allmogeväfnader: rosengång, munkabälte, dukagång, krabbasnår, rödlakan, flossa o. s. v. (se dessa ord), kunna väfvas med dessa enkla hjälpmedel. En liten nätt väfstol af sådant utseende som fig. 6 (hämtad ur

Fig. 6. Salongsväfstol.

Nina von Engeströms "Praktisk väfbok") är till fyllest för dessa tygslag. Till den mera yrkesmässiga handväfningen behöfvas dock fullkomligare hjälpmedel, för att arbetet skall gå fortare. Hit höra då i synnerhet de moderna skaftmaskinerna och, för större mönster, jacquardmaskinerna med sina harnesk af olika slag, ofta kombinerade med skaft. Äfven den mest öfvade handväfvares produktion tillfredsställer emellertid icke affärsmannens kraf. Varan måste göras billigare, arbetslönen måste nedbringas. Detta har möjliggjorts medelst maskinväfstolarna, som dels kunna arbeta betydligt fortare än handväfstolarna, dels i de flesta fall kunna skötas 2, 4, ja i vissa fall ända upp till 20 à 24 af en enda arbetare. Till följd af de många och sköra varptrådarnas oförmåga att motstå de våldsamma påfrestningar, som en hastigt verkande maskin åstadkommer, dröjde det ganska länge, innan man ens vågade tänka på möjligheten att sätta i gång en väfstol med maskinkraft. Det första försöket till mekanisk väfstol konstruerades 1678 af den franske sjöofficeren De Gennes, men befanns vara af intet praktiskt värde. 1750 försökte Vaucanson (se d. o.) lösa samma problem, men också utan framgång. Det blef den engelske prästmannen Edmund Cartwright (se denne) förunnadt att, trots hans fullkomliga okunnighet om en vanlig handväfstols anordning, bygga den första maskinväfstolen, 1785. Denna modell var mycket otymplig, men efterföljdes 1786 eller 1787, sedan Cartwrighi närmare studerat handväfstolarnas arbetssätt, af en ny modell, som var så väl genomtänkt, att den kan anses utgöra typen för nutida hastigt gående maskinväfstolar. Den var t. o. m. försedd med s. k. skottväktare, d. v. s. en mekanism, som automatiskt stannar maskinen, om inslaget brister. Äfven varpväktare blef af Cartwright uppfunnen, men kom ej på länge i bruk. Cartwright anses därför med rätta som maskinväfstolens uppfinnare. Det dröjde emellertid rätt länge, innan maskinväfningen tog någon vidare fart. Först sedan W. Radcliff (se denne) 1802 infört ett bättre sätt att klistra varparna, kommo maskinväfstolarna mera allmänt i bruk. Bland de många senare konstruktörer, som i mer eller mindre viktiga afseenden bidragit till maskinväfstolens utveckling, nämnes särskildt Rich. Roberts (1822 och 1830). I den mekaniska väfstolen (fig. 7), som är af gjutjärn, återfinna vi samma hufvuddelar som i handväfstolen, och de sättas i funktion genom olika mekanismer, som på det noggrannaste måste samverka. Vi finna där varpbom och tygbom med erforderliga broms- och framdragningsanordningar. Skälbildningen, d. v. s. skaftrörelsen, åstadkommes med trampor, T, som åverkas af excentrar, X. För lådrörelsen finnes ett par vefstakar, som sättas i gång af hufvudaxelns vefvar. Skyttelslaget verkställes med de på ett par hala stålspindlar glidande studsarna, som af slagarmarna A och därvid fästa remmar ryckas kraftigt inåt. Slagarmarna sitta nämligen på hvar sin vertikal axel, som i nedre delen eger en åt sidan framskjutande rulle, mot hvilken slagexcentern S slår. Efter fullbordadt slag dragas slagarmen och studsaren af en spiralfjäder tillbaka till ursprungsställningen. Dessa till synes mycket enkla mekanismer måste vara väl konstruerade och reglerade för att säkert kunna fungera med en hastighet af 200, ända upp till 240 skott i minuten, utan att öfver höfvan anstränga varptrådarna och inslaget. Skottväktare skall finnas för att stanna stolen, om inslaget brister; och skyttelväktare (protektor) skall hindra varptrådarna att afslitas, om skytteln af en eller annan anledning skulle stanna i skälet. Fig. 8 visar en väfstol med yttre skaftexcentrar af lättskött konstruktion. Många andra skaftrörelsemekanismer förekomma också: tramphjulsrörelser och skaftmaskiner af vidt skilda slag, men det skulle föra för långt att gå in på dessa detaljer. För väfning med flera sorters inslag behöfvas växellådor antingen på ena sidan eller på båda sidor af slagbommen. Vid ensidig växling kan man naturligtvis icke väfva udda antal skott med någon skyttel, men då många väfnader godt kunna framställas med jämna skottantal, använder man ofta sådana ensidiga växelstolar, emedan de bli enklare och billigare än de dubbelsidiga och till följd af sin enkelhet kunna arbeta fortare. Men för tyger och mönster, i hvilka udda skottväxlingar skola förekomma, måste man använda växellådor på båda sidor. Dessa kunna vara placerade vertikalt öfver hvarandra (mera sällan horisontalt bakom hvarandra) eller ock ordnade kring en horisontal axel liksom patronerna i en revolver (revolverväxling). De båda sidornas lådgrupper kunna växla antingen beroende eller oberoende af hvarandra. En stol med beroende växling och 4 lådor vid hvarje sida kan väfva med endast 4 skyttlar, men en stol med oberoende växling och samma lådantal kan väfva med 7 skyttlar. Väfstolar med många skyttellådor, skaftmaskin och kanske jacquardmaskin äro ganska komplicerade: