- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
371-372

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Västergötland - Geologi - Förvaltning - Vapen - Folkdräkter - Folkmål

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sammanhang mellan alla bergen samt möjligen vidt därutom. En återstod af en sådan större utbredning utgör det lilla sandstensområde, som träffas vid Lugnås n. om Billingen; alla de öfre silurlagren äro där fullständigt liksom bortsopade. Längs västra kusten af Vättern, från Karlsborg söderut förbi Hjo, förekomma lager af olikfärgade sandstenar och lerskiffrar, hvilkas ålder i saknad af fossil ej kunnat säkert bestämmas, men som sannolikt tillhöra keupern. De ha sammanfattats under benämningen Visingsöformationen, efter Visingsö, som är uppbyggd af liknande lager. I ekonomiskt afseende äro de kambrisk-siluriska aflagringarna af stor betydelse, enär på en mängd ställen flera af deras bergarter i större eller mindre skala brytas för praktisk användning, nämligen sandstenen, till byggnadssten och för slipstenstillverkning vid Kinnekulle, trakten af Stenstorp, n. om Sköfde och Billingens nordspets, silurkalkstenen, dels till byggnadssten, dels för kalkbränning, vid Sköfde, Falköping och trakterna däromkring (Kaflås, Ekedalen, Ulunda och Regumstorp), på Kinnekulle (vid Hällekis, Gössäter, Råbäck) och vid Hunneberg. Vid Lugnås brytes och bearbetas till kvarnstenar den närmast under sandstenen liggande, där vittrade gnejsen. Under namn af "svart granit" brytes, vid Baskarp och Sågartorp vid Vättern n. om Jönköping, en inom gnejsen förekommande hyperitartad bergart. -- Berggrunden är inom norra delen af Älfsborgs län (mellan Herrljunga, Alingsås och Göteborg) ganska mycket blottad i dagen såsom flerstädes tämligen vidsträckta och sammanhängande berg och bergsträckningar, mellan hvilka, i dälder och på slätter, sand och lera förekomma äfvensom krosstensgrus. Inom södra och östra delarna af samma län däremot är berggrunden mera allmänt dold af grus, hvarur gnejsen uppsticker i spridda och jämförelsevis mindre berg och hällar. Blott inom dälder och mindre områden förekomma där aflagringar af sand. Lera saknas inom vidsträckta områden. Torfmossar äro synnerligen talrika och ha flerstädes stor utbredning. Inom Skaraborgs läns södra och största del, den, inom hvilken silurbildningarna varit och äro utbredda, förekomma lermarker mera allmänt. Dessa trakter ha nämligen, efter morängrusets (krosstensgrusets) afsättning på berggrunden under istiden, varit betäckta af vatten; ett bredt sund tvärs öfver Sverige, öfver nuv. Väner- och Vätterområdena, förenade då Östersjön och Nordsjön, och därvid afsattes vidt utbredda mäktiga lager ishafslera och märgel, som nu bilda odlade fält. I dessa lager äro lämningar af grönlandssäl och storsäl funna. Märgelns halt af karbonater är jämförelsevis obetydlig, varierande mellan 3 och 4 proc. (Se Kinnekulle, sp. 123, Lugnås, sp. 1332, Billingen, sp. 395, och Silursystemet, sp. 549.) E. E. Förvaltning. I administrativt hänseende är V. deladt på tre län, Skaraborgs, Älfsborgs samt Göteborgs och Bohus län, af hvilka de två första h. o. h. ligga inom V., det sistnämnda endast till ringa del tillhör V., med tills. 14 fögderier och 60 landsfiskalsdistrikt. V. har 13 städer: Göteborg, Vänersborg, Trollhättan, Alingsås, Borås, Ulricehamn, Mariestad, Lidköping, Skara, Sköfde, Hjo, Tidaholm och Falköping; 3 köpingar: Töreboda, Grästorp och Vara; samt 20 municipalsamhällen (1920). I judiciellt hänseende omfattar det 15 domsagor med 24 tingslag under Göta hofrätt. I ecklesiastikt hänseende är V. deladt mellan Skara stift och Göteborgs stift. Landskapets vapen är i ginstyckad sköld, svart och guld, ett upprätt lejon af de motsatta färgerna, i öfre fältet 2 sexuddiga stjärnor, silfver, en i öfre, en i nedre hörnet. E. A-t. Af folkdräkter må omnämnas den i Toarps socken (se pl. I till art. Folkdräkt). V:s folkmål bilda centrum i den götiska dialektgruppen, och i V. torde de speciellt götiska egenheterna uppträda mest renodlade. -- Mera allmänna västgötska dialektdrag, af hvilka flera äro gemensamma för större eller mindre områden af götadialekterna äfven utanför landskapet, äro: 1) d har fallit mellan vokaler och i slutljud efter vokal, ex. spae, spade, se, sed; 2) ”tjockt” och ”tunt” l förekomma efter en viss fördelning (”tunt” l är dock så godt som enarådande på några håll utmed Smålandsgränsen); 3) gammalt slutljudande kort n har fallit, ex. boka, boken, klocka, klockan, Kari, Karin; 4) gammalt ŏ och ŭ särhållas, det förra vanligen som ett mycket öppet å- eller ö-ljud; 5) skorrande r används: i början af ett ord (äfven om detta utgör senare sammansättningsled), ex. riker, regera, beväringsrekrut, i början af en tryckstark stafvelse inuti ett ord, ex. bröggeri, eraker, envis, samt för rr, ex. harre, herre, tjar, kärr, i öfriga ställningar uppträder ett ofta svagt frikativt tungspets-r; ensamt eller öfvervägande används tungspets-r i häradena utefter Göta älf liksom i angränsande trakter af Dalsland, Bohus län och norra Halland; 6) sj-ljudet är så godt som uteslutande det bakre s. k. sydsvenska; 7) tj-ljudet saknar t-element utom i Kind och angränsande trakter; 8) ĭ och y̆ ha i mycket stor utsträckning öfvergått till e, resp. ö (dock kvarstår i vanligen framför nn, ng); 9) gamla kortstafviga ord ha förlängt vokalen, äfven då konsonanterna varit p, t, k, r, s, ex. drôpe, droppe, hete, hetta, bek, beck, bôra, borra, bus, boss; 10) böjningsformer som beet, bitit, haern, haren, seern, selen, hust, huset, fatt, fatet, brunn, brunnen, nökel, nyckeln äro vanliga; 11) best. plur. har formerna hästa, hästarna, nåla (västerut ofta nålera), nålarna, prästera, prästerna, sorgera, sorgerna etc.; 12) imp. plur. har särskild form, ex. äta I (söderut ofta äte); 13) pret. af 1:a svaga konj. saknar ändelse, ex. kalla, kallade, och dess particip slutar på -ater (-ader i sydligaste V.); 14) liksom en stor del af västra Sverige har V. i utpräglad grad förkortning af vokal framför konsonantgrupp, ex. rikkt, rikt, räckna, räkna, lässte, läste; 15) af de produktiva substantivsuffixen märkas särskildt -inge, ex. stögginge, -ek, ex. smilek, smilande mansperson, -el, ex. Brittel, son till Britta, -ing, som är allmänt suffix för verbalabstrakter, ex. bögging, byggande; 16) vid sammansättning kvarstår ”bindevokalen” -a-, ex. hånnalag, handlag, haraspår, vealass, vedlass, utom i nordvästra delen, som har -e-. -- Språket i det inre af V. är ganska enhetligt. En af västgötskans mest påfallande särutvecklingar är, att gammalt ȳ (i vissa fall äfven y̆) motsvaras af ett rätt spetsigt u-ljud, ex. dur, buta, dunga. I n. når denna företeelse ej fullt fram till Värmland och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free