- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
67-68

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väggbonad - Väggbåge - Väggdekorering - Väggemalj - Wäggi-dalen - Wäggis - Wäggithaler Aa - Vägglager - Vägglif - Vägglusen - Väggmossa - Väggmålning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

midten af 1700-talet voro vanliga hos allmogen i detta landskap. Inom Syd-Sverige möta vi två hufvudgrupper, nämligen en sydvästsvensk i Halland och sydvästra Småland, omfattande Drängsereds-, Ås-, Sunnerbo-, Femsjö- och Brearedsskolorna, samt en sydöstsvensk i sydöstra Småland och Blekinge, omfattande Urshults- och Kyrkhultsskolorna. En särställning utanför den sydvästsvenska gruppen intar den jämförelsevis moderna Knäredsskolan i Halland och utanför den sydöstsvenska en obetydligt framträdande skånsk bonadstillverkning. - Utmärkande för de målade allmogebonaderna är, att de behandla företrädesvis bibliska ämnen, men i en kulturell omklädnad hämtad från målarens egen samtid. Man möter sålunda, alltefter bonadens ålder, de heliga urkundernas personer i dräkter från 1600-talet till åtskilliga årtionden inpå 1800- talet. Profana ämnen förekomma dock äfven, i Syd- Sverige sällsynt, i Nord-Sverige oftare, och särskildt i Dalarna t. o. m. ofta. I regel är teckningen oberörd af alla perspektivlagar. Undantag i detta hänseende göra emellertid ofta de nordsvenska målningarna och inom de sydsvenska den s. k. Knäredsskolan. I allmänhet utmärkande för de operspektiviska allmogemålningarna är ock, att ytorna mellan figurerna mer eller mindre utfyllas med rosor, linjer, rutor, stjärnor, molnklumpar o. s. v. för att skänka duken största möjliga färgprakt och fyllighet. Ålderdomliga drag, som erinra om och väl äfven ytterst återgå på tidiga medeltidstapeter och som antyda kyrkliga urbilder, anträffas särskildt hos småländska (Urshults-) målningar såväl i fältindelning som i motivval. Litt.: P. G. Wistrand, "Utställning af svenska all- mogemålningar" (1911). N. E. H. Väggbåge, bygnk., detsamma som sköldbåge (se d. o.). Väggdekorering. Se Väggmålning. Väggemalj, konstind. Se Emalj, sp. 462. Wäggi-dalen, alpdal i schweiziska kantonen Schwyz, 16 km. lång, sträcker sig från Schweinalppass (1,572 m.) mot n. till Siebnen (451 m.) och genomflytes af Wäggithaler Aa, ett tillflöde till Zürichsjön. A. N-d. Wäggis, by. Se Weggis. Wäggithaler Aa [-a]. Se Wäggi-dalen. Vägglager, mek. Se Axellager, sp. 536. Vägglif, bygnk. Se Lif, sp. 425. Vägglusen, zool. Se Acanthia lectularia (äfven i Suppl.) och Väggohyra. Väggmossa, bot. Se Hylocomium och Mossor, sp. 1206. Väggmålning, målning, oftast af figuralt eller ornamentalt innehåll, utförd på en preparerad väggyta eller någon gång på en däröfver anbragt beklädnad. Seden att med målning dekorera yttre och inre väggar är urgammal. Under tidernas lopp har en mängd olika tekniska förfaringssätt uppstått, hvilka med afseende på det bindemedel, som används för färgstoffets fästande på väggytan, kunna delas i två hufvudgrupper. I den ena utgöres detta af ett oorganiskt, mineraliskt, ämne, i det andra af ett organiskt, från djur- eller växtriket hämtadt. Till den förra gruppen hör i främsta rummet kalkmålning på våt grund (freskomålning, alfresko, a buon fresco), vidare kalkmålning på torr grund (al secco-målning), vattenglasmålning och, som en öfvergångsform till följande grupp, kaseinmålning. Till den andra hufvudgruppen räknas målning i tempera, i limfärger, i vax eller i olja. - Om målning al fresco och al secco se Freskomåleri. - Vattenglasmålningen 'silikatmålning, stereokromi, se d. o., l. stereokromatisk målning) är en jämförelsevis ny uppfinning, af Fuchs 1826 (se Vattenglas), sedermera ytterligare fullkomnad af bl. a. den bajerske kemisten Adolf Keim, efter hvilken metoden benämnes Keims mineralmålning. Färgerna (se Vattenglasfärger) äro beredda med vattenglas och användas med fördel på kalkputs, som blifvit indränkt med ett vattenglaspreparat. I denna teknik äro bl. a. Kaulbachs väggmålningar i Neues museum i Berlin utförda. Den har f. ö. ofta blifvit använd i Tyskland för målning af fasader och äfven i Sverige. Den anses ega stor hållbarhet och motståndskraft mot väderlekens inflytande, men färgerna förefalla tunga och jordaktiga, beroende på svårigheten att få fram ett klart rödt och gult. - I kaseinmålning är bindemedlet kasein (se d. o.) i förening med kalk. Som grund nyttjas bäst kalkputs af ej alltför nysläckt kalk med till- sättning af marmormjöl och en ringa kvantitet sand. Förfaringssättet har af ålder varit bekant i Italien, där det användts för anbringande af retuscher eller smärre detaljer på freskomålningar. Det har på senare tid i Tyskland fått mycket stor användning. - Om temperamåleri se d. o. Till detsamma kan äfven räknas limfärgsmålningen, som är af en utmärkt dekorativ verkan. - Vaxmålningen, i hvilken, enligt den moderna tekniken, såsom bindemedel användas flytande vaxblandningar efter olika recept, har blifvit mycket använd i Italien, England, Frankrike, Belgien och Tyskland. Behandlingen närmar sig oljemåleriet, men har benägenhet att mörkna och bli fläckig vid hårdhändt beröring, t. ex. oförsiktig damning eller rengöring. - Oljemålning direkt på muren nyttjas allmänt vid slätstrykning af både ytter- och innanväggar. För figurala uppgifter nyttjades den redan på 1400- talet af Lionardo da Vinci i hans Nattvard i Milano - som ej motstått tidens inverkan -, och den har äfven på 1800-talet rätt ofta blifvit använd. Ett närliggande exempel erbjuda Marstrands målningar i Kristian IV:s kapell i Roskilde domkyrka liksom målningarna i universitetets festsal i Köpenhamn. Redan tidigt började man emellertid öfverspänna hela väggen med den oljemålade duken, det sätt för monumentalmålningars utförande, som under 160O- och 1700-talen var det oftast förekommende (Tintoretto, Rubens, Jordaens, fransmännen). Svenska prof på detta slags teknik erbjuda exempelvis Ehrenstrahls och Lemkes målningar på Drottningholm. Detta målningssätt har medfört den olägenheten, att duken till följd af temperaturväxlingar m. fl. orsaker bucklat sig, hvarvid färgen skadats och fallit af. Man har därför börjat limma eller rättare klistra (fr. maroufer) den målade duken direkt på muren, och detta förfaringssätt har särskildt i Frankrike blifvit det vanligaste för monumentalmålningars utförande. Helväfd duk kan numera erhållas af snart sagdt hvilka dimensioner som helst, och genom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free