- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
1091-1092

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångturbin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vid kondenseringsdrift kunna uppgå till 500--600 meter per sek., något som knappast kan realiseras på ett betryggande sätt. De Lavalturbinen arbetar därför med lägre periferihastigheter, 157 m/s vid de minsta typerna och omkr. 400 m/s vid de största. Dessa hastigheter äro dock så höga, att turbinhjulets hvarfantal blir mycket högt, 30,000 hvarf pr min. vid de mindre och omkr. 10,000 hvarf per min. vid de största typerna. Dylika höga hvarfantal kunna ej direkt nyttjas, utan måste först nedväxlas. Detta sker genom kuggväxel. Å fig. 1 visas kuggdrefvet K, som ingriper i ett å fig. ej utsatt kugghjul, hvarigenom hvarfantalet vanligen nedsättes till 1/10 af turbinhjulets. Kuggdref och kugghjul ha två kuggbanor med vinkelkuggar. De Lavalturbinens kuggväxelkonstruktioner ha varit förebilder för de långt senare konstruerade kuggväxlarna för olika slag af fartygsångturbiner (se sp. 1100). En synnerligen intressant detalj är den fjädrande axeln. Det visade sig nämligen ej möjligt att vid ofvannämnda höga hvarfantal låta turbinhjulet arbeta på fast axel, emedan vid minsta ocentrering starka skakningar uppstodo. De Laval kom då på den tanken att minska axelns diameter och öka afstånden mellan lagren å ömse sidor om turbinskifvan, till dess att axelns fjädringsförmåga blef så stor, att den gaf efter för turbinskifvans vibrationer. Det inträffar då, att turbinskifvan vid ett visst hvarfantal upphör att rotera kring sin geometriska axel och i stället börjar rotera kring sin tyngdpunktsaxel. Den "ställer in sig", och vibrationerna upphöra. De Lavalturbinen tillverkas i storlekar upp till 500 hkr; konstruktionen lämpar sig knappast för afsevärdt större effekter. Den kopplas till elektriska generatorer, centrifugalpumpar, fläktar m. m. och har vunnit mycket stor spridning. Parsons började sitt arbete med reaktionsångturbiner ung. samtidigt med De Laval, och den första Parsonsturbinen kom i marknaden omkr. 1884. Denna ångturbin skiljer sig grundväsentligt från den De Lavalska. Parsons låter ångan expandera successivt i ett stort antal på hvarandra följande ledskene- och skofvelkanaler. Fig. 3 visar en sektionsritning af en typisk sådan turbin. Den roterande delen utgöres af en trumma, på hvilken anbringas ett antal skofvelringar. Mellan hvarje par skofvelringar befinner sig en ring stillastående ledskenor. Ångan strömmar under expansion genom dessa ledskene- och skofvelkanaler, hvilkas sektionsareor ökas, i den mån expansionen fortskrider. För att möta denna ökning ökas skofvellängderna, skofvel vinklarna liksom äfven trummans diameter. Parsonsturbinen är ej en ren reaktionsturbin, utan en kombinerad aktions- och reaktionsturbin. Ångan expanderar nämligen såväl i ledskenorna som i skoflarna och utöfvar på grund af den vid den förra expansionen vunna hastigheten aktionsverkan å skoflarna. För att balansera det axialtryck, som uppstår å trumman, anbringas särskilda kolfvar å densamma, hvilka åverkas af motsvarande axialkrafter i motsatt riktning. En väsentlig fördel hos Parsonsturbinen låg däri, att kuggväxel ej erfordrades för turbinens direktkoppling till elektrisk generator, pump e. d. Genom expansionens uppdelning erhölls nämligen lägre ånghastigheter, hvilka därför ej erfordrade så höga periferihastigheter som vid De Lavalturbinen. En betydande svårighet vid Parsonsturbinen utgjorde å andra sidan den stora ångläckning, som egde rum utmed ledskenor och skoflar. Ångtrycket var nämligen ej lika å ömse sidor om vare sig ledskenor eller skoflar, och enär alltid ett visst glapprum måste förefinnas mellan den fasta och den roterande delen, uppstod läckförlust. För att minska denna konstruerades trumman ofta med relativt liten diameter, men då måste i stället antalet ledskene- och skofvelserier ökas i antal liksom samtidigt trummans längd ökas. Därigenom blef trumman (liksom äfven turbinhuset) föga motståndskraftig för fjädringar, och mellan trumma och turbinhus inträffade ofta iskärningar, som kunde verka förstörande å såväl ledskenor som skoflar. Denna tätningssvårighet verkade till en början hämmande på Parsonsturbinens utveckling, och först sedan turbinen modifierats genom trummans kombination med ett aktionsturbinhjul, vann den för landbehof den mycket stora användning, som den numera fått. Redan De Laval hade klart för sig den möjlighet till minskning af ett aktionsturbinhjuls periferihastighet, som låg i att låta två eller flera skofvelserier efter hvarandra taga vara på hastighetsenergien å den från munstyckena utströmmande ångan. Dylika s. k. hastighetsserier använde nämligen De Laval på några försöksanläggningar, men uppgaf sedermera saken. Amerikanen Curtis kom, oberoende af De Laval, på samma tanke och konstruerade på 1890-talet en ångturbin, baserad på sådana hastighetsserier. Fig. 4 visar en dylik ångturbin direktkopplad till elektrisk generator. Turbinen består i detta fall af 5 st. hjul, hvart och ett försedt med 2 skofvelserier med mellanliggande ledskenegrupp. Ångan expanderar successivt i munstycken och ledskenor, och dess utströmningshastighet utnyttjas till en början i den första skofvelserien och därefter, sedan ångans riktning omböjts i de mellanliggande ledskenorna, i den andra skofvelserien. Olägenheten med dessa hastighetsserier är, att ej samma verkningsgrad å ångarbetet kan uppnås som vid endast en skofvelserie. Till en början sökte Curtis använda ända till 4 skofvelserier för att få ångturbinen möjligast enkel. Emellertid visade sig resultatet ganska dåligt, hvarför antalet skofvelserier för hvarje hjul i allmänhet minskades till 2. Curtisturbinen utfördes i sitt tidigare skede så, som fig. visar, vertikal med generatorn ofvanpå turbinen. Numera utföres turbinen med liggande axel. På 1890- och 1900-talen började flera framstående konstruktörer och firmor att intressera sig för ångturbiner. Sålunda konstruerade Rateau i Paris en ångturbin, bestående af ett flertal turbinhjul med en skofvelserie per hjul och arbetande med successiv expansion och ren aktion. Turbinen hade till en början att kämpa med en del svårigheter, men vann betydande framgång, särskildt sedan firman Oerlikon modifierat densamma. Firman Escher-Wyss i Zürich förde 1903 en ångturbin i marknaden, efter sin konstruktör benämnd Zoellyturbinen. Denna är likaledes en aktionsturbin med successiv expansion och utmärkes för synnerligen väl genomtänkta detaljer samt särskildt för sin sträfvan att minska antalet turbinhjul så långt som möjligt. Under det att Rateau

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0590.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free