- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
521-522

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Y - Y (vik) - Yacarana - Yacht - Yacón - Yadava - Yaga (Djaga, Jaga) - Yagistan (Jagistan) - Yajñavalkya - Yajur-veda l. Yajurveda-samhita

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

521 Y-Yajur-veda 522 Viby-i/, efter Viby socken i Närke, förekommer flerstädes, äfven hos riksspråkstalande individer, men är till sin bildning - som synes vara rätt olika på olika håll - ännu väsentligen outredt (jfr bokstafven I, sp. 298). Det indoeuropeiska urspråket egde, så vidt man kan sluta tillbaka från de särskilda indoeuropeiska språkfamiljernas allmänna ljudskick, icke något #-ljud. Det är sålunda uppkommet först inom vissa af de särskilda familjerna eller språken. I de gamla ariska språken uppstod intet t/-ljud; först i moderna dialekter finnas ansatser till y (t. ex. i Pamir-dialekter, mest utveckladt ur u-ljud och tecknadt u). I slaviska språk är källan för där uppträdande y i allmänhet indoeuropeiskt ú, t. ex. ry. syn, son, af indoeuropeiskt *súnus. Af keltiska språk ha endast de brittiska dialek- terna (kymriska, komiska, bretonska) utvecklat ett #-ljud (ur i-vokalen samt ur en, t. ex. kymr. hynt, resa, jfr got. sinfys, resa). Grekiskan har framställt ¾/-ljud, som sedan genom lån spridt sig först och främst till latinet och sedan från dessa båda språk till de flesta moderna. Indoeuropeiskt u och ú uppträder i grek. tidigast samt långt fram i tiden i flera dialekter som u, vare sig det tecknades v eller öv. I jonisk-attiskan öfvergick detta till #-ljud (som i nygrek. blifvit i-ljud). En liknande process iakttages i afseende på fr. och nederl. u, som öfvergått till i/-ljud. I urger- mansk tid hade ännu intet #-ljud utbildats. Men i de Särskilda germanska språken har sedermera i/-ljud utvecklats mest genom i-omljud (se O m- 1 j u d). Så är fallet i tyskan, där såväl ursprung- ligt som sekundärt u genom i-omljud blifvit 2/-ljud: ùbel (jfr got. ubils), plur. briider (till sing. bruder af fnhty. bruoder, jfr got. brokar). I de skandina- viska språken har y väsentligen följande upprin- nelse. 1) i-omljud af u och iu: allmänt nordiskt fylla af *fullian, jfr got. fulljan (af full), gny, isl. gnyja af *gnúian (jfr gnúa, gno), lysa af *liusian (af fsv. Hus) o. s. v. 2) w-omljud af i: allmänt nordiskt trygg (jfr got. triggws), bly (jfr fnhty. genit. bliwes). 3) u- eller w-omljud af ui; syster efter kas. obl. systur (jfr ty. schwester). 4) iu har i fsv. öfvergått till (långt) y efter r och efter J med föregående (icke dental) kon- sonant: ryka (isl. riúka), klyfva (isl. kliúfa), i da. äfven efter andra konsonanter utom före Z: myg, dyb, sy g o. d., men hjul, jul o. d. 5) i sv. i en mängd enstaka fall af i: dynt (fsv. dinter), mynta (ty. minte), skymf (ty. schimpf), ympa (ty. impfen). Vissa af de sålunda uppkomna ^/-ljuden, nämligen de korta, kunna antingen kvarstå (i riksspråket gentemot dialekter och omvändt) eller öfvergå till ö-ljud i de östnordiska språken: dörr af fsv. dyr, börd af fsv. byr]), föl af fsv. fyl, dölja af dylia (kakuminalt 1), kön af kyn, önska af ynskia, ömse af ymse, öfver af yvir, möss af mys, bössa af byssa gentemot yppa = fsv. yppa, flytta af flytia, nyckel af nykil. Mellan g eller k och r + konsonant har y ofta blifvit iu, hvaraf senare io, jo, t. ex. gjorda, skjorta. Ad. N-n. Under medeltiden nyttjades Y stundom som tecken för talet 150 och T för 150,000. - På äldre franska mynt betecknar Y myntningsorten Bourges. - I kemien är Y tecken för yttriums atomvikt. - Inom matematiken nyttjas y som tecken för en andra obekant storhet, när en första har betecknats med x (jfr bokstafven X). Y (grek. F) kallas ofta det "pythagoreiska kor- set" eller den "pythagoreiska bokstafven", emedan Pythagoras och hans skola med Y betecknade skiljevägen för människor till godt eller ondt. Jfr Kors, sp. 1081. Y [ej], torrlagd vik af Zuiderzee. Se I j. Yacarana, flod. Se J a v a r i. Yacht [jå7t], eng., jakt i betydelsen speljakt, lustjakt (pleasure-yacht), d. v. s. ett bekvämt inredt och uteslutande för nöje eller för högt upp- satta personers resor afsedt segel- eller ångfartyg. Se Segling, sp. 146-68 med figurer. - Att för nöjes skull färdas i yacht kallas att j å 11 a (eng. to yacht). R. N.* Yacón, bot. Se P o l y m n i a. Yädava, plur. yädaväs, är enligt den indiska sagohistorien (särskildt Mahábhärata) namn på en folkstam, resp. konungasläkt eller klan, i västra Indien, de gälla som afkomlingar af den redan i Eigveda förekommande mytiske hjälte- konungen Y a d u (hvaraf det är grammatisk af- ledning). K. F. J. Yaga (D j a g a, Jaga), sanskr., offer. Yagistan (J a g i s t a n). Se D a r d i s t a n. Yäjfiavalkya, en forntida indisk tänkare, som namnes redan i vedisk litteratur särskildt som lärare af och auktoritet för Yajur-veda (se d. o.) och vissa delar af därtill hörande Qatapathabräh- mana (se Indiens språk och littera- tur, sp. 535). Enligt traditionen är han också författare till en berömd indisk lagbok (Yäjna- valkya-dharmacästra), som väl härstammar från en Yajurveda-skola och i sin nuv. form är att lokalisera till Mithilä i Yideha från 300-talet af vår tidräkning. Den är utg. - med tysk of v. - af Stenzler (1849), med den indiska kommen- taren Mitaksarä i Bombay (3:e uppl. 1892). Jfr Jolly i "Grundriss der indo-arischen philologie" II, 8 (1896). K. F. J. Yajur-veda 1. Yajurveda-samhita, sam- ling af yajus, offerformler på prosa (på vers mest hämtade från Rigveda), hvilkas framsä- gande var en integrerande och viktig bestånds- del af offret. Af dessa rituella formler före- komma flera redaktioner, som kunna fördelas på två hufvudafdelningar, den "svarta" och den "'hvita" yajurveda, hvilka i yttre hänseende skiljas därpå, att i den förra äro formlerna åt- följda af en brähmana-artad förklaring, som i re- daktionen af den senare är samlad separat under namn af Brähmana. De viktigaste skolorna äro: af "svarta" Y.: Täittiriya-samhitä, utg. af A. Weber (i "Indische studien", bd XI-XII, 1871 -72; öfv. af A. B. Keith i "Harvard oriental series", bd 18, 19, 1914). Mäiträm-samhitä, utg. af L. v. Schröder (1881-86), Käthaka-sam- hitä, utg. af densamme (Leipzig, 1900-10; Index verborum af Simon, 1912); en annan redaktion Kapisthala-Samhitä är ännu icke utgifven (endast utdrag af Weber i "Indische studien", III). Af den "hvita" Yajurveda, Väjasanéyi-samhitä, finnas två redaktioner, båda utg. af Weber (Berlin, 1849-52), öfv. af R. T. H. Griffith (Benares,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0293.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free