- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
1023-1024

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ånganläggning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

grundbelastningen och den förra ingriper, när belastningen å nätet öfverstiger, hvad vattenkraftstationen kan lämna. Fig. 1 visar ett typiskt belastningsdiagram för ett kommunalt ångkraftverk under ett vinterdygn. Därvid förutsättes, dels att detta verk arbetar ensamt på nätet, dels att belastningen hufvudsakligen utgöres af ljus, spårvägar och mindre motorer. Af diagrammet framgå två belastningsspetsar, en mindre på morgonen och en mycket större på e. m. Ett dylikt diagram ställer naturligtvis stora fordringar på ångcentralens drift, för att god ekonomi skall uppnås. Fig. 2 visar ett annat vinterdygnsdiagram och för en ångkraftcentral med stor industrianslutning. I detta fall är belastningen mycket jämnare, belastningsfaktorn för dygnet i fråga mycket större, och det är tydligen lättare att erhålla ekonomisk drift än i förra fallet. Vid den rena kraftcentralen för landbehof används numera nästan uteslutande ångturbin som kraftmotor och endast undantagsvis ångmaskin eller dieselmotor. Närmast gäller då att bestämma ångturbingeneratorernas storlek och ångförhållanden, d. v. s. ångtryck, ångtemperatur och vakuum. Ångtryck och ångtemperatur väljas relativt höga och vakuumet så högt som möjligt. Ett f. n. lämpligt ångtryck är 20 kg. pr kvcm. vid pannorna och 15-18 kg. pr kvcm. vid ångturbinerna. Det är klokt att beräkna ångturbinen för några kg. lägre ångtryck än ångpannorna. Man vinner därigenom en viss ackumuleringsmöjlighet af ångpannans vattenrum och dessutom kan tillåtas ett ej obetydligt tryckfall i ångledningen från pannan till turbinen, hvarigenom rörledningens dimensioner minskas, öfverhettning används numera alltid vid ångturbindrift (se Ångturbin); och vanligen väljes 350--375° C. ångtemperatur vid ångpannorna och 340--360° C. vid ångturbinerna. Vakuumet bör hållas så högt som möjligt; för att uppnå detta bör man ha riklig mängd kallt kylvatten att tillgå. Ångkraftcentralen bör därför om möjligt läggas vid vatten, och, så långt ske kan, bör man undvika att använda graderverk (se d. o.) och kyltorn; dessa måste dock tillgripas, om ångcentralen af lokala skäl måste förläggas långt från vatten. Som kondensor används numera nästan uteslutande ytkondensorn (se Kondensor), emedan denna lättast ger högt vakuum samt dessutom lämnar rent kondensat, hvilket kan direkt användas för inmatning i pannorna utan föregående rening. Hvarje ångturbin bör ha sin egen ytkondensoranläggning. Anordnandet af gemensam centralkondensor är olämpligt, dels på grund af ökad lufttäckning, dels på grund af de ökade tryckförlusterna i de relativt långa afloppsledningarna. Kondensorn placeras helst rakt under ångturbinens aflopp, då ett mycket kort afloppsrör erhålles, som erbjuder obetydligt motstånd. Fig. 3 visar den vanliga uppställningen af en ångturbingenerator med ytkondensoranläggning. Såsom framgår af fig., har maskinrummet två plan, ett öfre, turbingeneratorplanet, och ett undre, kondensorplanet. Man bör sträfva efter, att det senare blir så ljust som möjligt, och helst anordnas sidofönster eller konstrueras det öfre planet med stora ljusöppningar, hvarigenom dessutom en viss okulär kontroll på kondensoranläggningens drift kan utöfvas från maskinrumsgolfvet. Ångturbingeneratorerna kunna placeras bredvid eller längs efter hvarandra. Den förra anordningen är vanligare och ger maskinrummet en mindre längd än den senare anordningen, som närmast tillgripes vid mycket stora ångcentraler. Som exempel på denna senare anordning visas i fig. 4 en af de större ångturbingeneratorerna i Stockholms stads Värtaverk. Planläggandet och driften af ångpanneanläggningen med dess hjälpmaskiner, rörledningar m. m. äro viktiga och svåra uppgifter på grund af de stora sekundära förlusterna i densamma. När en ångpanna afställes, finns i ångpannans vatten, liksom i murväggar m. m., ackumulerad en mängd värme, som småningom utstrålar, ända tills ångpannan blifvit kall. Vid förnyad påeldning förbrukar man en betydande mängd värme för att ånyo värma upp såväl pannans vatten som murverket. Återkomma dylika afställningar ofta, uppstå väsentliga värmeförluster. Dessa inskränka sig ej till den värmemängd, som förbrukas för att värma upp vatt- net till ångbildningstemperaturen och den värmemängd, som murarna samtidigt hinna upptaga. Äfven under flera timmar, sedan ångpannan kommit upp i det normala ångtrycket och lämnar ånga, fortsätta förlusterna, emedan murarna ännu ej hunnit anta den för ångpannans belastning svarande slutliga temperaturen. Dessa förluster ge sig till känna i reducerad ångpanneverkningsgrad, och det kan dröja mer än 12 timmar, innan en påeldad panna nått sin riktiga verkningsgrad. Dessa uppeldningskostnader medföra emellertid, att genomsnittsförbrukningen af bränsle ställer sig högre än profresultatet, hvilket naturligtvis förutsätter fortfarighetstillstånd. Olika ångcentralers årsrapporter visa, att bränsleförbrukningen i medeltal under året öfverstiger det gynnsammaste profresultatet med 25--50 proc. och mången gång ändå mera. En del af denna höjning härrör däraf, att ångturbingeneratorn ej alltid arbetar med full belastning, men större delen härrör vanligen af förlusterna i ångpannerummet. Till förlusterna genom ångpannornas afställning tillkomma de förluster, hvilka bero af, att ångpannorna ej arbeta med full ångproduktion. Om en ångpanna vid normal belastning arbetar med exempelvis 82 proc. verkningsgrad, sjunker denna vid half belastning vanligen till omkr. 75 proc. och vid ytterligare reducering till ändå lägre värden. Eftersom afställningsförlusterna ej gärna medge, att ångpannor inkopplas och urkopplas under hvarje dygn, bli nyssnämnda förluster genom reducerad ångmängd större, ju större dygnsvariationerna äro. Vid industriella ångpannecentraler, särskildt inom kemiska och textilindustrierna, förekomma ofta ännu kortvarigare belastningsändringar, och det visar sig enligt utförda prof, att dessa snabba förändringar i ångproduktionen verka ganska deprimerande på ångpannornas verkningsgrad. Vanligen kunna ej deras vattenrum uppta dessa variationer, och man nödgas därför, om inga särskilda åtgärder af annat slag vidtas, låta fyrintensiteten följa med dessa snabbt växlande ångmängder. Först helt nyligen ha dessa frågor närmare undersökts i samband med klarläggningen af betydelsen af ångproduktionens utjämning genom vaporackumulatorn (se d. o.).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0552.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free