247 Världskriget (Krigshändelserna 1918. Sydfronten. Offensiv vid Piave. Salonikifronten) 248 På österrikiska sidan - de tyska trupperna hade då till större delen förflyttats till västfronten - höll Conrads armégrupp Tyrolerfronten, med lire armén (v. Scheuchenstuel) på Asiagoplatån och 10:e armén (v. Krobatin) till vänster därom öfver Monte Grappa till Piave, och Boroevics armégrupp Piavefronten med ärkehertig Josefs armé på högra flygeln intill Montello och Wurms armé på vänstra flygeln intill hafvet. På själfva anfalls- fronten från Asiago till hafvet disponerade öster- rikarna 59 fördelningar, hvartill kommo 11 i reserv. Den italienska fronten hölls från vänstra flygeln till den högra af 7:e armén (Tassone) och 6:e armén (Montuori) på västra Tyrolerfronten (n. om Gardasjön) samt l:a armén (Pecori-Giraldi) med l engelsk och l fransk armékår (resp. 3 och 2 fördelningar) på Asiagoplatån, 4:e armén (Gi- ardino) i Grappaområdet, den nybildade 2:a armén (Pennella) vid öfre Piave t. o. m. Montello samt 3:e armén (hertigen af Aosta) vid nedre Piave. 5:e armén (Morone) utgjorde reserv. Den italien- ska härens styrka torde - med de engelsk- franska förstärkningarna - ha uppgått till omkr. 50 fördelningar och i det närmaste motsvarat den österrikiska härens. 15 juni igångsatte öster- rikiska härledningen offensiven på hela den an- gifna anfallsfronten. General Diaz var dock väl förberedd på anfallet och hade träffat sina mot- åtgärder. Visserligen tillkämpade sig Boroevic öf- vers:ången öfver Piave på flera ställen, tog den behärskande Montellohöjdsträckningen och fram- trängde mot Treviso, men däremot kunde Conrad icke genomföra anfallen på Asiagoplatån och mot Monte Grappa. Följande dag öfvergick Diaz till motanfall på Tyrolerfronten, där läget återställ- des, utan att sedermera förändras. På Piave- fronten gingo österrikarna fortfarande framåt sär- skildt vid Montello och Capo Sile (nära mynnin- gen). Den 18 hade 100,000 man kommit öfver floden, men denna dag försämrades österrikarnas läge i högst väsentlig grad därigenom, att flodens vattenstånd på grund af häftigt regn i alperna steg flera meter och strömhastigheten ökades, så att 10 af österrikarnas 14 krigsbryggor förstördes, hvilket för Boroevic omöjliggjorde att i tid under- stödja de först öfvergångna trupperna och att förse dem med proviant och ammunition. Begagnande sig häraf, gick Cadorna öfver till motanfall med 2:a och 3:e arméerna samt trängde under denna och närmast följande dagar österrikarna tillbaka mot Piave. Boroevic gaf då order om allmänt återtåg öfver floden, hvilket verkställdes i god ordning natten till 23 juni. Vattnet hade då börjat falla. Deltat vid flodens mynning utrymdes dock först 2 juli. Härmed var det stora slaget afslutadt och läget återställdt, såsom det varit den 15. österrikarna hade förlorat omkr. 20,000 fångar och åtskillig materiel, men viktigare än detta var den inverkan i moraliskt afseende, som den stora offensivens misslyckande förorsakade inom den österrikisk-ungerska hären, särskildt bland de opålitliga tjechiska trupperna. I hvad mån förrä- deriet skulle ha bidragit till nederlaget - hvilket påstås ha varit fallet - är icke kändt. Gifvetvis hade den italienska slutliga segern ett motsatt infly- tande på ententen och dess trupper. I början af juli entledigades fältmarskalken Conrad v. Hötzen- dorff från sitt befäl som armégruppschef - kejsar Karl ansåg honom ej ha utvecklat nog energi och på grund häraf förorsakat offensivens misslyckande - och efterträddes af ärkehertig Josef. Denne senares armé fick till chef generalen furst Schön- berg. Läget vid den italienska fronten förblef nu i stort sedt oför¾ndradt ända tills i slutet af okt. - Den italienska härens styrka uppgick i okt. till 57 fördelningar, hvaraf 3 engelska och 2 franska, samt l tjecho-slovakisk fördelning. Då till österrikiska hären genom krigstillståndets upp- hörande på östfronten kunnat föras förstärkningar, hvarigenom densammas numerär blifvit öfverlägsen den italienskas - antalet fördelningar uppgick i okt. till omkr. 70 -, hade general Diaz velat af vakta de politiska händelsernas utveckling, hvil- ken tenderade till österrikisk-ungerska monarkiens sönderfallande, innan han igångsatte en förnyad offensiv. Efter presidenten Wilsons förklaring, som svar på kejsar Karls manifest af 17 okt., att Tjecho-Slovakien erkändes som krigförande makt (på ententens sida) samt att sydslaverna egde att själfva bestämma öfver sin statsrättsliga ställning, ansågs tidpunkten vara kommen att rikta det sista slaget mot österrikiska hären. 23 okt. började anfallet på Piavefronten, och följande dag anfölls Tyrolerfronten, där hufvudstriden kom att stå om Monte Grappa-partiet. Den 28 hade italienarna fått fast fot på vänstra Piavestranden, men där- emot hade offensiven på Tyrolerfronten icke gjort nåsrra större framsteg:. På grund af den alltmera öfverhandtagande upplösningen bland trupperna på Piavefronten, där de tjechiska och polska trupperna massvis utan motstånd sträckte vapen, gaf Boroevic order om återtåg, till hvilket arméerna på norra fronten l nov. slöto sig. Hären gick tillbaka i full upplösning. Redan 30 okt. hade italienarna hunnit Livenzafloden, och 4 nov. hade de öfverskridit Tagliamento. Då allt vidare motstånd syntes fruktlöst, afslöts 2 nov. ett vapenstillestånd i Padua. Italienarna hade då tagit 300,000 fångar och 5,COO artilleripjäser. Den österrikisk-ungerska hären hade faktiskt upphört att finnas till. Italie- narna besatte Tyrolen samt Trieste och Fiume jämte den dalmatiska kuststräckan. - 29 nov. inryckte de allierades trupper i Ungern, hvarvid de under hemtransport från Rumänien varande tyska trupperna blefvo afskurna och fångna tillika med deras öfverbefälhafvare fältmarskalken v. Mac- kensen. Salonikifronten. I Macedonien efterträd- des general Guillaumat i juni som högste befälhaf- vare af Franchet d'Espérey, som i juli anordnade en offensiv af italienska och franska trupper under general Ferrero in i Albanien, hvars norra del österrikarna (under Kövess) efter Montenegros er- öfring tagit i besittning. De allierade satte sig i besittning af Berat, men i början af aug. gick en nyorganiserad armé under v. Pflanzer- Baltin till motanfall och återtog Berat, hvarefter ett relativt lugn inträdde på denna del af fronten. - På den egentliga Salonikifronten förstärktes under våren och sommaren ententearmén efter hand, hufvudsakligen med grekiska trupper, så att den- samma i sept. utgjorde 29 inf.-fördelningar och l kav.-fördelning. Af de förra voro 8 franska, 4