garanterades dem. Bland annat skulle intet krig få börjas och ingen skatt uppbäras utan deras samtycke, hvarjämte flera rent personliga friheter tillförsäkrades invånarna, så att högst få folk vid denna tid hade några med dem jämförliga. Detta fördrag blef under nära 300 år ett värn mot furstarnas godtycke och åtnjuter anseende som en W:s "magna charta". Snart därefter framkallade Ulrik genom sina våldsamheter nya uppror och ådrog sig både kejsarens vrede och ett anfall af Schwabiska förbundet. Ifrig protestant, genomförde han reformationen i sitt land (se om honom vidare under Ulrik, sp. 938 f.). Sonen Kristofer (1550--68) var en utmärkt man, som försonade sig med kejsaren, förbättrade lagarna och bekräftade reformationen samt var i alla afseenden en af sin tids mest framstående furstar. Hans son Ludvig (1568--93) liknade i mycket sin fader, men dog vid unga år och efterträddes af en släkting, Fredrik I (1593--1608), hvars son Johan Fredrik (1608--28) inträdde i Evangeliska unionen och därmed utsatte sitt land för först Tillys och sedan Wallensteins anfall. Under dennes son Eberhard III (1628--74) ödelades landet alldeles under Trettioåriga kriget. I de därpå följande striderna iakttog han neutralitet, en politik, som äfven hans son Vilhelm Ludvig (1674--77) sökte följa. Efter sin faders för tidiga död besteg Eberhard Ludvig (1677--1733) tronen. W. härjades 1688 af de franska mordbrännararméerna, och under det nu följande kriget sjönk folkmängden från 450,000 till 300,000 pers. Äfven i Spanska tronföljdskriget (1701--13) indrogs W. och plundrades åter af fransmännen (1703 och 1707). Under tjugu års tid styrdes landet i verkligheten af hertigens mätress, en fröken von Grävenitz, hvarunder det dyrbara hoflifvet utarmade landet. Efterträdaren, Karl Alexander (1733--37), af en annan linje, hade gjort sig ett frejdadt namn som kejserlig fältmarskalk i kriget mot turkarna, men var katolik. Han lämnade hela finansförvaltningen åt en judisk bankir Josef Süss Oppenheimer, som oförsynt bestal sin herre och som afrättades efter hertigens död. Dennes son Karl Eugen (1737--93) var under förra delen af sin regering en af 1700-talets uslaste regenter, som på alla tänkbara sätt plågade och utarmade sina undersåtar, sålde sina soldater till främmande makter och lefde i den största osedlighet. Efter 1770, då han ingick en "erbvergleich" med landständerna, inträdde en förändring till det bättre, och en del reformer infördes under inflytande af upplysningsfilosofernas läror. Han efterträddes af sina bröder Ludvig Eugen (1793--95) och Fredrik Eugen (1795--97). De franska revolutionskrigens vågor nådde då äfven till W., där Moreau 1796 trängde in. Alla de fyra sist nämnde hertigarna voro katoliker, men Fredrik Eugen var gift med en preussisk prinsessa och hade vid giftermålet lofvat att uppfostra sina barn i den evangeliska tron. Så fick W. åter en protestant till regent, när Fredrik II 1797 besteg tronen. Despotisk till sin karaktär, råkade han snart i liflig strid med landständerna, men deltog samtidigt i kriget mot Frankrike. Han måste dock undan Moreau fly till Wien. Efter freden i Lunéville var det Bonapartes mening att dela landet mellan Baden och Bajern, men genom ett fördrag i Paris 1802 försonade Fredrik sig med Frankrike och fick löfte om ersättning för sina förluster på vänstra Rhenstranden. I riksdeputationens hufvudbeslut (1803) erhöll han äfven stora områden, med 120,000 inv., och riket blef kurfurstendöme. I tredje koalitionskriget (1805) var han Napoleons bundsförvant och vann därigenom nya områden, hvarjämte W. blef konungarike från 1 jan. 1806. Som konung kallad Fredrik I (1806--16) slöt han sig till Rhenförbundet, hvilket inbragte honom en ny landutvidgning, så att han, som ärft ett hertigdöme af 160 kv.-mil med 600,000 protestantiska invånare, 1810 egde ett konungarike af 354 kv.-mil. med 1,380,000 inv., af hvilka en tredjedel var katoliker. Samtidigt med att W. blef konungarike, gjorde Fredrik sig fullt enväldig. I många afseenden lände detta till landets nytta; förvaltningen förbättrades, armén ökades, och reformer infördes äfven på andra områden. Men å andra sidan medförde det äfven ett tyranniskt godtycke, som måste alstra stark förbittring mot konungen. Efter Napoleons fall förstod Fredrik att behålla sitt rike oförminskadt, men måste mot sin vilja lofva sitt folk en fri författning. Underhandlingarna därom voro dock ej afslutade, när han dog (se vidare om honom Fredrik, sp. 1308). Hans son Vilhelm I (1816--64) fick sålunda att ordna denna sak, hvilket ingalunda var lätt, enär åsikterna därom i det "gamla" och det "nya" W. voro mycket delade. Det var Vilhelms klokhet, som till sist lyckades förena dessa olika landsdelar till ett organiskt helt, och det var i främsta rummet hans förtjänst, att enighet uppnåddes om den nya författning, som utkom 25 sept. 1819. För landets ekonomiska lyftning sörjde konungen på många sätt, biträdd af den duglige ministern Schlayer; och om äfven ett och annat uttryck af tidens reaktionära skaplynne ej alldeles saknades, var dock stämningen i landet sådan, att både julirevolutionen 1830 och februarirevolutionen 1848 gjorde sig vida mindre kända där än i andra tyska stater. Vilhelms politik i den stora frågan om en närmare sammanslutning af Tysklands länder var såväl 1849 som i början af 1860-talet anti-preussisk. Han efterträddes af sin son Karl I (1864--91), under hvars regering tyska författningsfrågan slutligen afgjordes. I kriget 1866 ställde W. sig bland Preussens fiender och fick därför bota med en krigsskadeersättning af 8 mill. gulden samt med Preussen afsluta en allians, enligt hvilken W:s trupper i händelse af krig skulle ställas under preussiskt öfverbefäl. Nordtyska förbundets bildande framkallade mycken förbittring bland W:s radikala och ultramontana partier, som förenade sig till ett "folkparti", hvars våldsamma uppträdande framkallade häftiga slitningar 1867--70. För att motarbeta Preussens planer yrkade de på bildande af ett "Südbund" af de tre sydtyska staterna. Det Preussen-fientliga partiet hade ett starkt stöd hos drottning Olga, kejsar Alexander II:s af Ryssland syster, som förstod att underblåsa den bland folket förefintliga motviljan mot förening med norra Tyskland. Vid krigsutbrottet 1870 beslöt regeringen emellertid att ställa sig på förbundsaftalets grund. W:s trupper togo en