603 Yrkesinspektion 604 arbetsgifvare och arbetare, kunna förutsättas vara bäst egnade att ange, hvar och i hvilken riktning ändringar i det bestående äro nödvändiga eller önskvärda, och på samma gång ha den öfverblick öfver förhållandena, att de kunna ange de gränser, hvaröfver lagstiftningen icke bör gå för att icke verka experimentell och opraktisk eller bli till skada för de näringar, hvarpå den är inriktad. För att befattningshavarna inom yrkesinspek- tionen skola kunna fylla dessa uppgifter, måste på dem ställas fordran på särskilda personliga kvali- fikationer och vidsträckt erfarenhet från praktiskt arbete inom det verksamhetsfält, som deras till- synsarbete kommer att omfatta. Endast med rätta män på de olika befattningarna, hvilka med in- tresse och nit egna sig åt sin omfattande och mången gång missförstådda verksamhet, kan in- stitutionen helt fylla sin uppgift, bli ett statsorgan, dit såväl arbetsgifvare som arbetare med förtroende vända sig. Arbetsgifvarna skola då veta, att de genom yrkesinspektionen kunna erhålla på sak- kunskap grundade råd i frågor rörande lämpliga anordningar till minskande af hygieniska vådor eller risk för olycksfall, arbetarna känna, att de hos yrkesinspektionen finna förståelse för berät- tigade klagomål och erhålla hjälp till rättelse. Alltefter den moderna arbetarskyddslagstiftnin- gens olika utformning växla äfven yrkesinspektio- nens uppgifter, så att i ett land eller för vissa befattningshafvare inom yrkesinspektionen den råd- gifvande verksamheten är den öfvervägande, me- dan i ett annat land eller beträffande andra be- fattningshafvare den kontrollerande uppgiften ingår som hufvudsaklig eller uteslutande verksamhet. Såsom allmängiltiga kraf i frågan om yrkes- inspektionens organisation och personalens kvali- fikationer kunna uppställas följande punkter: 1) centralisation i organisationen, hvarigenom per- sonalens arbete ledes och öfvervakas från en öfver- ordnad myndighet. Denna måste vara utrustad med teknisk sakkunskap och de läkarvetenskap- liga och administrativt juridiska förmågor, som kräfvas, för att den rätt må kunna fylla sina uppgifter, i hvilka utom of van angifna äfven ingår utfärdandet af normerande bestämmelser af tek- nisk-hygienisk natur, samlande och bearbetning af personalens erfarenhetsrön och afgifvande af be- rättelser öfver densammas verksamhet; 2) tillräck- ligt antal inspektionstjänstemän fördelade på distrikt med en distriktschef och under honom sorterande inspektions- och byråpersonal; 3) bistånd af in- spektionsläkare; 4) de tjänstemän, som afses för inspektionstjänsten, måste fylla stora kraf i fråga om personlig lämplighet, framför allt ha humana tänkesätt, omutlig hederlighet, energi och intresse för arbetet. De måste äfven ha god uppfostran och god allmänbildning samt ingående tekniska kunskaper på de områden af näringarna, som falla under deras inspektionsverksamhet. De böra dess- utom ega nödiga, allmänt nationalekonomiska kun- skaper och erforderlig insikt i industriens eller resp. näringars ekonomiska förhållanden; 5) in- . spektionstjänstemännen måste vara så aflönade och erhålla sådan ersättning af det allmänna för sina tjänsteresor, att de äro fullständigt oafhängiga af såväl arbetsgifvare som arbetare; 6) de böra ute- slutande syssla med den åtagna befattningen, men få tillfälle att lämna sin befattning med full pen- sion vid tidigare år än andra ämbetsmän, på hvilka icke ställas motsvarande kraf på rörlighet under deras ämbetsutöfning. I Sverige infördes yrkesinspektionen genom 1889 års lag ang. skydd mot yrkesfara. Redan 1875 hade riksdagen anhållit hos K. M:t om utarbe- tande af en författning ang. barns och yngre per- sonars antagande och användande i fabriks- och handtverksarbete samt om tillsyn från statens sida öfver de däri meddelade föreskrifternas efterlefnad, en hemställan, som grundade sig på tidigare be- stämmelsers ineffektivitet i saknad af statskontroll öfver deras rätta tillämpning. Den med anledning häraf tillsatta kommitté, som afgaf sitt förslag 1877, upptog i detta hvarken den begärda kon- trollen från statens sida eller bestämmelser rörande vissa skyddsanordningar, hvarom riksdagen uttalat önskan. Den nya förordningen, som trädde i kraft 1882, förlade kontrollen till hälsovårdsnämnden och kommunalstyrelsen, med rätt för konungen att för ytterligare kontroll utse inspektörer, en rätt, hvaraf aldrig gjordes något bruk. Framställningar gjordes emellertid snart om vissa jämkningar i för- ordningen. Sedan Kommerskollegium funnit ytter- ligare utredning behöflig, hvarvid äfven borde un- dersökas, om ej, åtminstone i de orter, där fabriksrörelsen drefves i större utsträckning, för- ordningens efterlefnad borde öfvervakas af särskilda inspektörer, öfverlämnades frågan till utredning af arbetarförsäkringskommittén, hvars betänkande re- sulterade i 1889 års lag om skydd mot yrkesfara. I denna bestämdes, att sakkunniga män till det antal, som kunde finnas behöfligt, skulle särskildt förordnas att gå yrkesidkarna till hända med upp- lysningar och råd i fråga om arbetarnas skyddande mot yrkesfara, vaka öfver lagens efterlefnad och prof va de föreskrifter, som arbetarna hade att iakt- taga för att undvika olycksfall och ohälsa i arbetet. De skulle förordnas af konungen och benämnas yrkesinspektörer. I sin verksamhet borde de städse akta på, huru i hvarje särskildt fall ändamålet med lagen kunde vinnas utan oskälig kostnad och med minsta olägenhet för yrkesidka- ren. Närmare föreskrifter voro meddelade af konungen i en 1890 utfärdad instruktion. De skulle närmast sortera under Kommerskollegium, som hade att leda deras arbete, så att största möj- liga enhetlighet uppnåddes. Deras antal bestämdes till 3, och landet delades i 3 distrikt: Norra, Mellersta och Södra. Antalet inspektörer visade sig snart för litet, och redan 1895 uppdelades landet i 5 distrikt med hvar sin yrkesinspektör. Sedan 1900 års lag om minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke antagits, ökades distriktens och yrkesinspektörernas antal fr. o. m. 1901 till 8, hvilken siffra förblef oför- ändrad intill utgången af 1912. Såväl 1889 som 1900 års lag egde tillämpning allenast vid in- dustriellt yrke. Sedan emellertid riksdagen an- tagit 1912 års lag om arbetarskydd, befunnes om- läggning och utvidgning af yrkesinspektionen vara nödvändiga, om densamma skulle kunna fylla de nya kraf, som ställdes på densamma. 1912 års lag eger tillämpning å hvarje rörelse, industriell eller icke, hvari arbetare användas till