- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
645-646

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yxa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Materialet till detta verktyg, som är ett af människans äldsta och ännu i våra dagar uteslutande används som handverktyg, har växlat under tidernas lopp, från sten, horn, koppar och brons till järn (se Y. 2) och våra dagars stål. Verktygets delar äro eggen, numera alltid af stål, ögat för skaftets fästande, klacken (bakre delen) och skaftet, af segt trä, såsom ask, ek eller gran, för vissa ändamål lindrigt krökt till S-form. På somliga yxor finns ett litet ingående hak eller en skåra (se fig. 2, 3 och 8), benämnd kvarken, afsedd för utdragning af spikar. Med hänsyn till eggens läge i förhållande till rörelseriktningen skiljer man emellan å ena sidan yxor och bilor och å andra sidan skarfyxor (större verktyg) och dexlar (mindre; se Tunnbinderi), de förra med eggen liggande i rörelseplanet, de senare vinkelrätt mot detsamma, hvarjämte skarfyxans egg göres antingen rak eller krökt (skålyxa). Bilan har längre egg än yxan, hvars egg f. ö. bildas genom slipning från båda sidor, sålunda liggande i midten, hvaremot bilans egg ligger i verktygets ena sida och sålunda bildas genom slipning blott å ena sidan (höger- eller vänsterbila). Fig. visar några olika modeller och benämningar på svenska yxor, tillverkade vid Lotorps bruk (Finspång). Yxsmide bedrefs förr i Sverige som handtverk, men öfvergick småningom till järnbruken. Våra inhemska yxtyper skilja sig väsentligt från de i utlandet brukliga, hvarför också tillverkningen är något olika. Exempelvis tillverkas den i n:r 2 visade handyxan (Värmlandsmodell) af en valsad skena af martinjärn med rektangulär tvärsektion. Ämnet utsmides i fjäderhammare tunnare å ömse sidor om ögat, därefter sammanböjas de utsmidda ändarna omkring en dorn samt sammansvetsas och stålas genom insvetsning af en stålskena mellan de utvikta ändflikarna, hvarpå slutligen följer utsmidning af eggen och fasonering af yxans öfriga delar. Täljyxan åter tillverkas i två skilda delar, den öfre delen, ögat och klacken, af järn, den nedre af stål. Järnämnet utsmides tunnare vid ögat, hvarefter den utsmidda delen omböjes öfver dorn och hopsvetsas med stålpartiet. Enligt nyare metoder formas skafthålet genom inpressning af en ståldorn i det starkt upphettade arbetsstycket, som under denna operation är inneslutet emellan ett par klämbackar. Jfr f. ö. Skogsafverkning, sp. 1051--52. Yxan (handbilan) har intill senaste tider (i Sverige till 1906) användts af bödeln vid verkställande af halshuggning; i Frankrike aflöstes handbilan under den stora revolutionen med giljotinen (se Fallbila). -- Om stridsyxor se d. o. 2. Arkeol. Bland människans vapen och redskap har yxan spelat en mycket stor roll, och dess olika utvecklingsstadier och typer ha inom arkeologien varit föremål för ingående studier. Kronologien inom sten- och bronsåldern har till betydande del byggts på yxtypernas utveckling. Den s. k. handkilen, ett universalredskap af slagen flinta, som användes under chelléen- och acheuléen-tiden (se Paleolitiska perioden, fig. 5) torde äfven ha nyttjats som yxa och stundom varit skaftad. Yxans blomstringstid är emellertid yngre stenåldern, då ett stort antal typer utvecklas, som kunna uppdelas i två hufvudgrupper, skafthålslösa yxor och skafthålsyxor (se Stenåldern, pl. I). De skafthålslösa yxorna utvecklades ur de tillslagna kjökkenmöddingyxorna och tjänade i allmänhet ett praktiskt bruk. Skafthålsyxorna voro från början snarare lyxvapen, utrustade med egg och nacke eller dubbeleggade. Genom stridsyxornas degeneration uppstodo simplare typer, afsedda för praktiskt bruk. Skafthålsyxorna äro tillverkade af olika stenarter, dock ej flinta, under det att de bästa skafthålslösa yxorna tillverkats af flinta, hvarefter de i stor utsträckning efterbildades i grönsten och skiffer. Stenyxorna undanträngdes af koppar- och bronsyxor (se afbildningar i art. Bronsåldern, sp. 265--266), de förra till en början rena efterbildningar af stenyxor, dock endast i fråga om skafthålslösa yxor. De utländska skafthålsyxorna af metall blefvo tvärtom i Norden efterbildade i sten (se Bronsåldern). Bronsyxorna utan skafthål kunna delas i två hufvudgrupper, skaftkantsyxor l. skaftcelter och holkyxor (hålcelter; se Celt). Hos de förra höja sig från skaftpartiet låga ränder, som under utvecklingens gång växa ut alltmer, på sina håll till verkliga lappar (ty. lappenäxte). Under järnåldern efterbildas flera gamla yxtyper i järn, och i Sverige finnas holkyxor af denna metall under de första årh. e. Kr. Den vanliga yxtypen under Nordens äldre järnålder är emellertid en mindre skafthålsyxa med tämligen smal egg och utdragna flikar på ömse sidor om skafthålets undersida. Yxans öfversida är plan. Under den yngre järnåldern blir en större yxtyp vanlig med bred egg och utdragna flikar vid skafthålets såväl öfver- som undersida (se fig. 19 å pl. II till art. Järnåldern). Förhistoriska yxskaft af trä äro anträffade i Danmark (från stenåldern) och i Sverige (från äldre järnåldern). Yxan egde under förhistorisk tid religiös-symbolisk betydelse. Den synes ha varit en symbol af solguden och på nordisk botten en föregångare till Tors hammare. Dylika symboliska yxor af ben och bärnsten ha anträffats i Skandinavien och tillhöra stenåldern. Vissa dubbeleggade bronsyxor, anträffade såväl i Medelhafsområdet och Syd-Ryssland som i Norden, kunna hänföras till samma kategori. Särdeles märkliga äro ett par stora "processionsyxor" af brons från Eskilstunatrakten, hvilkas religiösa betydelse framgår äfven af de yxbilder, som återfinnas på en af det berömda Kiviksmonumentets (se d. o.) stenar. Äfven från den yngre järnåldern har man symboliska yxor af bärnsten och brons, och stenålderns yxor betraktades alltsedan denna tid på många håll med vidskeplig vördnad samt fingo användning som skyddsmedel mot åskslag och botemedel mot sjukdomar. Litt.: Osborne, "Der keil" (1877), O. Montelius, "Sur les différents types des haches en silex suédoises" ("Congrès d'archéologie de Stockholm", 1874), "Die typologische methode" (1903), och "Solgudens yxa och Tors hammare" (i "Sv. fornm. för:s tidskr." 10), O. Almgren, "Symboliska miniatyryxor från den yngre järnåldern" (i "Fornvännen", 1909), Blinkenberg, "Tordenvåbenet i danske oldtidsfund" (i "Fæstskrift till H. F. Feilberg", 1911), N. Åberg, "De nordiska stridsyxornas typologi" (1915) och "Die nordischen bootäxte" (i "Præhistorische zeitschrift", 1917),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0355.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free