förra uppfanns af professor Rateau i Paris omkr. 1900. Rateau ställdes inför problemet att ackumulera ånga genom studiet af grufspelsmaskiners arbete. Vid undersökning af dessa maskiner, som arbetade med ånga och utan kondensering, fann han, att deras driftekonomi var ganska dålig. Han kom då på tanken att taga vara på afloppsångans värme genom att kondensera ångan i hett vatten för att senare genom vattnets afdunstning återbörda densamma och utnyttja den i en lågtrycksångturbin. Emedan ångstötarna från grufspelsångmaskinen kommo mycket oregelbundet, kunde de ej direkt utnyttjas i lågtrycksturbinen, som vanligen arbetade med relativt konstant belastning och därför erfordrade motsvarande jämn tilloppsångmängd. Genom ångackumulatorn införde Rateau således en buffert mellan en intermittent ångtillströmning och en relativt jämn ångafgifning, och därigenom vanns ett betydelsefullt ekonomiskt resultat. Som värmeupptagande medium använde Rateau till en början vatten + tackjärn, d. v. s. ångan kondenserades i en mängd tråg, fyllda med hett vatten, men öfvergick sedermera att använda uteslutande vatten som värmeupptagande medium. Fig. 1 visar en Rateau-ackumulator i sektion. Ångan inströmmar i vattnet genom ett antal mynningar af olika form och så anordnade, att bästa möjliga cirkulation uppnås, så att så likformig temperatur som möjligt erhålles. Vid urladdning uttas ångan genom ångledningen från ångdomen (se d. o.). Rateaus ångackumulator arbetar med låga ångtryck och mycket små tryckvariationer. Vanligen ligger ackumulatorns tryck omkr. 0,2 kg. pr kvcm. öfvertryck, och tryckvariationerna utgöra ung. + 0,15 kg. pr kvcm. Den andra ångackumulatortypen, äfven kallad vaporackumulator (fig. 2), uppfanns af doktor-ingenjören J. Ruths 1913. Dess uppgift är en helt annan än den förra ackumulatorns. Den afser bl. a. att utjämna ångproduktionen vid ångpanneanläggningar, så att dessa kunna arbeta med i det närmaste konstant eldning, oberoende af det kanske högst varierande ångbehofvet. (Se vidare Vaporackumulator.) Utom ångackumulatorer af ofvannämnda slag med ångans uppsamling i hett vatten användas i vissa fall sådana af konstruktion liknande gasklockor. Tydligen erhålla dylika ångackumulatorer mycket stora dimensioner och behäftas dessutom med en del andra olägenheter. Deras egentliga styrka ligger däri, att tryckvariationerna kunna hållas lägre än i andra ackumulatorer. T. L-k. Ånganläggning har till uppgift antingen att alstra mekaniskt arbete, resp. elektrisk energi (ångkraftanläggning, ångkraftstation l. ångkraftcentral) eller att lämna en viss mängd ånga för värmeändamål (värmecentral) eller afser en kombination af båda dessa uppgifter. Väsentligt olika uppgifter tillhöra ofvannämnda tre typer. Vid den rena ångkraftcentralen gäller det att alstra den mekaniska, resp. den elektriska energien till billigaste pris. Bränslekostnaden per hkr-timme, resp. per kw-timme har då stor betydelse. Vid den rena vännecentralen skall en viss mängd ångvärme produceras till lägsta möjliga kostnad. I det tredje alternativet arbetar först ångan i ångmotorer för att alstra arbete, och afloppsångans värmeinnehåll tillvaratages därefter till värmeändamål. Uppgiften blir här dels att alstra ångvärmet till lägsta pris, men dels äfven att för en viss värmeförbrukning generera största möjliga mängd mekaniskt arbete, resp. elektrisk energi. 1. Den rena ångkraftcentralen omfattar ångpanneanläggning, ångmaskin-, resp. ångturbinanläggning samt dessutom hjälpmaskiner, apparater, rörledningar m. m. Uppgiften vid planerandet af en sådan är ej fylld därmed, att de olika maskinerna utväljas i och för sig så ekonomiska som möjligt, utan det hela måste samarbeta så, att totalresultatet blir det gynnsammast möjliga. Valet af ångpannor, ångmaskiner resp. ångturbiner m. m. måste i hög grad bero på arten af centralens uppgift och är därför mången gång ett ganska svårt problem. Innan elektrifieringen af industri och anläggningar i öfrigt genomförts, utgjordes ångkraftanläggningen vanligen, förutom af en ångpanneanläggning, af en ångmaskin för rem- eller lindrift. Emedan kraften ej kunde föras afsevärda sträckor, måste ånganläggningen placeras nära det ställe, där kraften förbrukades, och på grund däraf uppstod en mängd, oftast relativt små anläggningar, hvilka ej alltid kunde drifvas ekonomiskt. I och med elektrifieringens genomförande möjliggjordes en förut okänd kraftcentralisering. Det visade sig då för de olika industrierna ofta mera ekonomiskt att slå igen det egna verket och i stället ansluta till närmaste kraftnät. I Sverige, liksom i öfriga kulturländer, tillämpas denna centraliseringsprocess alltmer. Det elektri- ska kraftnätet kan matas från vattenkraftstationer, från ångturbincentraler eller från kombination af båda. Under det att krafthushållningen i Sverige i allt större grad öfvertas af vattenkraftstationer med ångturbincentraler som stöd och reserv, anlägges i det i allmänhet mera vattenfattiga utlandet den ena stora ångturbincentralen efter den andra, och dessa "öfverlandcentraler" få mycket stor betydelse för alstring af billig kraft. Som utgångspunkt för en ångkraftcentrals planläggning väljas belastningsförhållandena, d. v. s. dels den maximibelastning, som pålägges centralen, dels den s. k. belastningsfaktorn, d. v. s. förhållandet mellan antalet kw-timmar per år och det antal kw-timmar, som skulle erhållas, om centralen arbetade med maximibelastningen under årets 8,760 timmar. Maximibelastningen bestämmer centralens effektiva storlek, belastningsfaktorn dess medelbelastning under året. Denna medelbelastning varierar i sitt förhållande till maximibelastningen högst betydligt vid olika centraler. Upptas belastningen uteslutande af t. ex. kemisk industri, blir belastningsfaktorn ej långt från 1. Belastningsvariationerna äro nämligen små och drifttiden lång, vanligen 6,500--7,000 timmar per år. Vid annan industri med hufvudsakligen dagdrift sjunker belastningsfaktorn vanligen under 0,4, och vid ångkraftcentraler, hvilkas uppgift är att lämna elektrisk energi för belysning och diverse kraftbehof, blir den vanligen afsevärdt lägre än 0,4. Ångcentraler med belastningsfaktor under 0,15 äro ej ovanliga. Särskildt låg blir den, om centralen arbetar som "spetsbelastningscentral" tills. med en vattenkraftstation, då den senare lämnar