- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
771-772

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zieten, Hans Joachim von - Zifta - Zigabenos - Zigenare - Zobten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

771 Zifta-Zigenare Rothschloss (17 maj 1741) chef för '"Zieten- husarregementet", med hvilket han påföljande febr. stod framför Wien. Under andra schle- siska kriget, då han utnämndes till general- major (1744), befästes hans rykte, och han utförde 20 maj 1745 sin berömda marsch (Zietenritt) genom hela den fientliga uppställningen i öfre Schlesien för att öfverbringa markgrefve Karl konungens order att förena sig med honom vid Frankenstein. Under den därpå följande fredstiden utsattes han för många kränkningar från konungens sida. Sju- åriga kriget (1757-63) ådagalade dock mer än väl, att Z. var en af preussiska arméns dugli- gasto kavallerigeneraler, och i slagen vid Reichen- berg, Prag, Kolin, Breslau, Leuthen, Domstadtl, Hochkirch, Liegnitz och Torgau utförde han stora bedrifter och blef under krigets lopp general af kavalleriet. Z. var den populäraste af Fredrik II :s generaler och ett föremål för nationens entu- siastiska beundran. Fredrik Yilhelm II lät 1794 resa hans (af Schadow modellerade) staty på Zietenplatz i Berlin. - Hans Ernst Karl von Z., general, f. 1770, d. 1848, kommenderade 1813-15 under Kleist, var 1815-17 befälhafvare för den preussiska ockupationskåren i Frankrike, blef 1817 grefve och fick 1835 af sked som general- fältmarskalk. C. O. N. Zifta,_stad. Se Sifta. Zigabenos. Se Euthymios zigabenos. Zigenare är det i Europa allmännaste namnet på ett från nordvästra Indien härstammande folk, som, splittradt i många små stammar, i Asien (ända upp till Sibirien), i norra Afrika och i Europa ständigt fört ett kringirrande lif och slutligen spridt sig äfven till Amerika och Australien. Härledningen af namnet (ty., da. och no. zigeuner, ry. tsigán, tjech. cikán, ung. czigany, rum. tzigan, turk. tjingané, grek. tzinganos, it. zingano, zingaro, sp. cingaro, cincalo, port. cigano) är oviss. Språkhistoriskt bäst är Miklosichs från det bysantinska atthi'nganos, medeltidsgrek. atsingkanos (bulg. acigan, zigenare), som i början af medeltiden var namnet på en judisk-kristen sekt i Mindre Asien. De därifrån till sydöstra Europa invandrade zigenarna skulle genom förblandning ha erhållit detta namn. Andra rimliga härledningar äro de Goejes från pers. tjengg, ett slags cittra, och Trumpps från tjanggar, en som mycket oren ansedd indisk stam, hvilken för ett zigenarlikt lif utmed Sindhs stränder, i Afganistan och i Persien. I olika länder ha dock zigenarna flera andra namn, dels lånade från deras förmenta hemland Egypten (grek. gyftos, eng. gipsy, skot jip, sp. gitano, ung. farao népe, "farao-folk"), dels uppkomna genom förblandning med andra folk (sv. tattare, fi. tattari, ty., da. och no. tater, fr. bohémien), dels ock härrörande från yrke, färg eller andra egenskaper: skot. tinkler, caird ("kittelflickare"), holl. heiden ("hedning"), pers. lur i (arab. nnri, "musikant"), karaci ("svarting") m. fl. Själfva kalla zigenarna sig med flera namn, allmännast rom (säkerligen emedan de i Europa först vistades i Bysantinska l. Östromerska riket och togo sig samma namn som dess invånare, romaioi, romanoi), och dessutom i de särskilda ländernas språk ofta "rejsende", "travellers" o. d. -- Till sitt yttre äro zigenarna (se pl.) af medelstorlek, med smärt och smidig, ofta bildskön kroppsbyggnad (fetma förekommer blott hos äldre kvinnor), små händer och fötter, långt, svart, oftare rakt än lockigt hår, hög panna, något sneda, svarta ögon, lätt bågformig näsa och mörk, grönbrun hy utan förmåga af rodnad. Vanligen äro männen vackrare än kvinnorna, hvilka, i den första ungdomen ofta bländande sköna, vissna tidigt, i regel redan efter första barnsbörden. Till karaktären skildras zigenarna numera öfverallt som lättjefulla, lögnaktiga och hämndgiriga, än krypande, än oförskämdt pockande, allt egenskaper, som äro en naturlig följd dels af deras kringflackande lif, dels ännu mer af deras lott att nästan öfverallt vara föremål för afsky och förakt. I små flockar, bestående af några närbesläktade familjer, under en höfdings ledning, draga de omkring med kärror och tält, men f. ö. ytterst ringa husgeråd, och lägra sig vid utkanterna af städer och större byar, där de under några dagar, högst ett par veckor, söka medel till sitt uppehälle. Deras förnämsta näringsfång äro tiggeri, lagning af kökskärl, hofslagning och hästbyte, björndans, spådom (i hand) och försäljning af arcana samt, i östra Europa, dans och i synnerhet musik, för hvilken de ega stor naturlig begåfning (se Zigenarmusik). Snatteri bedrifves allmänt af kvinnor och barn, men större stölder och landsvägsrån äro mycket sällsynta; den gängse tron, att de röfva barn, saknar all grund. Mycket begifna äro de på spritdrycker och tobak; äfven kvinnor och barn röka. Utan egna religiösa föreställningar, låtsa de öfverallt tillhöra den härskande religionen i det land, där de vistas. De gifta sig blott inom sitt eget folk och anses i allmänhet föra ett sedeslöst lif, men i några länder, såsom Spanien, Krim och vissa trakter af Ungern, berömmas de för en fullt sedlig vandel. I sistnämnda land och till en del äfven i Rumänien, Turkiet och Grekland ha de mer burgna släkterna blifvit bofasta och tillvunnit sig medborgerligt anseende. Senast omkr. år 1000 e. Kr. kunna zigenarna anses ha utvandrat från sitt indiska hemland. Dels genom omnämnande i historiska källor, dels genom språkliga intyg (lånord m. m.) kan man någorlunda följa gången af deras vandringar. Persiska, armeniska och grekiska element i alla europeiska zigenardialekter visa vägen genom Asien och Grekland. Från detta land spredo de sig norrut i sydöstra Europa och Tyskland och från Tyskland dels österut till Polen och Ryssland, dels norrut till Danmark, Norge, Sverige och Finland, dels västerut, till Frankrike, England och Skottland. Till södra Italien och Pyreneiska halfön ha de kommit från grekiska, slaviska och rumänska trakter. I början af 1300-talet omnämnas de för första gången på de grekiska öarna (Kreta, Korfu, o. a.) och i Valakiet. 1415--30 nämnas de i samtida handlingar för Moldau, Siebenbürgen, Ungern, Böhmen, mellersta och norra Tyskland, Schweiz, Italien, Provence och Paris. Omkr. midten af 1400-talet uppträda de i Spanien, 1501 i Polen och något senare i Ryssland. Till England torde de ha nått omkr. 1500. I Sverige omtalas de 1512. De blefvo tidigt och hårdt förföljda. Men både detta och senare försök i motsatt riktning, nämligen att tvinga dem till ett ordnadt lif,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0418.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free