ryssen Bezobrazov i en artikel i "Historiska upp-satser", I (1893), på ryska. J-C. Zoëga, Georg (Jörgen), dansk fornforskare och numismatiker, f. 20 dec. 1755 vid Mögeltönder, i västra Sönderjylland, d. 10 febr. 1809

i Rom, var son till en präst af urspr. italiensk härkomst. Han fick en h. o. h. tysk uppfostran, gick i skola i Altona, var 1773-76 student i Göttingen, hvarest han särskildt bevistade C. G. Heynes föreläsningar i filologi, samt gjorde 1776 ett kort besök i Italien, särskildt Rom. 1779-80 besökte han ånyo Göttingen och Rom som mentor för en ung dansk ädling. 1782 skickades han af danska staten till Wien och Rom för att utbildas till numismatiker, men återvände ej till Danmark. 1783 blef han katolik, gifte sig med en italiensk målares dotter och stannade i Rom till sin död. Han fick stor hjälp i sina vetenskapliga arbeten af den lärde kardinalen Stefan Borgia, hvilkens rika samlingar stodo till hans förfogande, af påfven Pius VI samt också något från Danmark. 1798 dansk agent (konsul) i Rom, var han som sådan en god hjälpare åt danska vetenskapsmän (Fr. Münter m. fl.) och konstnärer, som besökte Rom. 1802 utnämndes Z. till professor i Kiel. Han tillträdde dock aldrig platsen, men fick 1804 rätt att uppbära lönen, ehuru han var bosatt i Rom. Z:s vetenskapliga arbeten präglas af grundlig lärdom, samvetsgrann forskning, skarpsinnig kritik och fin smak. Främst märkes arbetet Numi Aegyptii imperatorii (1787). I sitt stora verk De origine et usu obeliscorum (1797, utg. 1800), som förskaffade Z. världsrykte, genomarbetade han allt, hvad den föregående litteraturen innehållit om detta ämne, och gaf dessutom första uppslaget till tydningen af hieroglyferna. Af helt annan art är planschverket om de antika relieferna i Rom, 115 utmärkta planscher med italiensk text, som förklarar bildernas innehåll och de myter, hvarpå de syfta. Efter hans död utkom en förteckning öfver de koptiska handskrifterna i Borgias samling (Catalogus codicum copticorum, 1810), som blef grundläggande för den koptiska paleografien. Denna liksom de två föregående äro skrifna på latin. Största betydelse fick Z. genom sin ingående kritik af Thorvaldsens tidigaste arbeten, i det han därigenom framdref denne till förståelse af det klassiskt enkla i bildhuggarkonsten. Den tyske arkeologen F. G. Welcker utgaf Z:s afhandlingar 1817 och hans bref 1819 (2 bd) samt skref "Z:s leben" (2 bd, 1819). Litt.: A. D. Jörgensen, "G. Zoëga" (1881). E.Ebg. Zoepfl [tsöpfl], Heinrich, tysk rättslärd, f. 8 april 1807 i Bamberg, d. 4 juli 1877 i Heidelberg, blef där 1828 docent, 1839 e. o. professor och 1842 ord. professor i statsrätt. Han skref bl. a. Deutsche staats- und rechtsgeschichte (1836; 4:e uppl. 1871-72) och Grundsätze des allgemeinen und deutschen staatsrechts (1839; 5:e uppl. 1863) samt utgaf "Die peinliche gerichtsordnung kaiser Karl's V." (1842; 3:e uppl. 1883). (C.G.Bj.) Zofingen [tså'-], stad i schweiziska kantonen Aargau, 14 km. s. s. v. om Aarau, vid Aars biflod Wigger. Omkr. 5,600 inv. Tillverkning af bomulls- och yllevaror, sidenband, vaxduk, kemikalier och fernissa. I närheten ha flera romerska fornlämningar påträffats. I urkunderna förekommer Z. redan mot slutet af 1100-talet. A. N-d. Zoforos. Se Zooforos. Zoiater (af grek. zoon, djur, och iatros, läkare), djurläkare. - Zoiatri l. zoiatrik, djurläkekonst. Zoidiofil l. Zoidiogam, bot. Se Pollination, sp. 1258. Zoïlos från Amfipolis vid Strymon, omkr. 400 -330 f. Kr., retor och sofist, Isokrates' mot- ståndare och lärare till Anaximenes från Lam- psakos. Bland hans många skrifter nåddes största ryktbarheten af hans 9 böcker om Homeros. Ehuru det ej var hans mening, uppfattades senare hans arbete som en smädeskrift mot Homeros, hvar- för han fick binamnet Homeromastix (Homeros- gisslaren). Jfr bl. a. M. Friedländer, "De Zoilo aliisque Homeri obtrectatoribus" (1895). J-C. Zoir, Karl Emil, konstnär, f. 28 okt. 1867 i Göteborg, studerade vid Tekniska skolan där och vid Ecole des beaux-arts i Paris, har visat stor produktivitet både som målare och som etsare. På det sistnämnda området har han utfört många stora och kraftfullt hållna blad. G-g N. Zois, Z i g a. Se Slovenska litteratu- ren, sp. 1474. Zoislt, miner,, ett till epidotgruppen hörande lerjords-kalksilikat af askgrå, gulgrå eller gröngrå färg, hvilket kristalliserar rombiskt, har en eg. v. = 3,2-3,3 och en hårdhet = 6,0, smälter i kan- terna för blåsröret under blåskastning till ett klart glas och sönderdelas obetydligt af syror. Zoisiten förekommer i många kristalliniska skiffrar, i syn- nerhet i hornbländeskiffer, men äfven i granit, såsom prismatiska kristaller och stängliga aggregat, ofta sammanväxt med kvarts. Bekanta fyndorter äro Pfitsch och Pregratten i Tyrolen m. fl. ställen i Europa och Amerika. Mineralet är af Werner upp- kalladt efter baron von Zois, af hvilken han först gjordes uppmärksam på detsamma. Ant.Sj. (K. A.G.) Zoi'sm (af grek. zöon, djur), sammanfattningen af det animala lifvets företeelser. Zola [såla'], E mil e Édouard Charles An to i ne, fransk författare, f. 2 april 1840 i Paris, d. där 29 sept. 1902 genom kolosförgiftning, började sin skolgång i Aix, där hans fader, ingenjör Francois Z., en venezian, var bosatt och dog 1847. Modern, som var fransyska, flyttade med sin son till Paris, där han 1858 inträdde i Lycée Saint- Louis. Han tänkte bli advokat, men föll igenom i examen 1859, nödgades söka sitt uppehälle som kontorist, men lämnade platsen efter två månader, lefde mars 1860-febr. 1862 ett armt bohemlif, tills han fick plats i Hachette & c:is förlagsbok- handel. Sedan några år hade han skrifvit verser, som voro efterklang (Musset m. fl.) och ej funno förläggare. 1864 kröntes likväl några dikter af