Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yxa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Materialet till detta verktyg, som är ett af
människans äldsta och ännu i våra dagar uteslutande
används som handverktyg, har växlat under
tidernas lopp, från sten, horn, koppar och brons till
järn (se Y. 2) och våra dagars stål.
Verktygets delar äro eggen, numera alltid af stål,
ögat för skaftets fästande, klacken (bakre delen)
och skaftet, af segt trä, såsom ask, ek eller gran,
för vissa ändamål lindrigt krökt till S-form. På
somliga yxor finns ett litet ingående hak eller en
skåra (se fig. 2, 3 och 8), benämnd kvarken,
afsedd för utdragning af spikar. Med hänsyn till
eggens läge i förhållande till rörelseriktningen
skiljer man emellan å ena sidan yxor och bilor
och å andra sidan skarfyxor (större verktyg)
och dexlar (mindre; se Tunnbinderi), de
förra med eggen liggande i rörelseplanet, de senare
vinkelrätt mot detsamma, hvarjämte skarfyxans
egg göres antingen rak eller krökt (skålyxa).
Bilan har längre egg än yxan, hvars egg f. ö.
bildas genom slipning från båda sidor, sålunda
liggande i midten, hvaremot bilans egg ligger i
verktygets ena sida och sålunda bildas genom
slipning blott å ena sidan (höger- eller
vänsterbila). Fig. visar några olika modeller och
benämningar på svenska yxor, tillverkade vid
Lotorps bruk (Finspång). Yxsmide bedrefs förr i
Sverige som handtverk, men öfvergick småningom
till järnbruken. Våra inhemska yxtyper skilja sig
väsentligt från de i utlandet brukliga, hvarför
också tillverkningen är något olika. Exempelvis
tillverkas den i n:r 2 visade handyxan
(Värmlandsmodell) af en valsad skena af martinjärn med
rektangulär tvärsektion. Ämnet utsmides i
fjäderhammare tunnare å ömse sidor om ögat, därefter
sammanböjas de utsmidda ändarna omkring en
dorn samt sammansvetsas och stålas genom
insvetsning af en stålskena mellan de utvikta ändflikarna,
hvarpå slutligen följer utsmidning af eggen och
fasonering af yxans öfriga delar. Täljyxan
åter tillverkas i två skilda delar, den öfre delen,
ögat och klacken, af järn, den nedre af stål.
Järnämnet utsmides tunnare vid ögat, hvarefter den
utsmidda delen omböjes öfver dorn och hopsvetsas
med stålpartiet. Enligt nyare metoder formas
skafthålet genom inpressning af en ståldorn i det starkt
upphettade arbetsstycket, som under denna
operation är inneslutet emellan ett par klämbackar.
Jfr f. ö. Skogsafverkning, sp. 1051–52.
Yxan (handbilan) har intill senaste tider (i
Sverige till 1906) användts af bödeln vid
verkställande af halshuggning; i Frankrike aflöstes
handbilan under den stora revolutionen med giljotinen
(se Fallbila). – Om stridsyxor se d. o.
2. Arkeol. Bland människans vapen och
redskap har yxan spelat en mycket stor roll, och dess
olika utvecklingsstadier och typer ha inom
arkeologien varit föremål för ingående studier.
Kronologien inom sten- och bronsåldern har till
betydande del byggts på yxtypernas utveckling. Den
s. k. handkilen, ett universalredskap af slagen flinta,
som användes under chelléen- och acheuléen-tiden
(se Paleolitiska perioden, fig. 5) torde
äfven ha nyttjats som yxa och stundom varit skaftad.
Yxans blomstringstid är emellertid yngre
stenåldern, då ett stort antal typer utvecklas, som
kunna uppdelas i två hufvudgrupper, skafthålslösa
yxor och skafthålsyxor (se Stenåldern, pl. I).
De skafthålslösa yxorna utvecklades ur de
tillslagna kjökkenmöddingyxorna och tjänade i
allmänhet ett praktiskt bruk. Skafthålsyxorna voro
från början snarare lyxvapen, utrustade med egg
och nacke eller dubbeleggade. Genom
stridsyxornas degeneration uppstodo simplare typer, afsedda
för praktiskt bruk. Skafthålsyxorna äro
tillverkade af olika stenarter, dock ej flinta, under det
att de bästa skafthålslösa yxorna tillverkats af
flinta, hvarefter de i stor utsträckning efterbildades
i grönsten och skiffer.
Stenyxorna undanträngdes af koppar- och
bronsyxor (se afbildningar i art. Bronsåldern, sp.
265–266), de förra till en början rena
efterbildningar af stenyxor, dock endast i fråga om skafthålslösa
yxor. De utländska skafthålsyxorna af metall
blefvo tvärtom i Norden efterbildade i sten (se
Bronsåldern). Bronsyxorna utan skafthål
kunna delas i två hufvudgrupper, skaftkantsyxor
l. skaftcelter och holkyxor (hålcelter; se Celt).
Hos de förra höja sig från skaftpartiet låga ränder,
som under utvecklingens gång växa ut alltmer,
på sina håll till verkliga lappar (ty. lappenäxte).
Under järnåldern efterbildas flera gamla yxtyper
i järn, och i Sverige finnas holkyxor af denna
metall under de första årh. e. Kr. Den vanliga
yxtypen under Nordens äldre järnålder är
emellertid en mindre skafthålsyxa med tämligen smal egg
och utdragna flikar på ömse sidor om skafthålets
undersida. Yxans öfversida är plan. Under den
yngre järnåldern blir en större yxtyp vanlig med
bred egg och utdragna flikar vid skafthålets såväl
öfver- som undersida (se fig. 19 å pl. II till art.
Järnåldern). Förhistoriska yxskaft af trä
äro anträffade i Danmark (från stenåldern) och i
Sverige (från äldre järnåldern). Yxan egde under
förhistorisk tid religiös-symbolisk betydelse. Den
synes ha varit en symbol af solguden och på
nordisk botten en föregångare till Tors hammare.
Dylika symboliska yxor af ben och bärnsten ha
anträffats i Skandinavien och tillhöra stenåldern.
Vissa dubbeleggade bronsyxor, anträffade såväl i
Medelhafsområdet och Syd-Ryssland som i Norden,
kunna hänföras till samma kategori. Särdeles
märkliga äro ett par stora "processionsyxor" af
brons från Eskilstunatrakten, hvilkas religiösa
betydelse framgår äfven af de yxbilder, som
återfinnas på en af det berömda Kiviksmonumentets (se
d. o.) stenar. Äfven från den yngre järnåldern
har man symboliska yxor af bärnsten och brons,
och stenålderns yxor betraktades alltsedan denna
tid på många håll med vidskeplig vördnad samt
fingo användning som skyddsmedel mot åskslag
och botemedel mot sjukdomar.
Litt.: Osborne, "Der keil" (1877), O.
Montelius, "Sur les différents types des haches en silex
suédoises" ("Congrès d’archéologie de Stockholm",
1874), "Die typologische methode" (1903), och
"Solgudens yxa och Tors hammare" (i "Sv.
fornm. för:s tidskr." 10), O. Almgren,
"Symboliska miniatyryxor från den yngre järnåldern" (i
"Fornvännen", 1909), Blinkenberg,
"Tordenvåbenet i danske oldtidsfund" (i "Fæstskrift till H. F.
Feilberg", 1911), N. Åberg, "De nordiska
stridsyxornas typologi" (1915) och "Die nordischen
bootäxte" (i "Præhistorische zeitschrift", 1917),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
