- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
1057-1058

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångmaskin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

snart till insprutningskondensor, emedan denna blef enklare och billigare. Dittills hade ångmaskinen fått användning för pumpar och blåsmaskiner och balansanordningen passade ganska väl härför. För fabriksdrift, kvarndrift o. d. kunde den däremot på grund af sin rätliniga fram- och återgående rörelse ej användas utan vidare. Hur svårt dåtiden hade att tänka sig den direkta vefrörelsen och hvarje ombildning af fram- och återgående rörelse i roterande, framgår af förslagen att erhålla dylik roterande rörelse genom en pumpångmaskin, som uppfordrade vatten, hvilket sedan dref ett vattenhjul rundt. Äfven Watt hade svårt att slita sig lös från det gångse åskådningssättet och sökte därför till en början genom uppfinningen af den roterande ångmaskinen att skapa en drifmotor med roterande rörelse. Småningom insåg Watt betydelsen af vefrörelsen, hvilken han äfven experimentellt utprofvade, men det dröjde rätt länge, på grund af patentsvårigheter, innan den kom att praktiskt användas. 1782 konstruerade Watt sin första dubbelverkande ångmaskin för pumpverk. Emellertid mötte här svårigheten att öfverföra kraften till pumpstången vid kolfvens uppåtgående. Den förut vid balansmaskiner använda kättingen som förbindelseled mellan kolfven och balansen kunde ej längre användas. Watt löste problemet att använda den häfdvunna balansmaskinen för roterande rörelse genom sin berömda parallellogram, hvilken uppfinning han själf ansåg som sin förnämsta. (Fig. 3 visar en sådan pumpmaskin, som byggdes 1788 och arbetade till 1858 samt numera bevaras i Kensington museet. Maskinen utvecklade 13,75 ind. hkr.) Watts tidigare maskiner voro utrustade med ventilreglering. Hans framstående medhjälpare W. Murdock (se denne) uppfann 1799 den i ett slidskåp inbyggda s. k. D-sliden eller, såsom den äfven benämnes, C-sliden (se Slid), hvilken sedan användes i långa tider än i sin ursprungliga, än i modifierad form. Watts ångmaskiner arbetade alltid med mycket lågt ångtryck (under 1 kg. kvcm. öfvertryck). Visserligen hade Watt i sina patent inbegripit äfven en högtrycksångmaskin utan kondensor och således arbetande med afsevärdt högre tryck än hans vanliga, men han gjorde aldrig bruk af denna tanke, emedan han ansåg en dylik ångmaskin synnerligen farlig. Amerikanen O. Evans (se denne) var en af de förste, som (omkr. 1800) konstruerade och lät utföra en dylik högtrycksångmaskin. Han ansåg 8-10 kg. tryck som lämpligt, och hans ångmaskin vann snabbt insteg i Amerika. Äfven engelske grufingenjören R. Trevithick (se denne) var en framstående förespråkare för högtrycksångmaskinen och konstruerade likaledes omkr. 1800 sin första maskin. Han insåg till fullo expansionens betydelse och begagnade sig däraf. Dessutom tillgodogjorde han sig en del af afloppsångans värme genom förvärmning af matarvattnet. Redan vid denna tid började man äfven använda afloppsångans värmeinnehåll till diverse uppvärmningsändamål, såsom rumsuppvärmning, torkning och kokning vid pappersfabriker, bryggerier m. m. Sedan ångmaskinen började tillverkas på den europeiska kontinenten, bidrogo många framstående uppfinnare och konstruktörer att föra ångmaskinen framåt i utveckling. Engelske ingenjören J. Hornblower omtalar i ett patent från 1781 arbetssättet att låta ångan expandera successivt i två cylindrar, en högtrycks- och en lågtryckscylinder. Emellertid dröjde det ganska långe, innan dylika maskiner kommo att utföras, och först sedan engelske ingenjören A. Woolf på nytt upptagit detta s. k. kompoundsystem (1804), började tillverkningen af kompoundmaskiner ta fart. Därigenom att ångans expansion uppdelades på två cylindrar, blef temperaturfallet i hvardera cylindern mindre, än om endast en cylinder användts, och därigenom minskades förlusterna i följd af ångans kondensering i cylindern (cylinderkondensationen). Redan tidigt började ångmaskinen användas för fartygsdrift. De första försöken torde härröra från skotten W. Symington (f. 1763, d. 1831), som 1788 installerade en atmosfärisk ångmaskin i en båt. Den första verkliga ångbåten var dock Fulton "Clermont", som 1807 gick i reguljär trafik (se Ångfartyg). Ångmaskinen till "Clermont" levererades af Watt, och fartyget drefs med sidohjul. Fulton sökte afpassa ångmaskinens konstruktion efter fartygets form och utbildade småningom en särskild ångmaskinstyp. Amerikanske ingenjören R. L. Stevens återgick till Watts normala balansmaskin och utbildade med denna en egendomlig maskintyp, som ännu förekommer på amerikanska flodångare. På andra håll gick utvecklingen af fartygsmaskinen i den riktningen, att man sökte nedbringa ångmaskinens höjd därigenom, att balansen placerades under hjulaxeln så lågt som möjligt. Samtliga dessa balansångmaskiner blefvo naturligtvis ofantligt tunga i förhållande till effekten, och detta verkade hindrande på ångfartygens utveckling. Man sökte därför arbeta sig fram till direktverkande ångmaskiner utan balansarm. Svenske ingenjören O. E. Carlsund (se denne) deltog kraftigt i denna utveckling. Den oscillerande ångmaskinen gaf en annan lösning af frågan. Redan 1827 patenterade engelske ingenjören Maudsley denna ångmaskin, som sedan vann mycket stor användning för hjulångare. Fig. 4 visar en dylik ångmaskin från midten af 1800-talet. Ångans successiva expansion fann tidigt användning i fartygsmaskiner. Emellertid voro Woolfs ångmaskiner mindre lämpliga därför, emedan vefvarna i dessa antingen följdes åt eller arbetade i 180° vinkel mot hvarandra; intetdera var lämpligt ur manövreringssynpunkt. Holländske ingenjören Roentgen omkonstruerade på 1820-talet Woolfs maskin till en särskildt för fartyg mera lämplig typ, hvilken kännetecknas däraf, att vefvarna voro ställda i 90° vinkel och att i ångans väg från högtrycks- till lågtryckscylindern anordnades ett särskildt rum, receivern, hvilken hade till uppgift att från högtryckscylindern uppsamla den ånga, som lågtryckscylindern ej omedelbart kunde taga emot. I början af 1800-talet hade ångans kompoundering ej så stor ekonomisk betydelse, men i den mån ångtrycken höjdes, ökades värdet af att låta ångan successivt expandera, och småningom utfördes alla större ångmaskiner på detta sätt. I och med att propellern började uttränga skofvelhjulen för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0573.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free