfroster och hagel. Kalla och våta somrar göra, att drufvorna bli små och sura och vinet värdelöst. Regn under skörden skadar vinets kvalitet och försvårar arbetet. Vid skörden, som inträffar i sept.--okt., växlande alltefter årgång, läge och vinsort, afklippas klasarna och sorteras, hvarvid outvecklade och af penselmögel (se Penicillium) angripna klasar frånskiljas, innan drufvorna malas och pressas (se Vin). Om torkning af vindrufvor se Russin. Vinrankan kan med fördel planteras vid spaljéväggar, där man vill odla drufvor som dessertfrukt. Äfven i Sverige kan denna odling lyckas tämligen bra utomhus ännu så långt norrut som vid Stockholm, om blott jämförelsevis anspråkslösa, tidigt mognande sorter, sådana som Dr. Schmidtmanns hvita sockerdrufva, Précoce de Courtillet, Blå burgunder o. d. planteras. Odlingen är jämförelsevis enkel, och i landets sydligare delar behöfva rankorna sällan täckas ens vid starkare frost. Finare dessertdrufvor kunna i nordligare länder frambringas endast i växthus. Genom att odla vinrankor på sådant sätt kan man erhålla drufvor under större delen af året, då vissa sorter, drifna tidigt vid hög temperatur, kunna mogna i maj och allra senaste sorter, odlade svalt och i öfrigt behandlade på lämpligt sätt, kunna hålla sig till långt fram på vintern. De finaste dessertdrufvorna äro muskatdrufvorna (Muscat of Alexandria m. fl.) med egendomlig arom. Den i svenska växthus mest odlade drufsorten är Frankenthaler eller Black Hamburgh med tämligen tidigt mognande, mörkblå, medelstora drufvor. Vinrankan kan i växthus nå ansenlig storlek och hög ålder. Ofta omtalad är en vinstock af sorten Frankenthaler, som planterades i Hampton court nära London 1769 och länge fyllt ett helt växthus. Den ger ännu rika skördar af väl utvecklade drufvor. Anmärkningsvärd storlek har ett annat exemplar af samma sort, som är omkr. 90 år gammalt och tar i anspråk ett växthus af 50 m. längd vid Auchmore i Skottland. Vinrankan kan odlas äfven i kruka i boningsrum. Om vild vinranka l. jungfruvin (Vitis hederacea) se Parthenosissus. -- Litt.: V. Pulliat, "Le vignoble" (1874--79), V. Rendu, "Ampélographie française" (1854), H. Goethe, "Handbuch der ampelographie" (2:a uppl. 1887), R. Goethe, "Handbuch der tafeltraubenkultur" (1894), Babo och Mach, "Handbuch des weinbaues und der kellerwirtschaft" (3:e uppl. 1893--96), och M. P. Andersen, "Vinodling" (1915). Se ock Litt. under art. Vin. O. T. S. (G. L-m. C. G. D.) Vinrankgallkvalster, zool. Se Gallkvalster, sp. 638. Winroth, Alfred Ossian, rättslärare, f. 14 mars 1852 i Stockholm, d. där 23 nov. 1914, son till departementschefen i Generalpoststyrelsen Pontus Fredrik Teodor W. (f. 1810, d. 1899; se om honom Frimärke, sp. 1449), blef 1871 student, 1877 juris kandidat och 1879 docent i svensk allmän lagfarenhet m. m., allt i Uppsala. 1880 utnämnd till e. o. professor i romersk rätt och rättshistoria vid universitetet i Lund, blef han där professor i civilrätt 1892, men återgick 1899 till Uppsala universitet som e. o. professor i sistnämnda ämne och erhöll där först 1905 ord. professur. 1907 öfverflyttade han till den nyupprättade stats- och rättsvetenskapliga af-delningen vid Stockholms högskola, som han omfattade med lifligaste intresse och i hvars tjänst han verkade som professor i civilrätt till sin död. Vid jubelfesten i Uppsala 1893 blef han juris hedersdoktor. I domstolspraxis tjänstgjorde han ganska mycket 1880-87, utnämndes till vice häradshöfding 1880, var tidtals adjungerad i hvar och en af rikets hofrätter samt innehade äfven revisionssekreteraríörordnande. \V. var en mycket