Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ånganläggning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundbelastningen och den förra ingriper, när
belastningen å nätet öfverstiger, hvad vattenkraftstationen
kan lämna. Fig. 1 visar ett typiskt
belastningsdiagram för ett kommunalt ångkraftverk under
ett vinterdygn. Därvid förutsättes, dels att detta
verk arbetar ensamt på nätet, dels att belastningen
hufvudsakligen utgöres af ljus, spårvägar och
mindre motorer. Af diagrammet framgå två
belastningsspetsar, en mindre på morgonen och en mycket
större på e. m. Ett dylikt diagram ställer
naturligtvis stora fordringar på ångcentralens drift, för
att god ekonomi skall uppnås. Fig. 2 visar ett
annat vinterdygnsdiagram och för en ångkraftcentral
med stor industrianslutning. I detta fall är
belastningen mycket jämnare, belastningsfaktorn
för dygnet i fråga mycket större, och det är
tydligen lättare att erhålla ekonomisk drift än i förra
fallet. Vid den rena kraftcentralen för landbehof
används numera nästan uteslutande ångturbin som
kraftmotor och endast undantagsvis ångmaskin eller
dieselmotor. Närmast gäller då att bestämma
ångturbingeneratorernas storlek och ångförhållanden,
d. v. s. ångtryck, ångtemperatur och vakuum.
Ångtryck och ångtemperatur väljas relativt höga
och vakuumet så högt som möjligt. Ett f. n.
lämpligt ångtryck är 20 kg. pr kvcm. vid pannorna
och 15-18 kg. pr kvcm. vid ångturbinerna. Det är
klokt att beräkna ångturbinen för några kg. lägre
ångtryck än ångpannorna. Man vinner därigenom
en viss ackumuleringsmöjlighet af ångpannans
vattenrum och dessutom kan tillåtas ett ej
obetydligt tryckfall i ångledningen från pannan till
turbinen, hvarigenom rörledningens dimensioner
minskas, öfverhettning används numera alltid vid
ångturbindrift (se Ångturbin); och vanligen
väljes 350–375° C. ångtemperatur vid ångpannorna
och 340–360° C. vid ångturbinerna. Vakuumet
bör hållas så högt som möjligt; för att uppnå
detta bör man ha riklig mängd kallt kylvatten att
tillgå. Ångkraftcentralen bör därför om möjligt
läggas vid vatten, och, så långt ske kan, bör man
undvika att använda graderverk (se d. o.) och
kyltorn; dessa måste dock tillgripas, om ångcentralen
af lokala skäl måste förläggas långt från
vatten. Som kondensor används numera nästan
uteslutande ytkondensorn (se Kondensor),
emedan denna lättast ger högt vakuum samt dessutom
lämnar rent kondensat, hvilket kan direkt användas
för inmatning i pannorna utan föregående
rening. Hvarje ångturbin bör ha sin egen
ytkondensoranläggning. Anordnandet af gemensam
centralkondensor är olämpligt, dels på grund af ökad
lufttäckning, dels på grund af de ökade tryckförlusterna
i de relativt långa afloppsledningarna.
Kondensorn placeras helst rakt under ångturbinens
aflopp, då ett mycket kort afloppsrör erhålles, som
erbjuder obetydligt motstånd. Fig. 3 visar den
vanliga uppställningen af en ångturbingenerator
med ytkondensoranläggning. Såsom framgår af fig.,
har maskinrummet två plan, ett öfre,
turbingeneratorplanet, och ett undre, kondensorplanet.
Man bör sträfva efter, att det senare blir så ljust som
möjligt, och helst anordnas sidofönster eller konstrueras
det öfre planet med stora ljusöppningar,
hvarigenom dessutom en viss okulär kontroll på
kondensoranläggningens drift kan utöfvas från
maskinrumsgolfvet. Ångturbingeneratorerna kunna
placeras bredvid eller längs efter hvarandra. Den
förra anordningen är vanligare och ger maskinrummet
en mindre längd än den senare anordningen,
som närmast tillgripes vid mycket stora
ångcentraler. Som exempel på denna senare anordning
visas i fig. 4 en af de större ångturbingeneratorerna
i Stockholms stads Värtaverk. Planläggandet
och driften af ångpanneanläggningen med
dess hjälpmaskiner, rörledningar m. m. äro viktiga
och svåra uppgifter på grund af de stora
sekundära förlusterna i densamma. När en ångpanna
afställes, finns i ångpannans vatten, liksom
i murväggar m. m., ackumulerad en mängd värme,
som småningom utstrålar, ända tills ångpannan
blifvit kall. Vid förnyad påeldning förbrukar man
en betydande mängd värme för att ånyo värma
upp såväl pannans vatten som murverket. Återkomma
dylika afställningar ofta, uppstå väsentliga
värmeförluster. Dessa inskränka sig ej till den
värmemängd, som förbrukas för att värma upp vatt-
net till ångbildningstemperaturen och den
värmemängd, som murarna samtidigt hinna upptaga.
Äfven under flera timmar, sedan ångpannan kommit
upp i det normala ångtrycket och lämnar ånga,
fortsätta förlusterna, emedan murarna ännu
ej hunnit anta den för ångpannans belastning
svarande slutliga temperaturen. Dessa förluster ge
sig till känna i reducerad ångpanneverkningsgrad,
och det kan dröja mer än 12 timmar, innan en
påeldad panna nått sin riktiga verkningsgrad.
Dessa uppeldningskostnader medföra emellertid, att
genomsnittsförbrukningen af bränsle ställer sig
högre än profresultatet, hvilket naturligtvis
förutsätter fortfarighetstillstånd. Olika ångcentralers
årsrapporter visa, att bränsleförbrukningen i
medeltal under året öfverstiger det gynnsammaste
profresultatet med 25–50 proc. och mången gång
ändå mera. En del af denna höjning härrör
däraf, att ångturbingeneratorn ej alltid arbetar
med full belastning, men större delen härrör
vanligen af förlusterna i ångpannerummet. Till
förlusterna genom ångpannornas afställning tillkomma
de förluster, hvilka bero af, att ångpannorna ej
arbeta med full ångproduktion. Om en ångpanna
vid normal belastning arbetar med exempelvis
82 proc. verkningsgrad, sjunker denna
vid half belastning vanligen till omkr. 75 proc.
och vid ytterligare reducering till ändå lägre
värden. Eftersom afställningsförlusterna ej gärna
medge, att ångpannor inkopplas och urkopplas
under hvarje dygn, bli nyssnämnda förluster genom
reducerad ångmängd större, ju större
dygnsvariationerna äro.
Vid industriella ångpannecentraler, särskildt
inom kemiska och textilindustrierna, förekomma
ofta ännu kortvarigare belastningsändringar, och det
visar sig enligt utförda prof, att dessa snabba
förändringar i ångproduktionen verka ganska
deprimerande på ångpannornas verkningsgrad. Vanligen
kunna ej deras vattenrum uppta dessa variationer,
och man nödgas därför, om inga särskilda åtgärder
af annat slag vidtas, låta fyrintensiteten följa
med dessa snabbt växlande ångmängder. Först
helt nyligen ha dessa frågor närmare undersökts
i samband med klarläggningen af betydelsen af
ångproduktionens utjämning genom vaporackumulatorn
(se d. o.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
