Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Väfnadsspirochæter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmogeväfnader: rosengång, munkabälte, dukagång,
krabbasnår, rödlakan, flossa o. s. v. (se dessa ord),
kunna väfvas med dessa enkla hjälpmedel. En liten
nätt väfstol af sådant utseende som fig. 6 (hämtad ur
 |
| Fig. 6. Salongsväfstol. |
Nina von Engeströms "Praktisk väfbok") är till
fyllest för dessa tygslag. Till den mera
yrkesmässiga handväfningen behöfvas dock fullkomligare
hjälpmedel, för att arbetet skall gå fortare. Hit
höra då i synnerhet de moderna skaftmaskinerna
och, för större mönster, jacquardmaskinerna med
sina harnesk af olika slag, ofta kombinerade
med skaft.
Äfven den mest öfvade handväfvares produktion
tillfredsställer emellertid icke affärsmannens kraf.
Varan måste göras billigare, arbetslönen måste
nedbringas. Detta har möjliggjorts medelst
maskinväfstolarna, som dels kunna arbeta
betydligt fortare än handväfstolarna, dels i de flesta
fall kunna skötas 2, 4, ja i vissa fall ända upp till
20 à 24 af en enda arbetare. Till följd af de
många och sköra varptrådarnas oförmåga att
motstå de våldsamma påfrestningar, som en hastigt
verkande maskin åstadkommer, dröjde det ganska
länge, innan man ens vågade tänka på
möjligheten att sätta i gång en väfstol med maskinkraft.
Det första försöket till mekanisk väfstol
konstruerades 1678 af den franske sjöofficeren De Gennes,
men befanns vara af intet praktiskt värde. 1750
försökte Vaucanson (se d. o.) lösa samma problem,
men också utan framgång. Det blef den engelske
prästmannen Edmund Cartwright (se denne)
förunnadt att, trots hans fullkomliga okunnighet om
en vanlig handväfstols anordning, bygga den första
maskinväfstolen, 1785. Denna modell var mycket
otymplig, men efterföljdes 1786 eller 1787, sedan
Cartwrighi närmare studerat handväfstolarnas
arbetssätt, af en ny modell, som var så väl
genomtänkt, att den kan anses utgöra typen för nutida
hastigt gående maskinväfstolar. Den var t. o. m.
försedd med s. k. skottväktare, d. v. s. en
mekanism, som automatiskt stannar maskinen, om
inslaget brister. Äfven varpväktare blef af Cartwright
uppfunnen, men kom ej på länge i bruk. Cartwright
anses därför med rätta som maskinväfstolens
uppfinnare. Det dröjde emellertid rätt länge, innan
maskinväfningen tog någon vidare fart. Först
sedan W. Radcliff (se denne) 1802 infört ett bättre
sätt att klistra varparna, kommo maskinväfstolarna
mera allmänt i bruk. Bland de många senare
konstruktörer, som i mer eller mindre viktiga
afseenden bidragit till maskinväfstolens utveckling,
nämnes särskildt Rich. Roberts (1822 och 1830). I
den mekaniska väfstolen (fig. 7), som är af
gjutjärn, återfinna vi samma hufvuddelar som i
handväfstolen, och de sättas i funktion genom olika
mekanismer, som på det noggrannaste måste
samverka. Vi finna där varpbom och tygbom med
erforderliga broms- och framdragningsanordningar.
Skälbildningen, d. v. s. skaftrörelsen, åstadkommes
med trampor, T, som åverkas af excentrar, X. För
lådrörelsen finnes ett par vefstakar, som sättas i
gång af hufvudaxelns vefvar. Skyttelslaget
verkställes med de på ett par hala stålspindlar
glidande studsarna, som af slagarmarna A och
därvid fästa remmar ryckas kraftigt inåt. Slagarmarna
sitta nämligen på hvar sin vertikal axel, som i
nedre delen eger en åt sidan framskjutande rulle,
mot hvilken slagexcentern S slår. Efter
fullbordadt slag dragas slagarmen och studsaren af en
spiralfjäder tillbaka till ursprungsställningen. Dessa
till synes mycket enkla mekanismer måste vara väl
konstruerade och reglerade för att säkert kunna
fungera med en hastighet af 200, ända upp till
240 skott i minuten, utan att öfver höfvan anstränga
varptrådarna och inslaget. Skottväktare skall
finnas för att stanna stolen, om inslaget brister; och
skyttelväktare (protektor) skall hindra varptrådarna
att afslitas, om skytteln af en eller annan
anledning skulle stanna i skälet. Fig. 8 visar en väfstol
med yttre skaftexcentrar af lättskött konstruktion.
Många andra skaftrörelsemekanismer förekomma
också: tramphjulsrörelser och skaftmaskiner af vidt
skilda slag, men det skulle föra för långt att gå in
på dessa detaljer. För väfning med flera sorters
inslag behöfvas växellådor antingen på ena sidan
eller på båda sidor af slagbommen. Vid ensidig
växling kan man naturligtvis icke väfva udda
antal skott med någon skyttel, men då många
väfnader godt kunna framställas med jämna skottantal,
använder man ofta sådana ensidiga växelstolar,
emedan de bli enklare och billigare än de
dubbelsidiga och till följd af sin enkelhet kunna arbeta
fortare. Men för tyger och mönster, i hvilka udda
skottväxlingar skola förekomma, måste man
använda växellådor på båda sidor. Dessa kunna vara
placerade vertikalt öfver hvarandra (mera sällan
horisontalt bakom hvarandra) eller ock
ordnade kring en horisontal axel liksom patronerna i
en revolver (revolverväxling). De båda sidornas
lådgrupper kunna växla antingen beroende eller
oberoende af hvarandra. En stol med beroende
växling och 4 lådor vid hvarje sida kan väfva med
endast 4 skyttlar, men en stol med oberoende
växling och samma lådantal kan väfva med 7 skyttlar.
Väfstolar med många skyttellådor, skaftmaskin och
kanske jacquardmaskin äro ganska komplicerade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 19:08:03 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0038.html
