- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
293-294

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värme

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

293 Värme 294 må följande nämnas. Järnvägsskenor få ej skrufras hårdt fast vid hvarandra, i annat fall slitas de isär vid inträffande köld eller böjas vid varmare väderlek. En telefontråd får icke spännas alltför mycket, ty då stark köld inträffar, kan det hända, att den blir för kort och därför springer af. Man kan åter bringa i vertikal ställning murar, som af ett på dem hvilande hvalf tryckts utåt, där- igenom, att starka järnstänger borras in genom murarna och i ändarna förses med muttrar. Genom uppvärmning förlängas järnstängerna, och om mutt- rarna då åtdragas, draga järnstängerna vid af- svalningen murarna med sig. Tar man en viss mängd af ett ämne, hvilket som helst, skulle dess volym vid gifven temperatur kunna utgöra ett mått på temperaturen eller hvarje ämne skulle kunna användas som termometrisk substans, lik- visst med det undantag, att en vattentermome- ter skulle visa samma angifvelser mellan 0° och + 4° som å motsvarande punkter mellan 4° och + 8° samt att i allmänhet en plötslig volymför- ändring inträder vid öfvergång mellan olika aggre- gationstillstånd. Men därvid uppstår den olägen- heten, att termometrar af olika termometersub- stanser i allmänhet ej skulle visa lika, emedan de flesta ämnens utvidgning ej är vid skilda tem- peraturgrader lika för samma värmetillskott, utan i regel växer med temperaturen och detta på olika sätt för skilda ämnen. Lyckligtvis har man i gaserna, särskildt vätgasen, ämnen, som åt- minstone för i vanliga fall förekommande värme- grader utvidga sig proportionellt mot värmetill- skottet, och termometrar med andra substanser måste därför ock, när noggrannhet erfordras, jäm- föras med en gastermometer. Den vanligast an- vända termometersubstansen är, som bekant, kvick- silfver; dess utvidgning är också ganska regel- bunden mellan ungefär - 30° och -f 100° C. För lägre temperaturer än -30° används sprittermo- meter eller, i nyare tid, toluoltermometer (se vi- dare Dilatation, Lufttermometer och Termometer). - Blandar man tillsammans l kg. vatten af 0° och l kg. vatten af -f 100°, blir blandningens sluttemperatur åtminstone i det närmaste lika med + 50°; det värme, som det varmare vattnet af gett, har därvid upptagits af det kallare. Blandas däremot l kg. kvicksilfver af + 100° med l kg. vatten af 0°, blir blandnin- gens temperatur endast + 3°; den vännemängd, som kvicksilfret afgett vid en temperatursänkning af 97°, har således förmått höja temperaturen hos en lika vikt vatten med endast 3°. Man uttrycker detta därigenom, att man säger, att vattnet har (ungefär) 30 gånger så stort specifikt 1. egentligt värme (se d. o.) som kvicksilfver, hvarvid med en kropps specifika värme förstås den värmemängd, som förmår med l grad öka tem- peraturen hos en massenhet af kroppen. Till enhet för värmemängder har man numera kommit öf- verens att taga hundradelen af den värmemängd, som erfordras för att höja temperaturen hos mass- enheten vatten från fryspunkten till kokpunkten; denna enhet benämnes en kalori eller, fullständi- gare, en medelkalori, detta sista till skillnad från den förr brukliga definitionen, som afsåg mass- enhetens af vatten uppvärmning från 0° till 1°. En liten skillnad mellan dessa båda definitioner uppstår däraf, att vattnets specifika värme ej är fullt konstant, hvarför ock i vårt första exempel blandningens temperatur ej blir exakt, men väl nära, lika med 50°. (Jfr Egentligt värme, sp. 1435.) F. ö. skiljer man mellan en stor kalori, kilogramkalori, och en liten kalori, gramkalori, beroende på, om till massenhet väljes kg. eller gr.; det senare är numera det vanligaste. Af alla fasta och flytande kroppar har vattnet det största speci- fika värmet. Däremot finnes en gas, vätgas, som, efter vikt räknadt, har större eg. värme än vattnet, nämligen ungefär 3 gånger så stort. I vissa prak- tiska frågor, särskildt af meteorologisk natur, kan det åter vara af intresse att med hvarandra jäm- föra de värmemängder, som åtgå till att lika starkt upphetta lika volymer af skilda kroppar; efter volym räknadt, blir alla gasers eg. värme många gånger mindre än 1. Samma beräkning efter volym måste ock användas, om man vill jämföra hafvets och landets olika uppvärmning genom solstrålarna eller afkylning genom utstrålning. Efter Bezolds uppskattning skulle markens eg. värme efter volym räknadt vara 0,3 till 0,6 (jfr om land- och sjöbris i art. Vind). - Genom noggranna försök, först anställda af engelsmannen Joule, sedan af många andra experimentatorer, vet man numera, att man med användning af en gifven mängd mekaniskt ar- bete kan alstra en gifven värmemängd. Är denna en kilogramkalori, kallas den förbrukade arbets- mängden värmets mekaniska ekvivalent (se M e- kaniska värmeekvivalenten), hvars värde på grund af nyare och mycket noggranna undersökningar kan sättas till 427,5. Detta, jämte utförbarheten af den omvända processen: förvand- ling af värme i arbete, är, strängt taget, allt hvad man vet om värmets natur, eller, med andra ord, man vet, att värme är en form af "energi". (An- märkas bör dock, att förvandlingen af värme i arbete aldrig kan ske fullständigt; arbetar en maskin mellan de absoluta temperaturerna Tl och T2, så kan af det tillförda värmet på sin höjd T__T bråkdelen --Syr-2 omsättas i arbete (jfr Meka- .*i n i s k -a värmeteorien). Detta är den teore- tiska öfre gränsen; den hittills praktiskt förverk- ligade är mycket lägre. Af likhet i verkan sluter man emellertid till likhet i orsak och resonerar på följande sätt: mekaniskt arbete omsattes i första hand i rörelse, t. ex. rotationsrörelse hos borret i Kumfords experiment; hejdas denna rörelse genom friktion, betyder detta, att massrörelsen hos borret omsattes i molekylarrörelse, d. v. s. värmet är till sin natur en rörelse hos molekylerna. Vid uppvärmning af en fast kropp används det tillförda värmet till tre olika effekter: uträttande af ett inre arbete, som åtgår till att mot kohesions- krafternas verkan föröka molekylernas medelaf- stånd; uträttande af ett yttre arbete, bestående i öfvervinnande af ett yttre tryck, t. ex. luft- trycket; samt slutligen förökning i molekylarrörel- sen, visande sig i höjd temperatur. Fortsattes uppvärmningen, kommer man till sist till en tem- peratur, då kroppen ej längre kan bibehålla fast form, utan börjar öfvergå till flytande: kroppen smälter. Denna temperatur, den s. k. "smält-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free