Världskrigets förhistoria är på väsentliga punkter ytterst omstridd, särskildt rörande skulden för dess utbrott. Fredsfördragen tillskrefvo de besegrade centralmakterna allenaskulden till kriget -- Versaillesfredens artikel 231 talar om det de allierade och associerade regeringarna ”genom Tysklands och dess bundsförvanters angrepp påtvungna kriget” --, och på denna traktatfästa förklaring, som de besegrade mot sin öfvertygelse nödgades underskrifva, grundades segrarnas skadeståndsrättigheter. De allierades krigspropaganda och många från dem härrörande officiella aktstycken utveckla ytterligare denna tes därhän, att kriget främst, om ej uteslutande, skulle ha vållats af Tysklands påstådda målmedvetna, årtionden igenom bedrifna sträfvanden efter ”världsherravälde”, kulminerande i öfverfall på fredliga grannar. I tysk officiell och officiös propaganda under kriget åter framställdes kriget såsom uteslutande vålladt af de allierades lika långvariga och målmedvetna sträfvan att först ”omringa” och sedan ”förinta” Tyska riket, kulminerande i deras motstånd mot de tyska försöken att ”lokalisera” den österrikisk-serbiska konflikten. Neutral objektiv uppfattning kan ej godtaga någondera af dessa förenklingar af skuldproblemet, enär Världskriget uppenbarligen framgått ur en mängd under lång tid hopade och det senaste årtiondet före krigsutbrottet mestadels förvärrade konflikter, för hvilkas sammanflätning och slutliga utmynnande i 1914 års kris man ej kan åhvälfva någon enskild person, regering eller nation hela ansvaret. Frankfurtfreden 1871, som -- trots enhällig protest från Elsass-Lothringens deputerade i franska nationalförsamlingen -- med Tyskland införlifvade dessa provinser, efterlämnade i Frankrike en revanschstämning, som visserligen med åren tidtals försvagades, men dock alltjämt i hög grad påverkade fransk utrikespolitik. Medvetandet härom framkallade i sin ordning hos Tysklands utrikespolitiska ledning med åren växande farhågor för en mot Tyskland riktad fransk-rysk allianspolitik, hvilken skulle utsätta Tyskland för ett krig på två fronter och därvid hota själfva det Tyska rikets tillvaro (le cauchemar des alliances, ”alliansernas mara”). Sträfvan att afvärja denna eventualitet var kärnpunkten i Bismarcks statskonst som tysk rikskansler. Problemet försvårades, när han efter Berlinkongressen 1878 måste räkna med en i Ryssland mycket inflytelserik panslavistisk åskådning, som gaf Tyskland skulden för, att Ryssland efter det segerrika kriget mot Turkiet 1877--78 på Berlinkongressen beröfvades en dryg del af segerns frukter. Särskildt harmades panslavistkretsarna öfver, att Ryssland hindrats från att genomdrifva sina planer på hegemoni öfver Balkanhalfön, utöfvad med hjälp af en grupp kristna Balkanstater, som skulle bero af Ryssland, och med tiden utmynnande i en med Rysslands utvidgningsplaner öfverensstämmande lösning af frågan om herraväldet öfver Konstantinopel, Bosporen och sundet vid Dardanellerna (Rysslands ”historiska ideal”). Mot farorna från denna tyskfientliga panslavism sökte Bismarck skydda Tyskland genom förbundet med Österrike-Ungern, ingånget 7 okt. 1879 på 5 år, förnyadt första gången 1883 och sedan 1902 automatiskt förlängdt på 3 år åt gången med tvåårig uppsägningstid. Österrike-Ungern var f. ö. direktare än Tyskland hotadt genom de panslavistiska sträfvandena, som ytterst gingo ut på afsöndring från dubbelmonarkien af alla dess utaf öfvervägande slaviska folkelement bebodda delar. I samband därmed stod dess Balkanpolitik i principiell motsats till den traditionella ryska; dess mål var nämligen att hindra de kristna Balkanstaterna från att bli starka nog att utgöra en fara för den etnografiskt brokiga dubbelmonarkiens sammanhållning. Förbundet 1879 mellan Tyskland och Österrike-Ungern stärkte militäriskt bägge kontrahenterna mot ryska angrepp, men innebar samtidigt för Tyskland ökad risk att på grund af rysk-österrikiska Balkankonflikter indragas i krig med Ryssland. Denna risk sökte Bismarck mildra genom ifrig omvårdnad af de gamla dynastiska förbindelserna mellan Preussen och Ryssland, genom att dämpande påverka den österrikiska Balkanpolitiken samt genom att i det längsta söka sammanhålla de tre kejsardömena i ett ”trekejsarförbund”, hvars tillvaro äfven skulle utgöra en garanti mot ett för Tyskland farligt fransk-ryskt närmande. Sedan detta förbund definitivt sprängts 1887, ingick Bismarck s. å. enbart med Ryssland det s. k. återförsäkringsfördraget, som bl. a. åt Tyskland garanterade välvillig rysk neutralitet vid ett franskt angreppskrig; efter Bismarcks fall 1890 förnyades ej det s. å. utlöpande fördraget. -- Till Bismarcks system af försvarsallianser hörde slutligen trippelalliansen mellan Tyskland, Österrike-Ungern och Italien, ingången 20 maj 1882, förnyad 1887, 1891, 1896, 1902, 1907 och 1912. Genom denna förband sig Italien -- i harmen öfver Frankrikes maktutvidgning i Tunisien 1881 -- med de bägge centraleuropeiska kejsardömena och utfäste sig bl. a. till hjälp åt Tyskland med hela sin krigsmakt vid ett ”oprovoceradt” franskt anfall och till välvillig neutralitet, om Österrike-Ungern ”utan provokation” anfölles af Ryssland; dessutom lofvade kontrahenterna hvarandra hjälp med hela sin krigsmakt, om en af dem, utan provokation från sin sida, anfölles af eller råkade i krig med två eller flera främmande stormakter. Det faktiska militära värdet af dessa italienska utfästelser var aldrig stort eller med säkerhet påräkneligt. Redan 1896 hade italienska regeringen förklarat, att Italien till följd af sitt geografiska läge ej vid gemensamt anfall af Frankrike och England mot en af de förbundne kunde upptaga kamp mot bägge västmakterna, och i händelse af österrikiskt anfallskrig mot Ryssland var Italien ej ens förpliktadt till välvillig neutralitet. Dess generalstab meddelade 1912, att Italien ej kunde afvara de trupper, som enligt tidigare plan voro afsedda att vid förbundskrig utgöra vänstra flygeln på tyska västfronten mot Frankrike, utan att det ämnade insätta hela armén s. om Alperna längs kusten, och ett italienskt ”återförsäkringsaftal” med Frankrike af 1902 gjorde äfven denna kvarstående utfästelse illusorisk. Värdet för bundsförvanterna af Italiens inträde och kvarstående i alliansen torde förnämligast ha bestått däri, att Österrike, så länge alliansen med Italien egde bestånd, var i